Denna undersökning ställer sig frågan huruvida skolans bildundervisning behövs eller inte? Detta görs genom att inventera och diskutera tre stycken argument som bestrider bildämnets marginalisering, och därigenom försvara bildundervisningens plats i skolan. Arbetet har sin uppkomst i ett politiskt beslut, vilket föranledde en ekonomisk försämring för Västerås Konstskola. Undersökningens didaktiska syfte är att synliggöra ungdomars relation till den visuella kulturen, och på vilket sätt den kan kopplas till dagens bildundervisning. I den konstnärliga gestaltningen undersöks den visuella retorikens kraft. Genom blickar, poser visas bilder betydelsebärande funktioner och hur ett budskap kan förmedlas. Bilderna är parafraseringar av affischer som förekom i det senaste årets valkampanj. Det didaktiska syftet är att med hjälp av appropriering av befintlig politisk retorik, visa på med vilka medel vi kan åstadkomma förskjutningar i mediabilder, därigenom synliggöra bilders roll i vår vardag. I gestaltningen finns sammanlagt tre stycken porträttbilder vars syfte är att ge upphov till politiska associationer. En av bilderna är monterad i en tänd reklamskylt. Utöver dessa finns även en folder som kortfattat beskriver den konstnärliga gestaltningen. / BI

Jag har arbetat med pålar eftersom det är ett objekt som kan associeras med Rumänien genom Vlad Tepes (Pålspetsaren) och Dracula-myten. Men det finns ytterligare en, mindre känd, koppling mellan pålar, vässade pinnar, och Rumänien. Under det som kom att bli Ceausescus sista tal började folk skrika, men det var inte bu-rop utan bara skrik, rakt ut. Min pappa berättade för mig att några i den stora folkmassan hade börjat stickas med vässade pinnar och att skriken som hördes var skrik av smärta– ingen hade vågat börja annars. Två dagar senare var Ceausescu död. Jag har kombinerat vässade träpålar och virkade, droppande bloddroppar. Installationen hänger i taket och vissa utav pålarna blöder ner i virkade pölar av varierande storlekar. Naturmaterial som mossiga pinnar, kombinerat med rött virkat blod, i ett oavbrutet flöde, fungerat mycket bra både symboliskt och estetiskt. Man skulle kunna se det som att pålarna töms på mening, stereotyperna urholkas. Jag gjorde även en liten bildserie med "pålen i hemmet", där en påle används som fjärrkontroll av min pappa i familjens vardagsrum. Jag har även fortsatt med en serie teckningar i tusch med ett möte mellan Vlad Tepes och Dracula. Två myter som samtalar, men vem är mest verklig? Gammal och nytt, öst och väst. / BI

Att ge utan att vilja ha någonting tillbaka, hur ser vi på detta i vårt vardagsliv? I mitt arbete använder jag relationell och dialogisk estetik som ett verktyg för att förstå sociala strukturer. Det innebär att jag medvetet påbörjar en social förändrings- process och vinner insikt om den genom att själv driva processen. Den metod jag använder främst är dialogen. De frågeställningar jag arbetat med är: På vilka sätt kan jag begripa/tolka relationell/dialogisk estetik med mina arbetsmetoder/sociala experiment? Hur skapas dialoger och samtal genom icke-provokativa handlingar? Tyngdpunkten i undersökningen ligger i att pröva hur människor reagerar på min gestaltning på offentliga platser. Genom att iscensätta handlingar där jag använder mig själv för att anonymt ta kontakt med människor för att bjuda på olika former av gåvor i oväntade situationer, skapas sociala skulpturer. Vid sex olika tillfällen har jag provat att ge bort äpplen, godis, skjuts, tid, "pengar" och avlastning. Det handlar om att uträtta goda gärningar och små handlingar för att väcka människors uppmärksamhet. Den gestaltning som presenteras här är en rumslig installation bestående av en trettio minuter lång uppspelning av valda delar av ljudupptagningarna gjorda vid mina aktioner. På golvet i denna rumsliga installation valde jag att lägga ut olika typer av mattor med en skål frukt och nötter i mitten. Mitt motiv till detta är att jag vill att människor som går in i rummet inte ska känna sig tidsbegränsade. Idén är att sätta sig ner i lugn och ro för att ta sig tid att lyssna på inspelningen och kanske även öppna upp för samtal och diskussion med andra människor som befinner sig i rummet. Ljudet spelades in med dold diktafon och mikrofon-mygga. I alla aktioner, förutom där jag ger bort tid, är jag anonym och avslöjar inte att jag genomför en undersökning. Att ge bort tid och tjänster är någonting människor inte är vana vid i vårt samhälle, där det ständigt fattas tid och där det generellt finns bakomliggande motiv för att ge bort gåvor i det offentliga rummet. Med dessa icke-provokativa handlingar uppstod dialoger, när människor fick stanna till, reflektera, samtala eller ge gengåvor. Handlingarna baseras också på att de ansikten vi möter kommer vi också ta ansvar för. / BI / Konst

