<p>Denna uppsats utreder huruvida EG-domstolen kan utnyttja sitt tolkningsutrymme utan att överträda den givna och tagna kompetensen. Syftet är att analysera och diskutera EG-domstolens tolkningsutrymme ur ett rättsteoretiskt perspektiv. Det tolkningsutrymme som avses är den behörighet EG-domstolen har enligt EG- fördraget och den utvidgade befogenheten som EG-domstolen har givit sig själv. För att nå detta mål måste en utförlig beskrivning göras av: EU:s institutioner, kompetensfördelningen enligt EG-fördraget, EG-rättens källor, de viktigaste allmänna principerna, de relevanta ?rättslärorna? samt den kompetensfördelning som har utvecklats tillföljd av EG-domstolens agerande. Vid sitt utövande använder sig inte EG-domstolen av en tolkningsprincip. Vid lätta mål används en rättspositivistisk syn. Domstolen utgår här från en systematisk språklig-grammatisk tolkning, om detta inte räcker görs en teleologisk tolkning. Vid mer svårbedömda mål används en rättsrealistisk syn. Utvidgningen av EG-domstolens kompetens medför att domstolen utför legal activism. För att föra samarbetet inom gemenskapen framåt använder sig EG- domstolen av policy vid sina avgöranden.</p>

Denna uppsats utreder huruvida EG-domstolen kan utnyttja sitt tolkningsutrymme utan att överträda den givna och tagna kompetensen. Syftet är att analysera och diskutera EG-domstolens tolkningsutrymme ur ett rättsteoretiskt perspektiv. Det tolkningsutrymme som avses är den behörighet EG-domstolen har enligt EG- fördraget och den utvidgade befogenheten som EG-domstolen har givit sig själv. För att nå detta mål måste en utförlig beskrivning göras av: EU:s institutioner, kompetensfördelningen enligt EG-fördraget, EG-rättens källor, de viktigaste allmänna principerna, de relevanta ?rättslärorna? samt den kompetensfördelning som har utvecklats tillföljd av EG-domstolens agerande. Vid sitt utövande använder sig inte EG-domstolen av en tolkningsprincip. Vid lätta mål används en rättspositivistisk syn. Domstolen utgår här från en systematisk språklig-grammatisk tolkning, om detta inte räcker görs en teleologisk tolkning. Vid mer svårbedömda mål används en rättsrealistisk syn. Utvidgningen av EG-domstolens kompetens medför att domstolen utför legal activism. För att föra samarbetet inom gemenskapen framåt använder sig EG- domstolen av policy vid sina avgöranden.

Subsidiaritetsprincipen är ett verktyg för att kontrollera maktfördelningen i en konstruktion som innebär att det finns olika nivåer av beslutsfattande. Principen har i EU två huvudsakliga funktioner; att värna medlemsstaternas suveränintet samt, om nödvändigt, ge beslutsmakten till den nivå som på mest effektiva sätt kan genomföra en åtgärd. Subsidiaritetsprincipens utformning i fördragen har gett upphov till ett flertal diskussioner. Exempelvis om vilka åtgärder som faller inom EU:s exklusiva kompetens respektive vilka åtgärder som bör fallla under den konkurrerande kompetensen och därmed avgöras i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Mitt syfte med denna uppsats är att ge en utförlig beskrivning av, samt diskutera kring, subsidiaritetsprincipens innebörd och omfattning, både i sitt EU-sammanhang samt som ett teoretiskt naturrättsligt begrepp. Vidare diskuteras det i uppsatsen hur långt subsidiaritetsprincipen bör sträcka sig samt huruvida en kompetenskatalog bör skapas för att reglera förhållandet mellan EU och dess medlemsstater. Min slutsats är att subsidiaritetsprincipen endast bör reglera förhållandet mellan EU och medlemsstaterna, samt att en kompetenskatalog kan komma att innebära ett skapande av en europeisk konstitution.

<p>Subsidiaritetsprincipen är ett verktyg för att kontrollera maktfördelningen i en konstruktion som innebär att det finns olika nivåer av beslutsfattande. Principen har i EU två huvudsakliga funktioner; att värna medlemsstaternas suveränintet samt, om nödvändigt, ge beslutsmakten till den nivå som på mest effektiva sätt kan genomföra en åtgärd. Subsidiaritetsprincipens utformning i fördragen har gett upphov till ett flertal diskussioner. Exempelvis om vilka åtgärder som faller inom EU:s exklusiva kompetens respektive vilka åtgärder som bör fallla under den konkurrerande kompetensen och därmed avgöras i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Mitt syfte med denna uppsats är att ge en utförlig beskrivning av, samt diskutera kring, subsidiaritetsprincipens innebörd och omfattning, både i sitt EU-sammanhang samt som ett teoretiskt naturrättsligt begrepp. Vidare diskuteras det i uppsatsen hur långt subsidiaritetsprincipen bör sträcka sig samt huruvida en kompetenskatalog bör skapas för att reglera förhållandet mellan EU och dess medlemsstater. Min slutsats är att subsidiaritetsprincipen endast bör reglera förhållandet mellan EU och medlemsstaterna, samt att en kompetenskatalog kan komma att innebära ett skapande av en europeisk konstitution.</p>

