Waste management (WM) is a prominent issue in the world’s most populated country, India. Lack of WM can have a negative impact on the environment through leachate contamination of water bodies and emissions of greenhouse gases. The purpose of this study was to thoroughly map WM processes in South East India and identify areas with potential for environmental improvement. This was conducted in three steps: by mapping the flows in a WM system in Chennai (India), by qualitatively assessing these flows through a literature review of articles published in the field, and by interviewing representatives from the company that are responsible for the collection and transportation of waste to identify what challenges the process faces and how they can be addressed. The main finding from the study was that the lack of site-specific data made it difficult to quantitatively assess the global warming potential of the process; however, it is possible to make a qualitative analysis. From study visits to the different treatment facilities, it was clear that energy recovery is a technical solution that could reduce the GWP of the process. Additionally, it became clear that the process should be seen as a socio-technical system, as the studied process is currently focusing on developing and improving the social elements of the process. These social elements include getting the residents to segregate their waste through education in schools and door-to-door collection. The results also showed how an improved cultural perception on WM could potentially influence several of the identified challenges in the process and their respective solutions. Finally, the study highlighted the importance of conducting more in-depth research to enable the implementation of an LCA that can contribute with valuable results. / Avfallshantering är en viktig fråga i världens mest befolkade land, Indien. Bristande avfallshantering kan ha en negativ inverkan på miljön genom att lakvatten förorenar vattendrag och utsläpp av växthusgaser. Syftet med den här studien var att noggrant kartlägga en process för avfallshantering i sydöstra Indien och identifiera områden med potential för miljöförbättringar. Detta genomfördes i tre steg: genom att kartlägga flödena i ett avfallshanteringssystem i Chennai (Indien), genom att kvalitativt bedöma dessa flöden genom en litteraturgenomgång av artiklar som publicerats på området och genom att intervjua representanter från det företag som ansvarar för insamling och transport av avfall för att identifiera vilka utmaningar som processen står inför och hur de kan åtgärdas. Det viktigaste resultatet av studien var att bristen på platsspecifika data gjorde det svårt att kvantitativt bedöma processens globala uppvärmningspotential (GWP), men att det var möjligt att göra en kvalitativ analys. Vid studiebesöken vid de olika behandlingsanläggningarna blev det tydligt att energiåtervinning är en teknisk lösning som skulle kunna minska processens GWP. Dessutom blev det tydligt att processen bör ses som ett sociotekniskt system, eftersom den studerade processen för närvarande fokuserar på att utveckla och förbättra processens sociala element. Dessa sociala element omfattar att få invånarna att sortera sitt avfall genom utbildning i skolor och insamling av avfall från dörr till dörr. Resultaten visade också hur en förbättrad kulturell uppfattning om avfallshantering potentiellt skulle kunna påverka flera av de identifierade utmaningarna i processen och deras respektive lösningar. Slutligen betonade studien vikten av att genomföra mer djupgående forskning för att möjliggöra genomförandet av en LCA som kan bidra med värdefulla resultat.

Studien gjordes som ett avslutande moment i den miljövetenskapliga utbildningen vid Malmö högskola. Ämnet valdes i samarbete med NSR i Helsingborg och syftade till att utreda restavfallets framtida innehåll av organiskt material i några nordvästskånska kommuner. Avfallet som inkommit till Filborna i Helsingborg kartlades med hjälp av en materialflödesanalys för att synliggöra materialflödena till och från samt inom anläggningen. Målet med studien var att undersöka om det även i fortsättningen kommer att vara bäst att behandla restavfallet biologiskt eller om det i större utsträckning kommer innehålla brännbart material och därmed kommer vara lämpligare att energiåtervinna restavfallet. På grund av det varierande antalet hushåll sin källsorterar organiskt material i de olika kommunerna var det en svårighet att göra en korrekt bedömning och resultaten grundades på antaganden om hur källsorteringsgraden kommer att förbättras framöver. Resultatet baseras på statistik från 2002-2006 och en prognos fram till och med år 2014 visar på att med dagens hastighet dröjer det ytterligare 19 år från 2014 innan restavfallet består enbart av brännbart material. Det sker hela tiden förbättringar på området i regionen vilket innebär att resultatet kan komma att variera mycket vilket också innebär att tidsprognosen kan komma att kortas ner med tiden. / The study was made as a final exam in Environmental Science at Malmö högskola. The subject was chosen in co operation with a few of the work force at NSR in Helsingborg and was aiming to investigate the future substance of organic waste in a northwest region in Skåne, Sweden. The waste which is taken care of at Filborna in Helsingborg was mapped out with a material flow analysis due to reveal the flows of materials to and from the construction. The aim with the study was to investigate whether the biological treatment still will be the most optimal solution in the future or if the solid waste will contain only flammable material and thereby the optimal solution will be energy recycling. Due to the varying amount of households which are sorting their organic wadte there were diffuculties to make correct estimates and thereby the results are founded on assumptions. The results are based on statistic material 2002-2006 and a forecast until 2014. They show that it will take another 19 years before the solid waste compound only flammable material. However recycling keeps improving and the forecast will shorten in time.

