Introduktion/Bakgrund: Diabetes är ett stort och växande hälsoproblem. Vården av denna sjukdom är långsiktig och innebär stort eget ansvar från patienten. Brister i denna egenvård kan leda till framtida komplikationer, vilket ofta är fallet. Smarta mobiltelefoner och dess mobila applikationer kan erbjuda nya sätt att hantera sjukdomen.  Syfte: Att beskriva effekter av mobila applikationer i samband med egenvård vid diabetes.  Metod: Litteraturstudie med induktiv ansats som genomförts enligt Polit och Becks (2020) nio steg. Artikelsökning utfördes i CINAHL och PubMed. Resultatets baserades på 11 artiklar och samtliga har kvalitetsgranskats.  Resultat: Appanvändande kopplades till förbättrat HbA1c, förbättrat blodsocker, ökad testfrekvens av blodsocker, minskad förekomst av hyperglykemi, samt förbättrat hälsotillstånd i viss bemärkelse. Ingen förbättring kunde ses gällande kroppsvikt, eller hypoglykemi. Utfallet av interventionen korrelerade med deltagarnas följsamhet till appen.  Slutsats: Mobila applikationer kan vara en god omvårdnadsintervention, dock behövs mer forskning om mobila applikationer från ett omvårdnadsperspektiv.

SammanfattningMål Litteraturstudien har som syfte att undersöka om diabetes anses kunna vara en kontraindikation för implantatbehandling, dels på kort och lång sikt. Alla typer av diabetes (typ 1 & typ 2) inkluderas i studien samt alla typer av implantat. Material och metod En sökning i databasen PubMed gjordes 18 April 2012 på bestämda MeSH termer. Sökningen resulterade i 186 artiklar. Artiklarna granskades på titel, abstract och fulltextnivå och dubbletter sorterades bort. Inklusionskriterierna / exklusionskriterierna var: språk engelska eller svenska, alla åldrar, tillgänglig abstract, kliniska studier samt humanstudier. Kvar blev 24 artiklar som ingick i studien. De inkluderade studierna sekundärgranskades enligt ett sekundärgranskningsprotokoll. Resultat Artiklarnas uppföljningstid varierade från 4 månader till 20år, varav de flesta artiklarna hade en uppföljningstid under 6år. Sexton artiklar kom fram till att diabetes inte är en kontraindikation för implantatbehandling, hos dessa varierade uppföljningstiden mellan 6 månader till 9år. Antal installerade implantat varierade mellan 23st till 6946st.Tre artiklar kom fram till att diabetes är en kontraindikation för implantatbehandling, hos dessa varierade uppföljningstiden mellan 4 månader och 20år. Antal installerade implantat varierade mellan 74st till 4680st. Resterande artiklar visade osäkert resultat och kom inte fram till om diabetes är en kontraindikation för implantatbehandling eller inte.Konklusion De flesta artiklarna hade en uppföljningstid som var kortare än fem år. Kriterier för vad som ansågs som ett lyckat implantat varierade. Slutsatsen var att de flesta artiklarna kom fram till att diabetes inte är en kontraindikation för implantatbehandling endast på kort sikt.

Bakgrund: Parodontit är en vanligt och multifaktoriell inflammatorisk sjukdom som skadar de mjuka vävnaderna kring tänderna. Diabetes mellitus typ 2 är en kronisk sjukdom som beror på bristfällig insulinproduktion i kroppen och höga sockernivåer i blodet.  Syfte:  Syftet med denna studie var att kartlägga sambandet mellan parodontit och diabetes typ 2 hos vuxna individer. Metod: Litteraturstudie. Resultat: Ett signifikant samband mellan parodontit och diabetes typ 2 kan påvisas. Diabetiker med dålig glykemisk kontroll har en högre svårighetsgrad av parodontit än de som har god glykemisk kontroll. Nio av tio granskade studier visar att icke-kirurgisk parodontitbehandling har en god effekt på minskning av blodglukosnivån. Dessutom tyder resultaten att personer med diabetes typ 2 och dålig glykemisk kontroll har färre kvarvarande tänder än icke-diabetiker.  Slutsats: diabetes typ 2 är en stark riskfaktor för förekomsten och utvecklingen av parodontit.  Diabetiker med dålig kontroll av blodglukosnivån har färre tänder än de som har god glykemisk kontroll. Icke-kirurgisk parodontitterapi har en god effekt på minskning av blodglukosnivå hos individer med typ 2 diabetes. / Background: Periodontitis is a multifactorial inflammatory and common disease among the population that destroys the soft tissues around the teeth. Diabetes mellitus type 2 is a chronic metabolic disorder which depends on inadequate insulin production in the body and  high sugar levels in the blood. Aim: The aim of the study was to evaluate the association between periodontal disease and diabetes mellitus type 2 in the adult population. Method: A literature review. Results: The results of the study showed a significant association between diabetes mellitus type 2 and periodontal disease. Diabetics with poor glycemic control had a higher severity of periodontal disease than those with good glycemic control. Almost all of the reviewed articles showed that a non-surgical periodontitis therapy reduced the hyperglycemic level. In addition, the results of the study showed that diabetics with poor glycemic control had fewer remaining teeth than those who had good glycemic control or non-diabetics. Conclusion: Diabetes mellitus type 2 is a significant risk factor for the incidence and progression of periodontal disease. Diabetics with good glycemic control had more teeth than non-diabetics. Non-surgical periodontitis treatment had a good effect on decreasing blood glucose level in patients with type 2 diabetes mellitus.

Alzheimers sjukdom (AD) är den vanligaste formen av demens och kännetecknas av intracellulärt neurofibrillärt trassel (NFT) bestående av proteinet tau och extracellulära plack, uppbyggda av peptiden amyloid beta (Aβ). En växande skara studier har börjat peka mot att AD är en hjärnspecifik typ av diabetes. Insulinresistens följt av hyperinsulinemi och hyperglykemi är kännetecken för diabetes mellitus typ 2 (DMT2) och har visat sig vara en riskfaktor för AD. Insulin, ett hormon som kontrollerar glukoshomeostasen i perifera nervsystemet (PNS) och är viktigt för minne och inlärning, transporteras över blod-hjärnbarriären i en mättnadsbar transportmekanism och dess koncentration i centrala nervsystemet (CNS) minskar vid DMT2 och AD. Insulin-like growth factor 1 (IGF-1), ett neuronskyddande protein som minskar ogynnsam β-sekretasklyvning av amyloid precursor protein (APP) i amyloidkaskadhypotesen, minskar i koncentration i hjärnan när mycket insulin transporteras in i CNS. γ-sekretas ökar sin aktivitet på APP vid höga halter kolesterol som är vanligt vid DMT2, Aβ fungerar då som en negativ inhibitor till HMG-Coa reduktas (HMGR), enzymet som bildar kolesterol och kan därmed reglera kolesterolhalterna. Regleringssystem för Aβ i blod-hjärnbarriären (BBB) som p-GP, LRP-1 och RAGE rubbas vid DMT2. Aβ och insulin delar samma degraderingssystem, insulin degrading enzyme (IDE), som reglerar halterna Aβ och insulin. Dessutom har Aβ oligomerer visat sig kunna bryta ned insulinreceptorer (IR). Vidare har läkemedel mot diabetes visat sig lindra demens hos AD patienter. I den här rapporten gås de molekylärfysiologiska sambanden igenom i detalj. Slutligen finns det fog för ett samband mellan metabolt syndrom, en riskfaktor för DMT2, och AD.