Finns det föreställningarna av rum och dess befintliga rörelser och struktur? Inom Inredningsarkitekturfinns det ettförhållningssättdär den praktiska funktionen är viktig. Där funktion betyder attvara aktiv i rummet, attkunna beröras av material tex möbler som social struktur för attkanske kunna producera för en konsument/brukare. Går det attlösgöra förväntningar och föreställningar från sin ram eller attvidga dessa i den rumsliga aspekteten attfylla något med känsla i stället för en brukande funktion? Om man reducerar funktionen, vilket betyder för mig, om man tar bort möbler och material och bara förhåller sigtill det mänskliga i ettrum. Vad blir kvar? D.v.s. om rummet bara projicerar en stämning, en känsla, ettljus, ett ljud. Är det inredningsarkitektur med utgångspunkt känsla? / Master / InSpace 2009

Mitt kandidatarbete handlar om att utforska ett mönster, förstå dens ordning, mening och system. Detta ska leda till en tredimensionell gestaltning som tolkar mönstrets uppbyggnad. / Kandidatexamen 2009

Uppsatsen beskriver hur fyra olika utbildningar i Europa definierar och förmedlar konstnärlig kunskap. Uppsatsen tar sitt avstamp på Dômen Konstskola i Göteborg där författaren undervisar. Utifrån denna erfarenhet undersöker sedan hon utbildningar på en högskoleförberedande nivå på Chelsea School of Art (CSA) i London, Universidad de Castilla-La Mancha  (UCLM)  i Cuenca, Kungliga Konsthögskolan (KABK) i Haag. Undersökningen utgår från intervjuer gjorda med lärare och elever på respektive skola, observationer gjorda på plats av författaren mellan 2007 och 2011 samt texter från hemsidor och kataloger som skolorna själva gett ut. I jämförelsen hittade författaren likheter beträffande feedback, självreflektion och utgångspunkter men även många olikheter. Olikheterna handlade om vilka delar av innehållet i utbildningen som prioriterades. Ingen av konstskolorna definierade den konstnärliga kunskap de sades förmedla. KABK och CSA hade den mest sammanhållna pedagogiken medan utbildningen på UCLM berodde på läraren och den på DK berodde både på lärare och år. Samtliga skolors konstsyn relaterades till N. Carolls definition av konstbegreppet. Här visade sig skolorna ligga relativt nära varandra.

No description available.

No description available.

Uppsatsen är historiografisk och undersöker hur konststilen Den nya sakligheten beskrivits och värderats i Sverige vid skilda tidpunkter från dess uppkomst 1919 och framåt. Här beskrivs också den svenska stilen jämfört med dess internationella motsvarigheter. Vidare analysas hur såväl kontextuella som andra orsaker påverkat de skiftande omdömen som lämnats. Resonemang förs även om stilens placering i svensk konstkanon samt dess förhållande till modernismen i stort. Till grund för undersökningen ligger ett stort antal tidningsrecensioner från utställningar samt studier av olika tiders konsthistorieverk. Även orsaker till varför stilen under vissa tider mer eller mindre ignorerats analyseras.