Plastskräp har blivit ett global problem på grund av nedskräpning och otillräcklig avfallshantering. Användning av biologiskt nedbrytbart material kan underlätta problemet, även om det inte är en universallösning. Produkter gjorda av biologiskt nedbrytbart material skall ändå till avfallshantering eftersom nedbrytningen kan vara långvarig och variera mycket beroende av omgivningen. Därmed är användningen av biologiskt nedbrytbart material endast berättigat då det är svårt att samla in materialet eller avskilja det från organiskt material. Studiens mål var att undersöka biologiskt nedbrytbara material som kan användas i produkter som fungerar under många olika driftsförhållanden och inte kan återställas efter användning. I den litterära delen av denna studie definieras nedbrytning genom egenskaper och förhållanden som påverkar nedbrytningsprocessen. Nedbrytning av polyestrar och cellulosa och de standardprocessarna som används i nedbrytningsexperimenten betraktades. Standardprocesserna för nedbrytning studerades för att få en klarare inblick i den eftertraktade nedbrytningsgraden och de standardiserade förhållandena för nedbrytningen i olika miljöer. En sammanfattning av olika nedbrytningsexperiment och analysmetoder är också inkluderade för att försäkra att experimenten som utfördes är både giltiga och jämförbara med andra forskningsresultat inom fältet. I detta forskningsprojekt utfördes nedbrytningsexperiment i färskvatten- och hemkompostmiljöer. Målet med projektet var att bedöma ifall materialen kunde brytas ned i ett brett spektrum av miljöer, ifall de var mindre skadliga för naturen än konventionella material som används av dagens industri och för att uppskatta nedbrytningstakten. Nedbrytningstiden var 140 dagar och experimentet utfördes med 10 olika material: betecknade som A-J. Materialen analyserades 8 gånger under nedbrytningsperioden förutom materialen I och J som analyserades en gång efter 140 dagar. Materialen analyserades mekaniskt, strukturellt och termiskt med hjälp av dragprovning, FTIR och DSC. Provernas viktförändring bestämdes också. Nedbrytning observerades visuellt från provernas yta och genom mekaniska prover. Materialen som placerades i hemkomposten visade klara tecken på nedbrytning då färgen hade förändrats och förstärkningsfibrerna hade blivit synliga. Materialen som placerats i hemkompostmiljö visade också klara tecken på tillväxt av mikroorganismer och biomassa som uppstått på ytan av materialen. Sammanfattningsvist, visade materialen B, C och G de mest lovande resultaten med klara tecken på biologisk nedbrytning och de hade en snabbare nedbrytningstakt än de andra materialen som undersöktes. Material D visade klara tecken på biologisk nedbrytning på ytan men dess nedbrytningstakt var uppskattad att vara mycket långsammare. Därmed rekommenderas det att använda material A, B, D och G istället för konventionella icke biologiskt nedbrytbara material. Dessa material har potential att sänka den negativa inverkan och de långsiktiga riskerna av plastskräp för miljön. / Plastic debris has become a global crisis due to littering and misplaced waste management. The use of biodegradable materials can ease the problem, but it is not always the answer. Products made of biodegradable materials are still to be waste managed since biodegradation can be a long process and is highly dependent on the environment conditions. Hence, the use of biodegradable materials is justified only when retrieving the product after use is impossible or prohibitively expensive or separating it from organic matter is difficult. This study was made to investigate biodegradable materials that can be used in products that are operating in broad range of operational conditions and cannot be retrieved back after use in most cases. In the literature part of this study the biodegradation is defined along with properties and conditions that affect the biodegradation process. Biodegradation of polyesters and cellulose, and standards used in the biodegradation experiments were reviewed. Biodegradation standards were studied in order to have a clearer picture of the pursued degree of biodegradation and standardized properties in the biodegradation experiments. Review of different biodegradation tests and analysis methods are included as well to ensure that the experiments performed in this work are valid and comparable with other biodegradation studies.  In this study, the biodegradation experiment was conducted in freshwater and home compost environments. The aim was to determine if the materials were able to biodegrade in wide range of environments, to make sure they are less harmful than the conventional materials used in the industry and to estimate the rate of biodegradation. The duration of the experiments were 140 days with 10 different materials: A – J. The materials were analyzed 8 times during the aging period, except materials I and J, which were analyzed only once after 140 days. The samples were analyzed mechanically, structurally, and thermally using tensile test, FTIR and DSC measurements, respectively. Also, the samples weight changes were analyzed.  The degradation was visually observed from the surfaces of the samples and from mechanical testing in both experimental environments. Home compost environment showed clear signs of biodegradation where reinforcement fibers became visible and changed the color of some of the samples. Also, home compost samples had microorganisms growing on them, and biomass was developing around them. To conclude, material B, C and G had the most promising results with clear signs of biodegradation and had faster estimated biodegradation rate compared with the other studied materials. Material D had signs of biodegradation on the surface as well. However, the biodegradation rate was estimated to be much slower. In conclusion, it is recommended to use the studied materials A, B, D and G instead of the conventional non-biodegradable polymers. These materials have potential to lower the negative impact and long-term risks of plastic debris to the environment.