Undersökningen vill visa på den motivation som dagens graffitimålare i Stockholm har till att göra sina målningar och vad jag som blivande lärare kan ta till mig vad det gäller att motivera elever till sina estetiska produktioner. Min frågeställning är: Vilka motivationer för estetisk produktion finns hos individerna inom graffitikulturen? Vidare ger jag en kort introduktion till graffitins tidiga år både i USA och sverige.Sedan presenterar jag ett referat från Håkan Jenners texter om motivation och motivationsarbete. Min empiri består av intervjuer med fyra stycken graffitimålare som är aktiva idag(2009). Intervjuerna har varit semistrukturerade och samtalen har utgått ifrån olika teman som skall hjälpa mig att förstå informanternas förhållande till graffitin. Dessa teman har bland annat inriktats på informanternas syn på sitt eget konstnärskap, grupptillhörigheter och framtidstro men framförallt drivet hos dem, själva motivationen. Jag har sedan tolkat deras svar med hjälp av de motivationsteorier som Jenner presenterat i texten Motivation och Motivationsarbete. I min slutdiskussion tar jag upp vad jag har lärt mig och kommer ta med mig i mitt blivande yrke som lärare. Den gestaltande delen i examensarbetet utgörs av citaten från examensarbetet vilka jag med hjälp av en dator och digitalprojektor projicerat stort på väggen och sedan målat av. Detta för att ge min gestaltning egenskaperna hos graffiti men på ett institutionaliserat sätt då jag har använt mig av typsnittet Times new roman vilket för mig konnoterar vetenskap och byråkrati. Platsen för detta var vita havet på Konstfack. / BI / Konst

The theme of my exam project, the practical work and the essay will be the phenomena of dreams. The dreams you have when you are asleep, the dreaming state of mind, places where your mind takes you, when you no longer decide what to think of. It is a fascination about what our mind creates itself. This essay brings up the theme out from seeing the dreams and the unconsciousness as a source of inspiration, both in personal development and from an artistic point of view. How has the world of dreams bin used as inspiration in the art?