En farledsrestriktion innebär att vissa krav eller begänsningar sätts på fartygs manöverförmåga, antal assisterande bogserbåtar, största djupgående och liknande egenskaper för att få färdas i en specifik farled. Innan 2009 låg uppgiften att ta fram dessa restriktioner på Sjöfartsverket och det tillhörande Sjöfartsinspektionen. År 2009 bildades Transportstyrelsen och övertog då vissa delar av processen. Detta arbete handlar om vad denna omorganisation har fått för effekter på arbetsprocessen och dess resultat utifrån vad de som idag jobbar med den upplever. En kvalitativ intervjustudie med semistrukturerade intervjuer genomfördes med ett antal individer som dagligen arbetar med denna process. Resultatet målar upp bilden av en arbetsprocess som genomgått mindre förändringar men som på många sätt fortfarande är sig lik. De tillfrågade beskriver små skillnader i det praktiska, dagliga arbetet och den kommunikation som detta arbete kräver, men beskriver också en situation där förändringsarbetet fortfarande upplevs pågå och där vanor kring arbetsrutiner på många sätt lever kvar. / When entering a fairway in Swedish waters, vessels are affected by various restrictions. These restrictions are related to the draught of the vessel, its maneuvering capabilities and other factors which affect its capability to be conducted in a safe manner when inside the fairway. Prior to 2009, these restrictions were implemented by Sjöfartsverket (the Swedish Maritime Agency). In 2009, Transportstyrelsen (the Swedish Transport Agency) was created and took on the responsibility for some parts of the process behind developing these restrictions. In this study the focus is on the effects of this reorganization on the process itself from the viewpoint of those who are working with it. A qualitative study using interviews was conducted with people who are in daily contact with this work. The result shows a process that has undergone minor changes but is also in many ways still similar. The participants in this study describe smaller differences in the practical, daily work and the communication that this work requires, but they also paint a picture of a situation where the change is still happening and where old routines and habits still influence their work.

The starting point of this thesis is the assertion that the interaction between individuals and public authorities sometimes produces claims which cannot easily be categorized as public or private law claims – “claims in the twilight zone”. The aims of the thesis are to examine to what extent such claims can be determined by a court of law and to establish to which kind of court such a claim is properly to be submitted. Moreover, assuming that there is a division of competence between the general courts and the administrative courts that purport to “cut through” claims in the twilight zone, the thesis examines three specific interests: 1) the interest of effective adjudication of claims in the twilight zone; 2) the interest of upholding the division of competence between the general courts and the administrative courts; and 3) the interest of avoiding parallel decisions on the same subject matter.      There is much to support the conclusion that claims in the twilight zone have hitherto, with a couple of important exceptions, been adjudicated in the general courts. However, certain ambiguities relating to the proper role of the administrative courts make it uncertain whether this can still be said to be the case. It may perhaps be that the Supreme Court and the Supreme Administrative Court have divergent conceptions of the meaning and effect of a decision made by an administrative court. The present uncertainty makes it difficult to establish to which kind of court a claim in the twilight zone is properly to be submitted, and there is a certain risk that such a claim will not be possible to pursue through a judicial process at all. There is also a certain risk that new boundary lines between public law and private law will be created as a result of procedural ambiguities and not as a result of clear standpoints in matters of substantial law. It is suggested that the situation should be remedied by clarifying the proper role of the administrative courts – or by an amalgamation of the general courts and the administrative courts to one single court system.

A valid arbitration agreement constitutes a bar to court proceedings as well as a prerequisite for arbitral proceedings. In NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183, the Swedish Supreme Court applied the so-called doctrine of assertion with respect to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation. Prior to these judgments, it was uncertain if the doctrine of assertion was applicable regarding this issue. The purpose of the essay is to examine the meaning of the doctrine and how it should be applied based on NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183. In essence, the following conclusions are drawn from the judgments. As a starting point, it is essential to distinguish between the question of whether there is a valid arbitration agreement between the parties, the question of which legal relationships the arbitration agreement covers and the question of which circumstances the assessment of the issue of jurisdiction should be based on. The questions are all significant to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation, but according to the Supreme Court, the doctrine of assertion should only be applied with respect to the last question. Thus, when an arbitral tribunal tries its own jurisdiction, it should base its assessment on the circumstances referred to by the party which requested the arbitration. This is also the case when a claimant brings an action before a court and the respondent objects to the jurisdiction of the court by invoking an arbitration agreement. In accordance with the doctrine of assertion, the court should base its assessment of the issue of jurisdiction on the circumstances which the claimant has referred to.