Mitt examensarbete behandlar frågeställningen: Hur gestaltar iscensatta och approprierade självporträtt identitet och kön/genus och vad får det för konsekvenser för hur vi betraktar oss själva och andra människor? Jag vill med min undersökning försöka problematisera och vidga sätten att använda självporträtt på som uppgift i skolan. Att visa upp hur samtida konstnärer jobbar med självporträtt, tror jag kan skapa en mer dynamisk bild av vad ett självporträtt är och kan vara för eleverna. Att göra ett självporträtt betyder inte att man måste visa sitt ”riktiga jag”. Det kan handla om att leka och försätta sig själv i olika roller, vilket kan upplevas som väldigt befriande och lustfyllt. I viss mån kan man säga att vi människor alltid spelar en roll, men i konsten kan man dra dessa roller till det extrema. I uppsatsen analyseras tre stycken självporträtt som alla är skapade efter 1980. De har alltså kommit till i vad man inom konsten kallar för postmodernismen. Det är Andy Warhols Self-portrait (in Drag), 1981, Cindy Shermans Untitled #224, 1990 och Charlotte Gyllenhammars Nachsagen – Ich und Meinhof (B 3), 2004. Urvalet är grundat på att konstnärerna i de här verken på ett tydligt sätt arbetar med självporträttet som iscensättning och appropriation vilket är det jag vill titta närmare på och undersöka. De huvudsakliga teoretiska perspektiven som används är semiotiken och psykoanalysen. I analyserna går jag först in på vad man inom semiotiken kallar för den manifesta nivån. Med andra ord en beskrivning av hur bilden är uppbyggd och vad som konkret finns där att se. Efter det går jag över på den latenta nivån, alltså vad dessa synliga tecken kan ha för underliggande betydelser. Resonemangen som uppstår ur detta kopplas sedan till teorier som framför allt kan knytas till psykoanalysen, som bland annat den manliga blicken, kvinnlig maskerad, kön och genus. I min gestaltning har jag arbetat med att göra egna iscensatta och approprierade självporträtt. I en serie fotografier och broderier har jag undersökt identitet och kön/genus på ett visuellt gestaltande plan. Parallellt med mitt skrivande har jag använt min egen kropp för att visa att vi människor är så mycket mer komplexa än de begrepp som vi tillskrivs. Det har varit fascinerande att få upptäcka hur bilden kan fungera som en plattform för ett rollspel som kan fortsätta i all oändlighet. De iscensatta och approprierade självporträtt jag analyserar visar att det inte är lika intressant att framställa sig själv så som vi är vana att traditionella självporträtt ser ut längre. Istället fokuserar konstnärerna på att försöka få oss att förstå att det sätt som vi ser oss själva och våra medmänniskor på är konstruerat av det samhälle vi lever i. En värld som upprättat två olika kön vilka tillskrivits olika egenskaper och attribut. Där kvinnan är objektet och mannen utgör normen för hela samhällskonstruktionen. Han har makten och det är hans begär som styr blicken. Andy Warhol, Cindy Sherman och Charlotte Gyllenhammar bilder bidrar alla till att ifrågasätta denna makt och blick. De är en del i arbetet att skapa medvetna betraktare som förstår att kvinnan inte är ett objekt och att maskuliniteten inte tillhör mannen och feminiteten inte tillhör kvinnan. För att kunna få en universell jämställd blick måste den manliga blicken analyseras och nedmonteras. Blicken kan förändras, men det förutsätter att vi ständigt ifrågasätter den. Att i bildundervisningen arbeta med frågor som rör identitet och kön/genus genom självporträtt tror jag kan bidra till att förändra synen på vad som är ”normalt”. Skolan är en plats där ungdomar dagligen försöker anpassa sig till rådande normer för att passa in och känna att de tillhör en grupp. Vi behöver öppna upp gränserna vi sätter upp för oss själva och andra. Den ”normala människan” existerar inte någon annanstans än i fantasin. / <p>BI/Konst</p>

Examensarbetet behandlar skuggor i främst fotografisk konst. Frågeställningen lyder. Vad är skuggor? Hur kan de användas i konst? Jag avser genom dessa frågor att finna exempel i konsten och sätta fokus på de egenskaper skuggan kan ge en bild. Skuggan kan exempelvis fungera som en hänvisning till minnet, som en främmandegörande betydelse eller göra att det sker en fördröjning vid betraktandet av en bild. Det är framförallt dessa tre aspekter undersökningen behandlar. De tre konstverk som analyseras i arbetet fungerar som exempel på dessa aspekter och varje bild har en karaktär som ligger  närmast en av dem. Min mamma kom att få en viktig roll i arbetet, främst i den gestaltande delen. Till en början såg jag inte sambandet mellan undersökningen och mamma. Men ju längre arbetet fortskred och ju djupare jag kom i skuggornas värld desto mer tangerade arbetet mammas liv och sjukdom. Hon är ljuskänslig och har under stora delar av livet inte kunnat vistas utomhus, därför har funderingar kring skuggan och dess betydelse funnits med mig som en naturlig del av livet. Den gestaltande delen av arbetet kom slutligen att handla enbart om mamma. Den begynnande anledningen till valet av området var att undersöka skuggor för att de fascinerar mig. De är en stor källa till inspiration för mig, både vad gäller fotografi, grafik och teckning. Arbetet med gestaltningen och uppsatsen har samspelat, de har stått i beroendeställning till varandra och undersökningen skulle inte bli lika tydlig utan det samspelet. De resultat jag fått fram är till viss del svar på frågeställningen men framför allt har jag lyckats få en ökad förståelse kring hur skugga kan användas på ett mycket medvetet sätt i konstverk och hur jag kan använda mig av det i mitt arbete som konstpedagog. Min förhoppning är att denna förståelse infinner sig också hos läsaren och betraktaren av denna undersökning. / <p>BI/Konst</p>