Under min utbildning till bildlärare på Konstfack har besökt flera skolor med slitna inne- och utemiljöer. Trots det har jag aldrig erfarit att elever involveras i projekt som rör utformningen av skolan, deras arbetsmiljö. Elevernas möjlighet att påverka sin skolmiljö bottnar i frågor om elevinflytande. Inom ramen för mitt examensarbete har jag, med detta som utgångspunkt, genomfört ett designpedagogiskt projekt om skolmiljö och elevinflytande tillsammans med elever i en sjätteklass. De frågor som behandlades var: Hur kan bildpedagoger använda design- och hantverksmetoder för arbete med elevinflytande inom ramen för bild- och slöjdundervisning? Hur beskriver elever, inom ramen för ett designpedagogiskt projekt, sin möjlighet att påverka den fysiska skolmiljön? Hur förändras elevernas sätt att positionera sig själva i relation till lärare och rektor under projektets gång? Under projektet uppdaterades lektionsarbete i bild och slöjd till en arena för elevinflytande. Eleverna fick på olika sätt undersöka och bearbeta sin skolmiljö. Bland annat gestaltade de, med design- och hantverksliknande metoder, hur de ville förändra, eller förbättra olika platser i den fysiska skolmiljön. De flesta eleverna sammanställde därefter sina förändringsförslag i brev som överlämnades till rektorn. I dessa brev använde eleverna bland annat hantverk för att kommunicera sina idéer, vilket kan ses i ljuset av hantverksrörelsen craftivism som "a reinvention of craft, by […] making it a tool for raising political questions." Projektet influerades även utifrån några tankar inom participatory design. En sådan tanke var att alla elever skulle kunna delta. En annan var att eleverna delvis själva styrde över sina arbetsprocesser. Genom en diskursanalys av empirin från undersökningen kom jag fram till att eleverna vid arbetets inledning var osäkra i sina uttalanden kring vad de ville förbättra i skolmiljön. De beskrev även att de hade en position i skolan med begränsad makt. Mot slutet av projektet visade dock flera elever större trygghet i sina utsagor. Det skedde även en förändring i hur eleverna positionerade sig själva i relation till rektorn. I breven, som författades i slutet av workshoparbetet, indikerade flera elever att positionerna elev och rektor var mer jämlika. Det designpedagogiska projektet sammanställdes dels i en skriftlig rapport, dels i en gestaltning. Gestaltningen hade två delar som behandlade elevinflytande: en affisch och en installation. Affischen visar en flygbild över skolområdet, med elevernas brev utplacerade som skolbyggnader och installationen består av elevernas hantverksalster, placerade ovanför en flygbild på skolområdet (se bilaga) Gestaltningen var del av en utställning, som visades på Konstfack i januari 2011.

Nyheterna i TV presenterar viktig information om händelser och samhällssystem, vilket skapar förutsättningar för vår uppfattning av omvärlden och våra möjligheter till ställningstaganden i samhällsfrågor. Därmed är det viktigt att informationen i nyheterna är tillförlitlig. Med det stora utbud av kanaler som finns, är det viktigt att alla sändningar uppfattas trovärdiga för att programmen ska behålla sina tittare. Elever och bildlärare ska enligt kursplanen för Bild i grundskolan inneha kunskaper i hur bilder skapar mening och betydelser. Undersökningens syfte är att synliggöra hur trovärdigheten gestaltas i nyhetsprogrammen. Genom att studera nyhetsprogram med särskild fokus på trovärdigheten, ger undersökningen kunskaper i hur bilder och tecken inverkar på mottagaren. TV4-nyheterna, Rapport, Aktuellt samt litteratur är arbetets empiri. Semiotik och retorik utgör grunden i analyserna av programmen. Gestaltningen som tillhör arbetet har varit ett experimenterande med stillbilder och rörliga bilder från nyheterna. Nyhetsprogram klipps isär och klistras ihop på nya sätt, som visar hur uppfattningen av trovärdighet ändras. Resultatet i undersökningen visar att nyhetsankarets utseende, gester och blick, påverkar oss som tittare. Fel skrynkla på skjortan eller en blinkning på fel ställe kan sätta trovärdigheten ifråga. Hur trovärdigheten upplevs i nyhetsprogrammen beror också på betraktaren. Tittarens privata och kulturella associationer samt vilken kontext en bild är placerad i, kan vara avgörande för hur nyhetens trovärdighet uppfattas. Mönstret för trovärdighet är föränderligt. Samhällets norm utgör grunden för trovärdighet i nyheterna. På 60-talet var nyheterna enligt dagens rådande normer stela och opersonliga. Idag kan nyhetsankarna le och ibland visa egna åsikter utan att programmen mister i trovärdighet. / BI/Media

