Patientsäkerhet har under de senaste åren antagit internationell fokus. Sjuksköterskan har skyldighet att anmäla inträffade händelser som kan leda till, eller har lett till skada hos patienten. Avvikelserapporten är ett av de viktigaste verktygen för att förbättra vårdkvalitet och upprätthålla patientsäkerheten. Studien genomfördes som en litteraturstudie där syftet var att undersöka sjuksköterskans inställning till avvikelserapporten. Studien innefattar fjorton artiklar som har kvalitetsgranskats och bearbetats. Resultatet delades in i kategorierna: Rapporteringsvilja, rapporteringsmöjligheter och rapporteringshinder. Det påvisades hindrande faktorer såsom tidsbrist, rädsla för rapportens konsekvenser och brist på feedback. Vidare ansågs avvikelserapporten ge en möjlighet till att lära av sina misstag, förebygga dessa samt förändringar i system och rutiner. Misstag eller avvikelser är oftast inte resultatet av en individs handlande utan snarare en kedja av små händelser som ofta leder till att ett misstag når patienten. Genom att undersöka dessa kedjor och fokusera på systemet och miljön som omger dem kan avvikelserapporten hjälpa till att skapa en säkerhetskultur där fel diskuteras öppet och studeras så att lösningar kan hittas och sättas på plats.

Sammanfattning Bakgrund: Nutrition är viktigt i alla människors liv. Sjukdom påverkar individens närings- och energibehov. Malnutrition ger negativa följder för individens återhämtning vid sjukdom. Upp till hälften av patienterna på svenska sjukhus lider av malnutrition eller har för litet nutritionsintag i förhållande till näringsbehovet. Sjuksköterskan har i sin profession omvårdnadsansvaret över patientens nutrition och ska arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Syfte: Syftet var att beskriva sjuksköterskors inställning till nutritionsomvårdnad. Metod: En litteraturstudie med systematisk sökning och deskriptiv design har genomförts. Resultat: Osäkerhet fanns hos sjuksköterskor angående ansvaret, men de angav en positiv inställning till bedömning av patienternas nutritionsstatus. Vissa patienter bedömdes men inte alla. Den kliniska blicken användes i högre grad i bedömning än evidensbaserade bedömningsinstrument. Kunskaperna i nutrition varierade. Utbildning i nutrition ansågs vara nödvändig, bra och ge positiv effekt. Hinder för adekvat nutritionsomvårdnad angavs vara tidsbrist, arbetsbelastning och konkurrerade aktiviteter för sjuksköterskorna. Slutsats: Nutrition får lägre prioritet än annan medicinsk behandling på grund av tidsbrist, kunskap och otydlig ansvarsfördelning. Avsaknad av en holistisk syn på patienten när det gäller nutritionsomvårdnad finns hos sjuksköterskorna. Ett evidensbaserat arbetssätt kräver kunskap, tid och resurser.

Syftet med studien var att beskriva kunskapsnivån och inställningen hos sjuksköterskor och läkare på en intermediärvårdsavdelning inför att göra en anmälan om omsorgssvikt enligt Socialtjänstlagen kap 14 1§. Ytterligare syfte med studien var att beskriva upplevelsen vid handläggandet kring att göra en anmälan enligt SoL. En beskrivande kvantitativ design användes. Metod: Enkätformulär som besvarades av 30 sjuksköterskor och 20 läkare.Resultat: Läkare och sjuksköterskor har inte tillräckligt god kunskap om SoL, inte heller kring rutinerna att göra en anmälan. De har god kunskap om vad omsorgssvikt är men frågar inte alltid om det finns minderåriga barn hemma vid vård av t.ex suicidala patienter och då kan omsorgssvikt lätt missas. Vanligaste skälet till utebliven anmälan är okunskap om lagen och bristande rutiner. Ytterligare ett skäl är att sjuksköterskorna inte alltid får stöd från läkare. Slutsatsen av denna studie visar att kunskapen om och rutinerna kring anmälan enligt SoL brister. Riktlinjer bör efterföljas och utbildning bör ske kontinuerligt.Var och en är skyldig att anmäla vid misstanke om att minderåriga barn far illa, vilket betyder att sjuksköterskorna inte behöver läkarnas stöd vid en anmälan.