Under 90-talet började en del kvinnliga konstnärer buntas ihop inom en kategori som kallades flickkonst eller flickrumskonst. De hade gemensamt att alla var relativt unga konstnärer och kvinnor. En av drivkrafterna till det här arbetet har varit att försöka reda ut det lite märkliga begreppet flickrumsestetik och ta reda på vilka typiska element och koder som ryms inom det. Min frågeställning är, Hur har svenska kvinnliga konstnärer använt sig av flickrumsestetik? Det är ett litet förenklat uttryck som man slänger sig med. Är allt som är rosa och gulligt flickrumsestetik? Det har sporrat mig mycket att det finns väldigt lite skrivet om flickrumsestetiken samtidigt som det är begrepp man stött på som konstskolestudent. Jag tycker det är högst relevant att reda ut det här begreppet och börja förstå dess innebörd. Dels kommer det att vara viktigt i min framtida roll som lärare där jag dagligen kommer att möta elevers olika arbeten. Därigenom kommer jag att behöva förhålla mig till deras olika stilar och uttryck, dels genom samtalet kring bilderna och verken men även genom betygssättning. Genom att reda ut den rådande normen inom denna utvalda estetik kommer jag förhoppningsvis kunna ha ett förhållningssätt som är välgrundat snarare än att bara göra antaganden. Det är ju även så att när man analyserar en rådande norm och får kunskap om den som man kan välja att bryta den. Genom att reda ut begreppet flickrumsestetik och sedan titta på ett urval av kvinnliga konstnärers verk som varit återkommande namn under ovanstående kategorisering har jag fått syn på en del saker som jag varit nyfiken på. Dels har jag tittat på hur själva estetiken inom flickrumsestetiken ser ut. Vilka är färgerna, materialen och stilen? Sedan har jag med hjälp av semiotiken analyserat tre verk och kunnat se hur flickrumsestetiken använts. Jag har resonerat kring konstnärens intentioner med sitt verk huvudsakligen genom bildanalysen men även till viss del genom att ha tittat på intervjuer, artiklar och konstnärspresentationer. Genom bildanalyserna har jag sett hur den typiska flickrumsestetiken har använts och hur den har brutits med andra stilar och koder. Verken jag har analyserat har aldrig enbart varit gulliga och naiva utan har tydligt blandats med andra element som tillsammans har skapat betydelse i verket. Det har varit visuella koder som fört tankarna till döden, förgängligheten, könsroller och sexualitet. I mitt gestaltande arbete har jag jobbat med mina kladdteckningar jag gjort i anteckningsblock under lektionerna på Konstfack. Jag har sammanställt ett urval av bilderna till en mönstrad tapet. En tapet tar upp stor fysisk plats men håller sig ändå i bakgrunden. Jag kallar mitt verk för Wallflower. / <p>BI/Konst</p>

Den pedagogiska metoden Storyline är temat för detta examensarbete. I Storyline bygger en hel klass upp en fiktiv berättelse igångsatt av läraren. De som arbetar enligt denna metod låter de konstruktivistiska teorierna forma undervisningen. Man arbetar aktivt för att elevens förförståelse ska lockas fram, och man betraktar elevens förkunskaper som en viktig beståndsdel i sitt eget kunskapsbyggande. Detta har blivit min frågeställning: Hur lyfts elevens förförståelse fram inom Storylinemetoden och vad händer med förförståelsen? Parallellt med denna undersökning har jag gjort en konstnärlig undersökning inspirerad av Storyline. Jag har skrivit en berättelse om några råttor som bor under Liljevalchs konsthall. Enligt denna fiktiva historia har råttorna blivit allt mer duktiga vad det gäller konst, för att de hör många samtal av besökare och konstnärer och ser många av utställningarna på nätterna. Karaktärerna i berättelsen har jag gestaltat i textilt material och låtit ”dessa karaktärer” måla bilder i akryl och olja. I min undersökning har jag kommit fram till att berättelser man skapar kommer att bestå av förförståelse från den som skapar berättelsen. Det är framför allt Ricoeur som kopplar förförståelse direkt till berättande. En anledning till att elevers förförståelse blir aktiverad i Storyline kommer av att man lägger upp undervisningen som en berättelse. En annan viktig aspekt vad det gäller att ta fram förkunskaper i Storylinemetoden är att mycket av undervisningen försiggår genom samtal och att det skapas en trygg atmosfär i klassrummet. Ett kännetecknande drag hos Storylinemetoden är de nyckelfrågor man använder sig av. De är till för att elever ska komma med föreställningar och kvalificerade gissningar. Ofta gör man en gemensam teckning, inte primärt för att bli bättre på att teckna, utan för att en teckning gör att det blir lättare att samlas kring gruppens gemensamma förkunskaper. Den förförståelse man inte kommer på egen hand kommer man lättare på tillsammans med de andra. Man använder sig av varandra i vars och ens aproximala utvecklingszoon för att aktivera det man redan vet, det man nästan vet, det man anar eller det man kan räkna ut om temat som ska behandlas. Under historiens gång får eleverna nya nyckelfrågor som utmanar deras kreativitet då de behöver lösa nya problem och inhämta ny kunskap.