Uppsatsens övergripande syfte är att undersöka föreställningar och uppfattningar hos elever som uttrycker ett starkt motstånd mot skönlitterär läsning i skolan. Med utgångspunkt i elevernas upplevelser av fiktionsläsning är uppsatsens ambition också att reflektera över lärarens roll, hur lärare kan arbeta tillsammans med eleverna och vad lärare kan lära sig av dem. För undersökningen har fyra elever intervjuats som alla tillhör en särskild undervisningsgrupp där jag är undervisande lärare och ansvarig för svenskundervisningen. Undersökningen visar hur viktigt det är att lyssna på eleverna. När läraren lyssnar på sina elever är de också beredda på att lyssna på läraren och mer öppna för att ta till sig den kunskap skolan har att erbjuda. Lärarens försök att föra in texter i undervisningen som tangerar elevernas fritidstexter möter ett starkt motstånd. Eleverna skyddar den egna kulturen mot en kritisk vuxenvärld och protesterar så kraftigt i högläsningssituationerna att dessa måste avbrytas. När en dialog skapas mellan eleverna och läraren och eleverna upplever att det finns ett intresse för deras fritidstexter visar de också ett begynnande intresse för skolans texter. Genom högläsningen uppstår möjligheten till reflekterande samtal i gruppen. Resultatet av analysen visar att eleverna har en kunskap och erfarenhet av texter som ofta negligeras i skolan. Den lärare som bestämmer sig för att lyssna på sina elever har, visar min undersökning, möjlighet att lära sig mycket om de textvärldar eleverna rör sig i på sin fritid och även mycket om hur de ska kunna forma sin undervisning och erbjuda sina elever meningsfulla lärsituationer i skolan. Undersökningens värde ligger i att ge lärare underlag att utforma undervisning i svenska som möter elevernas förutsättningar.

I den här uppsatsen undersöks den vuxna icke-läsarens plats i det kulturpolitiska arbetet rörande litteraturförmedling och läsfrämjande under åren 2011-2021. Läsforskningen och kulturpolitikens arbete med litteratur och läsning fokuserar idag till stora delar på gruppen barn och unga. För att bredda perspektiven på området riktas här därför fokus om mot en vuxen målgrupp, särskilt den grupp av vuxna som av olika skäl idag inte är aktiva läsare. För undersökningen har ett ramverk plockats ihop av verktyg från litteraturdidaktiken utanför skolforskningen, axiologin och litteratursociologin. Detta gör att uppsatsen angränsar till samtliga dessa forskningsområden. I uppsatsen undersöks dokument från de tidiga leden av de kulturpolitiska lagstiftningskedjorna. Dokumenten kommer ifrån Litteraturutredningen, arbetet med den nya bibliotekslagen samt Läsdelegationens arbete. Inledningsvis undersöks vilka värden man i dokumenten tillskriver litteratur och -läsning. Till exempel undersöks detta utifrån vilka argument för läsning som lyfts fram, samt hur man motiverar att kulturpolitiskt ägna sig åt befolkningens läsvanor med hänvisning till de värden litteraturen anses bidra med. Vidare undersöks vilka idéer och insatser för läsfrämjande arbete som beskrivs, med fokus på vuxna icke-läsare. Detta följs av en undersökning av vilka samhällsarenor och politiska områden som lyfts fram som relevanta för det litteraturförmedlande arbetet, vilket till delar hänger samman med det läsfärmjande arbetet. Sammanfattningsvis konstateras att den vuxna icke-läsaren till stor del saknas i det undersökta materialet. Huvudsakligen lyfts den vuxna fram som en viktig läsande förebild för barn och unga. Utifrån resultatet av undersökningen diskuteras i avslutningen avsaknaden av perspektiv på lässituationen och en tydligare bro mellan forskarsamhället och kulturpolitiken på detta område.