Sammanfattning: Audionomyrket har utvecklats från ett assisterande till ett självständigt yrke. Framsteg inom forskning berörande audiologi ställer höga krav på audionomens kompetensutveckling. Internationellt har det undersökts hur kompetensutveckling kan förbättras, genom bildandet av frivilliga eller obligatoriska kompetensutvecklingsprogram, för att ge en säker patientvård och en tillfredsställande yrkesutveckling. I Sverige ansvarar varje audionom enskilt för sin kompetensutveckling. Det finns i dagsläget inga studier som undersöker svenska audionomers inställning till att införa liknande kompetensutvecklingsprogram som finns internationellt, vilket är motivet bakom studien. Syftet är att undersöka svenska audionomers inställning kring frivilliga samt obligatoriska kompetensutvecklingsprogram med tillhörande gransknings-process för att vidareutveckla audionomprofessionen och hålla samtliga yrkesverksamma ajour med ny vetenskap. En kvantitativ metod i form av en webbenkät tillämpades för att nå ut till ett stort omfång yrkesverksamma audionomer över hela Sverige. Studiens resultat visar att ett stort antal yrkesverksamma audionomer är positivt inställda till det frivilliga samt obligatoriska kompetensutvecklingsprogrammet med tillhörande granskningsprocess. En förändrad form av kompetensutvecklingssystem än den nuvarande är därmed eftersträvad av majoriteten. Studiens resultat har tagit fasta på att kompetensutvecklingsprogram bör inriktas mot både de tvärvetenskapliga områden som professionen bygger på och audionomens specialiseringsområden. Audionomerna anser att tiden motsvarande en till åtta timmar per månad är tillräcklig för kompetensutvecklande aktiviteter. Audionomerna har en stor medvetenhet om vikten av att utveckla den professionella kompetensen. Hindrande faktorer som ekonomi, hög patientgenomströmning, tidsbrist, etc. minskar audionomernas möjlighet till deltagande av kompetensutvecklande aktiviteter. De yttre omständigheterna bidrar till att yrkesverksamma audionomer i hög grad önskar en förändrad form av kompetensutvecklings-system än den nuvarande. / <p>Kommentar: Arbetet erhöll betyget VG.</p>

Syftet med studien är att undersöka hur lärare motiverar elever i årskurs nio till lärande i ämnena idrott och hälsa samt textilslöjd på en grundskola i Mellansverige. I studien används metoderna intervjuer och observationer. Totalt intervjuas 20 personer. Två lärare i ämnet idrott och hälsa och två lärare i textilslöjd. Åtta elever i åk 9 intervjuas två gånger, en gång med fokus på idrott och hälsa samt en gång med fokus på textilslöjd. Till studien genomförs också fyra observationer, två stycken i respektive ämne idrott och hälsa samt textilslöjd. I intervjuerna med lärarna framkom att det är väsentligt med en positiv inställning som genomsyrar undervisningen. Lärarna anser också att motivation hos eleverna är drivkraften för ett lärande. Olika strategier används för att öka motivationen till lärande hos eleverna. Betyg och att eleverna får välja fritt mellan olika moment är bidragande faktorer för att få eleverna att prestera och lära enligt lärarna.   Elevernas inställning till ämnena är olika beroende på ämne och lärare men generellt för studien anser samtliga elever att lärarnas försök att väcka intresse hos dem inte är någon avgörande faktor för deras motivation till att prestera.   En viktig slutsats som vi kan dra utifrån diskussionen är att yttre faktorer som betyg och resurser som modern teknik påverkar motivationen till lärandet hos eleverna. Inre faktorer som att lärandet stärker självkänslan och samtidigt driver eleven till lärande för egen vinning skull anses vara något som kommer i andra hand. Resultaten visar att lärarnas sätt att undervisa skapar negativa effekter på elevernas lärande om eleverna får valmöjligheter utan ramar och riktlinjer. Elevernas rädsla för att misslyckas blir större än strävan att lyckas på grund av denna inställning hos lärarna.

