Syftet med studien är att undersöka ett antal lärares tankar kring flexibel klassrumsmöblering och dess konsekvenser för läraktiviteter. Vi ville se vilka faktorer som ger lärarna möjligheter och begränsningar i sin undervisning och hur detta relaterar till tidigare forskning. Datainsamlingen består främst av kvalitativa intervjuer med lärare samt observationer av deras klassrum. Vi har även samlat in material genom vetenskapliga texter och andra artiklar kopplat till ämnet.            I resultatet kunde vi se att det fanns flera ramar, enligt ramfaktorteorin, och faktorer som påverkat lärarnas arbete med sin klassrumsmiljö. Beslut angående inköp, ekonomi, lokaler och elevgruppen samt lärarnas synsätt har bidragit till att vissa undervisningsprocesser har varit möjliga och vissa inte. Vi kunde se att lokalernas storlek och statiska möbler förhindrade lärarnas arbete mot en flexibel klassrumsmiljö. Även beslut angående ekonomi och inköp av möbler, i vissa fall, påverkade deras arbete negativt. Dock kunde lärarnas positiva inställning till att arbeta mer flexibelt bidra till att de gjorde det bästa av situationen de befann sig i. De använde möblerna och ytorna på ett sätt som främjade olika läraktiviteter. Detta resultat stämde överens med den tidigare forskningen vi läst och därför också med våra förväntningar.

Syftet med denna studie är att öka kunskap om hur lärare ser på och motiverar sin klassrumsmöblering, samt att synliggöra möjligheter och begränsningar med olika former av möblering. Studiens frågeställningar är: Hur planerar lärare sin klassrumsmöblering? Vilka möjligheter för lärande skapas av möblering i de olika klassrummen? Vilka begränsningar för lärandet skapar av möbleringen i de olika klassrummen? Studiens empiri består av kvalitativa intervjuer med sex lärare, samt observationer och fotografier av deras respektive klassrum. Studiens teoretiska ramverk utgår ifrån ramfaktorteorin och ett sociokulturellt perspektiv. Studiens resultat visar att samtliga respondenter har sitt eget sätt att konstruera möbleringen och att detta förstås kan vara kopplat till olika ramfaktorer. Samtliga lärare som deltagit i studien berättar att ingen av de har fått utbildning från lärarutbildningen om den fysiska miljön i skolan. Resultatet visar även på att två av lärarna, sett utifrån ett sociokulturellt perspektiv, har skapat en mer fördelaktig klassrumsmöblering i relation till ett underlättande av kommunikativa processer. Slutsatsen av studien är att samtliga lärare har sitt eget sätt att konstruera sitt klassrum och att detta kan vara kopplat till såväl ledarstil som olika förutsättningar.

Den här studien undersöker vilka metoder några lärare i årskurs fyra använder för att skapa studiero i en för dem ny elevgrupp. Med studien vill vi även ge ökad insikt i huruvida lärarnas metoder för att skapa studiero ändras efterhand som eleverna och läraren lär känna varandra bättre eller om metoderna för att skapa studiero fortsatt är desamma. Vidare ämnar studien undersöka hur lärare hanterar elever som stör studieron. De teoretiska perspektiv som studien utgår från är Aspelins modell av relationskompetens samt ramfaktorteorin. Metoden som används är kvalitativa semistrukturerade intervjuer av sju lärare som alla är behöriga och arbetar eller har arbetat i en årskurs fyra. Resultatet visar att metoderna, för flera av lärarna, förändras efterhand när läraren och eleverna lär känna varandra bättre, dock skiljer sig metoderna oftast inte avsevärt mycket när gruppen är ny jämfört med längre fram. De mest framträdande metoder som studiens lärare använder sig av är arbete med relationer och regler i skapande av studiero, men även klasssrumsmöblering och hjälpmedel av olika slag anges som effektiva metoder. Slutsatsen är att lärare vid övertagande av en ny grupp alltid behöver göra ett arbete, för även om eleverna känner varandra så känner de inte läraren och dennes regler. Att på en gång få studiero i en ny elevgrupp kan vara svårt eftersom studieron enligt de intervjuade lärarna grundas i relationer och det är något som inte uppstår på en gång.

