Syftet med detta arbete var att undersöka hur elever på musiklinjen skapar och utvecklar identitet genom sitt huvudinstrument. Jag ville undersöka hur relationen mellan musikstudent och huvudinstrument tedde sig och vilken betydelse denna relation fick för dem som individer. Min huvudfråga var; vilken relation har elever på musiklinjen till sitt huvudinstrument elgitarr och vilken betydelse har det för deras identitetsskapande? Jag  valde ett sociokulturellt perspektiv som teoretisk utgångspunkt där identitet ses som något som skapas i en social kontext. Genom att hålla kvalitativa intervjuer med tre elever med elgitarr som huvudinstrument, samt en kvantitativ enkätundersökning undersökte och analyserade jag denna relation. Den kvantitativa undersökning granskade elever från flera instrumentgrupper vilket gjorde det möjligt att också jämföra olika grupper. Fokus låg dock på att utforska identitetsskapande hos studenter med elgitarr som huvudinstrument. I resultatet presenteras det insamlade materialet och en sammanfattande analys görs utifrån några olika teman som utkristalliserades. Det visade sig att gymnasieelever har ett starkt reflexivt förhållningssätt till sin omvärld och är djupt medvetna om hur deras musicerande förhåller sig till den. Relationen till deras huvudinstrument visade sig vara betydelsefull, där möjligheten att uttrycka känslor var en stark drivkraft till att spela elgitarr. Att uttrycka känslor visade sig för eleverna vara lika med att uttrycka identitet. Trots det starka förhållandet mellan huvudinstrument och identitet ville de flesta eleverna definiera sig som musiker. Detta har sin förklaring i en ovilja att klassificera och definiera sig i musikaliska sammanhang då man i det senmoderna samhället vill känna sig kreativ och föränderlig. Med att klassificera sig riskerar man också att förlora frihet och tillgång till andra musikaliska territorier.

I denna undersökning har jag studerat min improvisatoriska musikalitet och hur den förändras av instrumenten jag spelar, nämligen kontrabas och elbas. Sammanlagt fyra improvisationer, två på varje instrument på två olika jazzstandarder, spelades in med hjälp av egenproducerade backing tracks. Improvisationerna transkriberades och analyserades sedan i syfte att utöka min förståelse för hur mitt musikaliska uttryck påverkas av mina huvudinstrument. Detta arbete har resulterat i större insikter om mig själv som improvisatör och musiker samt om de båda instrumentens möjligheter och begränsningar.

Sammanfattning  Efter att ha skrivit biografin om Mohamad Abdelkarim och analyserat hans olika stilar genom att skriva noter till melodierna så har jag förstått ännu mer varför Mohamad anses vara en av dem som genom historien haft bäst teknik och känsla för sitt instrument, Bizq. Han behärskade instrumentet och var väldigt självsäker i sin musik. Han hade rest runt, bekantat sig med många olika kulturer och tagit influsenser av respektive kultur, vilket gör honom till en unikt mångsidig instrumentalist och komponist. Jag har lärt mig mycket teknik om instrumentet genom att försöka spela låtarna som Mohamad gjorde. / Biografi Ali shaker  Ali Ali känd som Ali Shaker, föddes år 1985 i staden Hassake i den syriska delen av Kurdistan. Ali växte upp i en musikalisk familj- hans pappa sjöng kurdisk folkmusik på fritiden och hans storebror spelade saz och buzuq. Själv började Ali spela darbukka, arabisk trumma, samtidigt som han började skolan. När Ali skulle börja andra klass, dvs. när han var 8 år gammal började han spela trummor på bröllop och mindre fester för att kunna försörja sin familj. Det hände ofta att Ali blödde i händerna då han var tvungen att spela i flera timmar- det var ju hans jobb.  När Ali var 13 år gammal började han spela saz då det var lättare instrument att spela i flera timmar i sträck, det var därför han började spela saz på bröllop. Dessutom är instrumentet en viktig del av den kurdiska vardagen- det finns nästan i varje kurdiskt hem i Syrien. Vid 17 års ålder började ryktet om en duktig sazspelare sprida sig i Hassake-regionen. 19 år gammal kallas Ali in för att göra lumpen i huvudstaden Damaskus. Ali hade tur som blev placerad just där, då alla kända studior var där. Ali började visa framfötterna och snart var han känd bland de flesta verksamma musiker i landet. Efter lumpen började Ali även verka utomlands. I bl.a. Beirut och Dubai, som är navet för arabisk popmusik har Ali medverkat i en otalig mängd låtar och skivor, tillhörande många av arabvärldens största stjärnor. En dröm kvarstod dock- att studera musik på en hög akademisk nivå, en dröm som inte var möjlig tidigare efetrsom Ali var tvungen att jobba hela tiden och hjälpa sin familj. I början på år 2012 flyttade Ali till Sverige, efter att ha gift sig med den kända kurdiska sångerskan Narin Feqe. Han började snabbt att ta de steg som krävdes för att förverkliga sin dröm och studera musik, och det gick snabbt. År 2013 började Ali studera folkmusik från andra kulturer på Kungliga Musikhögskolan.

I detta arbete undersöks instrumentalpedagogers syn på musikalisk bredd och dess betydelse för undervisningen. Genom intervjuer med yrkesverksamma instrumentalpedagoger och musiker utforskas frågor kring yrkesidentitet och yrkesroll med fokus på hur pedagogerna uppfattar sig själva som både pedagoger och musiker på sina huvud- och biinstrument, och hur detta påverkar deras undervisning. Resultaten från intervjuerna visade att en gemensam grundidé var att läraren bör behärska instrumenten de undervisar på, samtidigt som det är viktigt att förebilda och utstråla självförtroende på instrumenten för att skapa positiva upplevelser för eleverna. / This work examines instrumental educators views on musical breadth of musical knowledge and skills and its significance for teaching. Through interviews with professional instrumental pedagogues and musicians, questions regarding professional identity and role are explored, with a focus on how pedagogues perceive themselves as both educators and musicians on their main- and secondary instruments, and how it affects their teaching. Results from the interviews indicate a common idea: that pedagogues should be skilled on their instruments, but put more emphasis on the idea that you should be a role model and show self-confidence on the instruments to create positive experiences for their students.