Grupparbete, eller kooperativt lärande (cooperative learning), är ett återkommande ämne i den internationella pedagogiska debatten. Många studier har gjorts om huruvida grupparbete är effektivare ur inlärningssynpunkt än traditionell undervisning eller individuellt arbete, men resultaten är inte alltid entydiga. Mycket kritik har förts fram vad gäller effektiviteten av grupparbete som undervisningsmetod, främst för högpresterande elever. Finns det ett samband mellan elevers prestationsnivå och deras attityd till grupparbete? För att klarlägga detta har vi genomfört en enkätundersökning omfattande 77 elever i årskurs 9 på en skola i södra Sverige. Eleverna delades in i tre olika grupper beroende på prestationsnivå och relationen mellan prestationsnivå och syn på grupparbete belystes. Vi genomförde uppföljande intervjuer med 9 av de elever som besvarade enkäten, tre elever ur varje prestationsgrupp.  Resultaten visar att högpresterande elever är mer kritiska till grupparbete, och således föredrar att arbeta enskilt, än medel- och lågpresterande elever. Vidare visar resultaten att elever som föredrar individuellt arbete gör så för att de anser att de lär sig mer på det sättet. För elever som föredrar att arbeta i grupp är det däremot den sociala aspekten som är viktigast i valet av arbetssätt. De väljer att arbeta i grupp för att det är roligare. Med tanke på styrdokumentens ambitioner om en skola för alla, där syftet torde vara att den enskilde individen skall mötas på de villkor som är bäst för denne, bör vi kanske i större utsträckning fundera över varför vi som lärare väljer grupparbete som undervisningsmetod och hur vi väljer att organisera och bedöma grupparbete.

Egna erfarenheter men också internationella undersökningar visar att intresset till fysikämnet minskar samtidigt som allt färre väljer att läsa vidare inom fysik. Eftersom fysik är ett ämne med många användningsområden kan okunskap leda till lägre allmänbildning samtidigt som samhället drabbas av brist på yrkeskunniga inom vissa områden. Syftet med studien är därmed att undersöka vilka attityder till fysik elever i grundskolans senare år har och se på detta i relation till hur elevernas lärare arbetar med att motivera till fysikinlärning. Studien är kvalitativ i sin helhet och bygger på en enkätundersökning gjord i två niondeklasser samt på intervjuer med klassernas respektive fysiklärare. Resultatet visar att lärarna i flera avseenden arbetar på ett motivationsfrämjande sätt, men trots det har bara hälften av eleverna en positiv inställning och motivation till ämnet. Det framträder dessutom en stor tveksamhet i elevsvaren om att fysik skulle vara ett nyttigt och användbart ämne att kunna.

Momentet dans i skolan har förändrats genom åren. Syftet med uppsatsen är att, utifrån elever och lärares perspektiv, undersöka i vilken utsträckning dans förekommer i skolan. Dessutom är syftet att se elever och lärares syn på dans i skolan och på fritiden. Undersökningsgruppen som låg till grund för resultatet var 150 elever i år 9 och sex lärare i idrott och hälsa. Metoderna i studien var enkätundersökning och intervjuundersökning. Resultatet visar att eleverna och lärarna i idrott och hälsa är eniga om vilka danser som förekommer, men har olika åsikter om hur ofta dans finns med i undervisningen. Eleverna och lärarna har tillräckliga kunskaper i dans i skolan, men eleverna anser inte att de kunskaper de får i undervisningen är till någon nytta på fritiden. Lärarna hävdar att deras kunskaper är tillräckliga för att utöva dans på fritiden. Resultatet visar att majoriteten av lärarna bedömer sina elevers kunskaper likvärdigt. Både eleverna och lärarna är positivt inställda till dans i skolan och på fritiden. Studien visar att eleverna upplever att dansundervisningen är rolig och lätt och lärarna anser att det finns stora möjligheter med dans, men det är svårt att få med sig alla eleverna. Sökord: dans, dansundervisning, idrott och hälsa, inställning.