Skolan är en plats där elever ska inhämta kunskap och hur den platsen är utformad, i form av elevernas placering och klassrummets möblering, kan påverka elevernas möjligheter till inlärning. Den här studien är en kvalitativ intervjustudie där vi samlat in reflektioner, från sju verksamma lärare inom Uppsala län, gällande klassrumsmöblering. Lärarna upplevde att klassrummets möblering, elevers placering och klassrummets utformning har påverkan på elevernas studiero och sociala interaktion. Vidare ämnar studien undersöka om lärare uppfattar några begränsningar att möblera klassrum. Dessutom har en analys gjorts av hur sju lärare resonerar kring klassrumsmöblering för att främja elevernas studiero och sociala interaktion. Studiens resultat visar tydliga kopplingar mellan klassrumsmöblering och att skapa och upprätthålla studiero. Studiens lärare ser möbleringen som ett verktyg för elevernas sociala interaktion och betonar även vikten av att möbleringen öppnar upp för samtal och kamratinlärning. Några av lärarna möblerade sina klassrum i syfte att ge eleven förutsättningar att kunna koncentrera sig och arbeta för att utveckla kunskap i lugn och ro. De flesta av lärarna möblerade sina klassrum i syfte att utöka elevernas möjlighet till samtal, diskussioner och interaktion. Även aspekter som särskilda behov samt elevrelationer kom till uttryck i möblemanget. Samtliga lärare möblerade med hänsyn till såväl elevgruppens som individernas behov och olika sätt att lära. Vidare visade resultatet att eleverna inte gavs inflytande över vilken möblering som skulle vara gällande för klassrummet, men att vissa elevgrupper fick säga till om sina egna placeringar. Studiens slutsatser är att lärarna pekar på att elevers förmåga att koncentrera sig och prestera är kopplad till deras sociala och fysiska skolmiljö och genom att möblera med hänsyn till elevernas möjligheter till studiero och sociala interaktion kan klassrumsmöbleringen fungera som ett direkt verktyg för lärande. Under det självständiga arbetet har jämförelser gjorts mellan olika klassrumsmöbleringar i syfte att få fram resultat till hur lärare upplever klassrumsmöbleringens påverkan på klassrumsmiljö, undervisning samt elevers inlärning.

Syftet med studien är att öka kunskapen om lärares didaktiska avvägningar vid möblering och placering av hög- respektive lågpresterande elever i klassrummet. Vi ville synliggöra vilka didaktiska avvägningar lärare, verksamma i årskurs 1-6, gjorde och varför. Materialet till studien samlades in via en webbenkät och är av både kvantitativ och kvalitativ karaktär. Materialet analyserades med hjälp av Uljens (1997) skoldidaktiska teori.  Resultatet visar att lärarna gjorde många olika didaktiska avvägningar gällande möbleringen av klassrummen samt gällande placeringen av elever med olika prestationsnivåer. De flesta lärarna valde att placera sina möbler i rader eller i grupper, där deras främsta fokus var att bibehålla arbetsron, att eleverna skulle se tavlan eller att separera eleverna från något eller någon. Majoriteten av lärarna gjorde alltid eller mer än ofta didaktiska avvägningar gällandeelevplaceringar utefter elevernas prestationsnivåer. De flesta lärarna uppgav att de gärna placerar högpresterande elever tillsammans med en annan högpresterande elev eller bredvid en lågpresterande elev. Det var även vanligt att placera de högpresterande eleverna långt bak i klassrummet. Lärarnas främsta anledning till detta var att eleverna skulle utmanas eller för att de skulle kunna stödja andra elever. Flertalet av lärarna uppgav att de gärna placerade lågpresterande elever nära läraren eller långt fram i klassrummet. Det var även vanligt att placera dessa elever tillsammans med en god kamrat eller tillsammans med en högpresterande elev. Lärarnas främsta anledningar till detta var för att läraren skulle vara nära till hands, öka elevernas koncentration eller öka elevernas trygghet. Enligt Uljens (1997) skoldidaktiska teori kan lärarnas didaktiska avvägningar ha påverkats av kontexter som råder i samhället och i skolan. Dessa kontexter innefattar bland annat värderingar i samhället, läroplaner och elevers förutsättningar och behov.

Föreliggande studie ämnar undersöka fyra lågstadielärares roller utifrån derasanvändande av kommunikativa strukturer och frågornas struktur samt hur lärarnaresonerar om samma begrepp. Analysen tar sin utgångspunkt i vilken utsträckninglärarna ger eleverna möjlighet att tala. Lärarrollerna som studien fokuserar på är enstyrande, vägledande, stödjande samt delegerande roll. Centrala begrepp som kopplastill kommunikativa strukturer är möblering, arbetssätt och fördelning av ordet.Frågornas struktur kategoriseras i begreppen IRE och IRU, vilka också är centrala istudien. Begreppen samt lärarnas roller utgör studiens teoretiska referensram. För attsamla in material används observationer och intervjuer. Resultatet av studien visar attlärarnas val av strukturer inte behöver påverka elevernas talutrymme. Det som harbetydelse är på vilket sätt lärarna använder strukturerna. Slutsatsen är att den rolllärarna antar påverkar elevernas utrymme att tala. När lärarna antar en roll däreleverna tillåts arbeta självständigt samt ta eget ansvar ökar elevernas talutrymme.