Detta examensarbete behandlar frågeställningen hur personer med diagnos Asperger syndrom betraktar och berättar om en bild i jämförelse med personer utan diagnosen. Intresset för ämnet har uppkommit då jag jobbat med personer inom autismspektrumet där vid Asperger sydrom igår och då blivit fascinerad över deras speciella sätt att uppfatta saker och ting och därigenom funderat över hur detta skulle ta sig uttryck när det gäller att betrakta och berätta om bilder. Resultaten som framkommer är att det finns vissa skillnader men att studien inte tillräckligt kvalificerad då det är svårt att göra en tillförlitlig undersökning med så få informanter. Man har dock fått tagit del av deras berättande om bilden och där igenom fått erfara olikheter och likheter berättelserna emellan. Även om det inte är någonting nytt att vi uppfattar saker och ting olika är förhoppningen att det, åtminstone för en stund, förts fram i ljuset. Gestaltningen är en förlängning på den undersökande delen i uppsatsen. Efter att informanterna som ingår uppsatsens undersökande del, betraktat och berättat om en bild lät jag ett trettiotal andra personer göra det samma. I den gestaltande delen som helhet koncentrerar jag mig därigenom inte längre på hur vida personer har Asperger syndrom eller ej utan försöker istället att lyfta fram hur lika och olika vi alla är när det gäller att uppfatta och berätta vad vi ser, även om nyanserna ibland är små. Personerna som medverkar i den gestaltande delen är slumpvis utvalda utan hänsyn till deras vana vid att betrakta bilder, ålder, utbildning och så vidare men vad de säger är intressant eftersom det visar på hur stor vikt visuellkultur har då vi betraktar och berättar om bilder, att våra erfarenheter spelar stor roll i hur vi uppfattar saker, till exempel nämner en engelskalärare att denne tror att bilden föreställer en flygplatsterminal och att det är ett engelskspråkigt land eftersom han tycker sig ana avstavningarna på skyltarna. En bildpedagog återger bildens tecken, linjer, förgrund och bakgrund väldigt grundligt och en person som är från landet benämner att han får en känsla av stress när han ser bilden. Genom att tillägna sig förståelsen av den visuella kulturens betydande roll i vårt sätt att betrakta bilder och att det ligger mer i det än vad som framkommer i uppsatsen medför att gestaltningen blir en kommentar till mig själv. Samtliga personer som har betraktat och berättat om bilden har dessutom efter de inspelade samtalen fått återberättat bilden genom att teckna den ur minnet. Jag har valt att inte ta med denna del i uppsatsen med anledning att kunna begränsa mig men har där emot låtit dessa teckningar varit tillgängliga för betraktare av den gestaltande delen. / BI/Media

Bilder säger mer än ord, och det är en del av konstens uppgift. I min uppsats vill jag skapa förståelse för bildteckens semantiska beroende och oberoende till det som de betecknar, och utforma en metod för öppen bildteckenläsning utan kommunikativ effektivitet. Mitt intresse för konstens bildtecken som väcker frågor, trotsar gängse uppfattningar samt öppnar upp till diskussion, ligger till grund för denna uppsats. Frågorna kring bildteckentolkning har framkommit genom undersökande arbete i eget konstnärligt skapande, samt blivit aktuellt i diskussioner på skolor där jag varit lärarkandidat. Funderingar om bildskapandet, och dess syfte, har kommit från elevers bilder som tydligt svarar mot givna uppgifter i klassrummet. De bildtecken som jag då funderat kring är sådana som är tydliga i sin kommunikation mellan skaparen och betraktaren, som är tydliga att tyda och blir begreppsliga. Bilderna antar stereotypa former, och närmar sig bilder som kallas piktogram, symboler. Som exempel på sådana bilder nämner jag symbolen för herrtoalett – som just kommunicerar en tydlig utsaga, och informerar betraktaren utan att skapa andra konnotationer än just de som de är skapade att uttrycka. Dessa bilder skiljer jag från konstnärliga bildtecken, som jag anser skall vara öppna i sin kommunikation, just för att kunna skapa nya frågor. I min undersökning analyserar jag bilder som elever på gymnasiet skapat utifrån uppgifter som jag utformat för att visa på bildteckentolkning. Eleverna får undersöka sina egna gränser för läsning av bildtecken, och i bildsamtal för vi diskussioner om uttryck och innehåll. Jag tror att bildtecken som är öppna för tolkning är en resurs att använda vid undervisning. Dessa bildtecken med öppna betydelseinnehåll kan visa på hur många dimensioner det finns i bildtolkning, i och med att de inte sluter betydelsen av det vi ser, i en omedelbar tolkning. Jag vill utforma en metod som kan ge elever på högstadiet och gymnasiet en förståelse för det jag finner så intressant med bildtecken som gränsar mot det oidentifierbara. Jag använder mig av förståelse för semiotiken och semantiken i min undersökning, och ger genom min metod de konstnärliga bildtecknen en uppgift att vara autonoma, och separerar uttrycket från dess ursprung - innehåll. Syftet med undersökningen är att jag som bildpedagog vill skapa en metod där jag kan medverka till att elever komponerar konstnärliga bildtecken med uttryck och betydelse i bilden själv, och där referensen etableras hos betraktaren. Till denna uppsats hör också en gestaltning, ”Diskmaskin, 2008”, där jag undersöker bildtecknets uttryck och förhållande till sitt innehåll. Gestaltningen är en målning i flera lager, där de olika lagren får symbolisera mer eller mindre öppna läsningar av bildtecknet. / BI/Konst

