För att öka överlevanden vid hjärtstopp har räddningstjänsten fått i uppgift att påbörja livsviktig första hjälpen i väntan på ambulans. Dessa uppgifter ställer krav på att brandmännen skall behärska och utföra livräddande åtgärder till personer med hjärtstopp, i varierande miljöer, och ofta med de anhöriga på plats. Ofta på eller nära den ort som de själva arbetar och bor på. Detta sammantaget innebär sannolikt en utmaning för brandmännen. Den begränsade mängden forskning som finns, gör gällande att det kan upplevas som en utsatthet för den som skall vårda en livshotande sjuk person. Ur ambulanssjuksköterskans perspektiv kan samarbetet mellan ambulans och räddningstjänst vara direkt avgörande för möjligheten att rädda liv, därför är det viktigt att även belysa aspekter som kan påvisa utbildningsbehov och samövning för att bygga ett fungerande team. Syftet med studien är att beskriva brandmäns upplevelser av att vara först på plats vid ett hjärtstopp. Studien är en kvalitativ intervjustudie. Analysmetoden är en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Åtta brandmän från ett kommunalt räddningstjänstförbund har intervjuats. Resultatet visar att brandmän upplever en stor vilja att utföra livräddande insatser men att det finns en hel del stressmoment, och att brandmännen kan känna sig utsatta då de under en kort tid bär ansvaret för en annan människas liv. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Samuel Beckett (1906-1989), irlandais d’expression française et anglaise, peut être considéré comme un des écrivains modernistes du XXe siècle les plus influents. Son nom est surtout associé au théâtre de l’absurde, un style de théâtre des années 50 inspiré des surréalistes et des dadaïstes, dont l’origine était le traumatisme de la Seconde Guerre mondiale. Parmi les pièces absurdes les plus importantes se trouve En attendant Godot de Beckett, une pièce connue et jouée dans le monde entier. Ce que Samuel Beckett nous montre dans En attendant Godot est évidemment l’absurdité de la vie, et l’absurdité de ce qui n’est pas encore venu ou déterminé. Le point central dans cette pièce est – malgré l’absence d’histoire, de sens et de but – sa représentation de la condition humaine : les relations, la communication, l’inquiétude et, bien sûr, l’attente. Le but de se mémoire sera d’examiner de quelle manière Beckett révèle son image de la condition humaine à travers d’une pièce rompant avec toute convention théâtrale classique.

När en person drabbas av ett plötsligt akut sjukdomsfall ställer vi krav på att samhället ska reagera och hjälpa den som är i behov av hjälp. Personen som är drabbad upplever en otrygghet och vill ha hjälp så fort som möjligt. Att ge den hjälpen åligger Sveriges regioner enligt hälso- och sjukvårdslagen. Med en allt mer centraliserad sjukvård och en trend som visar att väntetiden på en ambulans blir allt längre krävs en samverkan mellan samhällets trygghetsskapande och livräddande funktioner. Problematiken med denna samverkan mellan räddningstjänst och ambulanssjukvården när det handlar om hälso-och sjukvård är sedan tidigare väl känd. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet, numera Sveriges Kommuner och Regioner, kom ut med en rapport år 2001 där detta undersöktes. Efter rapporten har lagändringar genomfört för att förenkla samverkan och för att möjliggöra avtal som innebär att räddningstjänsten utför hälso-och sjukvårdsinsatser i väntan på ambulans. I Örebro län finns ett avtal mellan Region Örebro län och Nerikes Brandkår som innebär att räddningstjänsten larmas till misstänkta hjärtstopp där det finns en bedömd tidsvinst i att larma räddningstjänsten. Resultatet visar att räddningstjänsten larmades tillsammans med ambulans vid 111 av 389 misstänka hjärtstopp under 2018, vilket motsvara ca 28,5 procent av fallen. Vid dessa gemensamma utlarmningar var räddningstjänsten enligt medianvärdet 9 minuter före ambulansen till den drabbade. Medicinska studier visar att chansen att få igång ett hjärtstopp minskar med 10 procent för varje minut. Ambulanssjukvårdens tillgänglighet har under senaste tiden varit föremål för medial uppmärksamhet i och med en ökad belastning på verksamheten. Resultatet i studien påvisar en markant högre belastning för ambulanssjukvården än hos Nerikes Brandkår. Av Nerikes Brandkår totala antal uppdrag utgjorde IVPA ca 3,8 procent under 2018. Det finns flera andra sjukdomsfall där tiden spelar en avgörande roll för utgången hos den drabbade. Två av dessa sjukdomsfall, livshotande blödning och luftvägshinder, undersöktes vad det gäller omfattning i länet samt huruvida räddningstjänsten skulle kunna genomföra en första insats i väntan på ambulans vid dessa sjukdomsfall. Om räddningstjänsten även skulle larmas på 28,5 procent av alla larm om livshotande blödning och luftvägshinder och oförändrat på misstänkt hjärtstopp skulle andelen IVPA öka från dagens 3,8 till 4,9 procent. Det skulle även innebära en total ökning av antal larm till räddningstjänsten med 1,1 procent, eller cirka 32 larm per år i hela Nerikes Brandkår. Räddningstjänstens tillgänglighet och förmåga att göra snabba potentiellt livräddande insatser i väntan på ambulans bör tas till vara av regionen. Ambulanssjukvården och räddningstjänsten har ett flertal gemensamma beröringspunkter där en av dem är att skapa trygghet och rädda liv.