Syfte Syftet med denna studie var att undersöka motivationen till ämnet idrott och hälsa ur ett motivations- och genusperspektiv hos årkurs 9:e elever. Vad är det som motiverar elever i år 9 att delta på idrott och hälsa lektionerna? Vad är det som gör att en del elever är omotiverade till idrotten? Skiljer sig flickor och pojkars svar åt vad gäller motivation till att delta på idrottslektionerna? Metod Studien bygger på en kvalitativ metod. Åtta elever i år 9 på en skola som ligger en bit utanför Katrineholm intervjuades. Resultat Bearbetningen och analysen av intervjuerna visade att de motiverade eleverna i årskurs nio blir motiverade genom att de tycker att aktiviteten är rolig och att de kände glädje i det de gjorde. Resultatet visar också att lite mer elevinflytande skulle kunna få de omotiverade eleverna att bli mer motiverade. Resultatet visade på att det fanns skillnader i pojkars och flickors svar gällande motivation. En del av pojkarnas motivation till att gå på idrottslektionerna var deras egenvärde. Två andra tyckte det var betyg d.v.s. investeringsvärdet som motiverade de. Flickorna tyckte det främst var investeringsvärdet som gjorde att de deltog på idrottslektionerna. Men de upplevde de inte genom betyget utan att det var investeringsvärdet i att främja kropp och hälsa som gjorde att de deltog. Slutsats I min studie framkommer det motivationsfaktorer som får eleverna till att bli motiverade. Dessa faktorer visar på vad som är viktigt för att kunna behålla motivationen hos elever som har ett egenvärde eller ett investeringsvärde. Samt vad som är betydande för att skapa motivation hos de omotiverade eleverna. / Studiegång Idrott, fritidskultur och hälsa skolår F-6. Ht 2011

<p>Grupparbete, eller kooperativt lärande (cooperative learning), är ett återkommande ämne i den internationella pedagogiska debatten. Många studier har gjorts om huruvida grupparbete är effektivare ur inlärningssynpunkt än traditionell undervisning eller individuellt arbete, men resultaten är inte alltid entydiga. Mycket kritik har förts fram vad gäller effektiviteten av grupparbete som undervisningsmetod, främst för högpresterande elever.</p><p>Finns det ett samband mellan elevers prestationsnivå och deras attityd till grupparbete? För att klarlägga detta har vi genomfört en enkätundersökning omfattande 77 elever i årskurs 9 på en skola i södra Sverige. Eleverna delades in i tre olika grupper beroende på prestationsnivå och relationen mellan prestationsnivå och syn på grupparbete belystes. Vi genomförde uppföljande intervjuer med 9 av de elever som besvarade enkäten, tre elever ur varje prestationsgrupp.</p><p> Resultaten visar att högpresterande elever är mer kritiska till grupparbete, och således föredrar att arbeta enskilt, än medel- och lågpresterande elever. Vidare visar resultaten att elever som föredrar individuellt arbete gör så för att de anser att de lär sig mer på det sättet. För elever som föredrar att arbeta i grupp är det däremot den sociala aspekten som är viktigast i valet av arbetssätt. De väljer att arbeta i grupp för att det är roligare.</p><p>Med tanke på styrdokumentens ambitioner om en skola för alla, där syftet torde vara att den enskilde individen skall mötas på de villkor som är bäst för denne, bör vi kanske i större utsträckning fundera över varför vi som lärare väljer grupparbete som undervisningsmetod och hur vi väljer att organisera och bedöma grupparbete.</p><p> </p>