Pedagogiken tar allt mer plats på museer och konsthallar i Sverige. Vad en konstpedagog gör och varför är däremot inte lika självklart. Utvecklingen tycks gå mot en mer publikcentrerad pedagogik där det talas om att besökare ska aktiveras och delta. I praktiken färgas däremot den konstpedagogiska yrkesrollen av den traditionstyngda funktionen som förmedlare mellan det som ställs ut och besökarna. I min undersökning inom ramen för examensarbetet på Konstfacks institution för bildpedagogik studerar jag närmare hur det går att utmana en sådan förmedlingstradition i praktiken och behandlar frågeställningen: Hur kan konstpedagogens traditionella roll som förmedlare utmanas och utvecklas? Hur påverkar en sådan utmaning relationen mellan pedagog och utställning? Undersökningen är en jämförande studie mellan tre fall (Africa Remix på Moderna Museet 2006, Jihani Kalapour på Tensta konsthall 2006  och Tumult på Gustavsbergs konsthall 2009) där den förmedlande traditionen angripits. I ett  av dessa fall har jag tillsammans med ett antal besökare utvecklat ett pedagogiskt material som erbjuder andra ingångar och nycklar till utställningen än de som en utställningsproducent eller förmedlingspedagog ger. Genom att analysera de tre fallen utifrån den danska forskaren Helen Illeris tankar kring den konstpedagogiska visningen som en performativ ritual, synliggör jag med de tre exemplifierande utställningarna hur tolkningsföreträden, maktstrukturer och cementerande roller kan omförhandlas i praktiken. Undersökningen redovisas i uppsatsform och även genom utställningen på Konstfack där dokumentation och material från undersökningen presenteras visuellt. Bildpedagogik som fält täcker främst in skolan och därför ser jag det som viktigt att med denna undersökning uppmärksamma andra arenor där lärande sker, här i mötet mellan pedagog, besökare och utställning. Något som blivit tydligt under mitt arbete är den diskrepans som råder mellan å ena sidan en framåtskridande diskussion kring pedagogiska teorier och utmanande strategier där besökaren står i centrum och å andra sidan en reell yrkespraktik präglad av kulturpolitiska mål i form av kvantitativa besökarsiffror. Gemensamt för de exempel jag studerat är att pedagogen trotsar förmedlarrollen genom att avsäga sig ensamrätten på en performativ roll. På så sätt möjliggör hon en omformulering av andra positioner i det konstpedagogiska mötet. Med en annan pedagogroll följer även en annan syn på utställningen. I ett performativt konstpedagogiskt möte uppträder den snarare som en samling frågor än som en fysiskt konstant samling objekt.