In this essay, seven posters from productions of the play "Waiting for Godot" are studied. The purpose is to identify elements in the play's plot that are found in the design of the posters and link them to each other. The question statements is to find out what the posters tell about the plot, how the intermediality shows in the posters and who the posters aimed at. The method of the analysis is based on Gillian Rose's content analysis and Anders Marner's student exercise in semiotics. The results of the study showed that it is the characters' attributes and props, such as hats and trees, that take up space on most posters and thus communicate with the potential audience. The graphics and text in the posters are together active parts of the communication of the story each poster mediates. The model readers can both have a knowledge about the plot and no major pre-understanding of the play's plot depending on the different posters in the analysis.

Vi möter dagligen barn i förskoleverksamheten som väntar på att aktiviteter ska starta, många gånger är personal upptagna med annat som styr verksamheten vid dessa tillfällen. Vi har därför funnit barns väntan intressant eftersom vi har upplevt att det i väntan på förekommer lek och möten mellan barn som är viktigt att synliggöra. Vårt syfte med studien var därför att undersöka vilka lekar som sker i väntan på ur ett förskollärar- och barnperspektiv. Studien genomsyras av ett barndomssociologiskt perspektiv vilket grundar sig i människors möten då det skapas relationer och kamratkulturer. Vi valde att utgå från en kvalitativ metod där vi samlade in material i form av intervjuer i kombination med observationer. I samband med intervjuer och observationer fördes anteckningar med stöd av filminspelning och ljudupptagning. Vi besökte en förskola under fyra förmiddagar och observerade två olika barngrupper i olika åldrar samt intervjuande två förskollärare från vardera avdelning. I vårt resultat synliggörs rollek, besjälad lek och projektiv lek, tre vanliga lekformer som förekommer i väntan på och hur förskolläraren förhåller sig till dessa tillfällen. Förskollärarna har generellt sätt svårt att tillgodose barns inflytande i väntan på då de inte är medvetna om vad barn leker och tiden inte räcker till. Barns lek i väntan på influeras av förskollärarens förhållningssätt.

This essay examines the grotesque in Samuel Becketts wellknown play Waiting for Godot. The play is primarily seen as an icon of absurdism, and it is such not appropriate to examine the play as if it belongs to the litterary genre of grotesque. The primary purpose of absurdism is to reveal the pointless- and emptiness of existence. In order to illustrate these points absurdism will often make use of the common characteristics of the grotesque. With this in mind I present, within this essay, an eximination of whether Samuel Becket makes use of these characteristics to assist his portayal of emptiness in Waiting for Godot. A prior understanding of absurdism is required and i have as such primarly used Martin Esslins famous studies. The studies of the grotesque are mainly represented by two theorists. Michail Bachtin's theory is based around the medieval carnival culture, whose archetype was the duality of the body expressed through the pregnant death. Bachtin seeks to highlight the grotesques close connection with laughter as a relief and covers it's use during the middle ages and the renneissance. Wolfgang Kayser studies the term as it is used during the romanticism and modernism. Kayser describes the grotesque as "cold" and alienating. He describes the word as an ”estranged world”. The analysis relies mostly on Bachtin's theories and examines the play from the viewpoint of the picture of the grotesque body, sense of time, the logic of the upside down world and the connection to the carnivals culture of laughter but also examines if Kayser's theories of the ”estranged world” are compatible. Finally, I reach the conclusion that even though Bachtins theory treats the grotesque in a time long before Beckett's, a reading of Waiting for Godot from the perspective of the carnival culture is interesting.  The laughter and the open, grotesque body, plays as expected a large role in the handling of the emptiness, the cyclic sense of time is found in the play and never ceases to repeat, the upside down world's logic and it's abolition of hierarchies is significant and the world in the play seems alien to itself.

When the Irish writer Samuel Beckett (1906-1989) wrote Waiting for Godot in 1948-1949 he was in a state of artistic depression and confusion. He had already turned to French instead of English and with a manuscript for the stage he made an effort to get away from what he called ”the awful prose” he was working on at that time. Waiting for Godot had its first opening night in Paris in 1953, and during the years since then many different interpretations have been made of this challenging work of art. In this essay, with the meta textual elements in Waiting for Godot as a foundation, I’m reading the drama as a writer’s struggle with his material – not strictly biographical, but with Beckett as an artistic example. Vladimir and Estragon, as well as Pozzo and Lucky, then become personalizations of the voices in the mind of the author, where intellect/reason/analysis on one hand and intuition/feeling/fantasy on the other are working side by side, or as a pair of opposites, to try to get along through conflict and cooperation; conferring, clashing, and complementing one another. Godot will then function as the mystical and driving force, the necessary lack of purpose or fundamental meaning that keeps the artist in touch with art. In this aspect Godot has not to come; his absence is an absolute condition to get the play going, to keep the writer writing, to make all artists continue their lonely, tiresome, difficult work. Waiting for Godot tells us something about the struggle every writer has to face when writing a play, or a novel, or a poem, where he, or she, has to speak with and listen to the inner voices of intuition and intellect and try to get by in spite of the overall sense of hopelessness of it all. Art is at the same time without meaning and of infinite value and I believe that this paradox is alive and working in Waiting for Godot.