”Det är länge sedan Sverige präglades av en enhetskultur med kyrkan mitt i byn och skolan strax intill. I dagens samhälle är spridningen stor mellan olika traditioner, livsstilar och värderingar”[1].  I detta samhälle, där en mångfald av etniska och kulturella traditioner är vanliga, skall religionskunskapen hjälpa oss att skapa förståelse och acceptans för hur andra människor tänker, handlar och väljer att leva sina liv. Det framgår tydligt i kursplanen för religionskunskap att eleverna förväntas kunna använda kunskapen de får i ämnet även utanför skolan, i sina vardagliga liv. De ska utveckla förmågan att förstå och reflektera över sig själv, sitt liv och sin omgivning utifrån dessa kunskaper. Skolan skall främja livslångt lärande.   I den här uppsatsen har jag, genom att låta 47 elever i årskurs 9 svara på en enkät om deras syn på religionskunskapsundervisningen, undersökt om undervisningen lever upp till kursplanens krav gällande att utveckla elevernas förmåga att förstå och reflektera över sig själv, sitt liv och sin omgivning. Jag har även undersökt om eleverna anser sig ha nytta av kunskapen de får i skolan och om de använder sig av den i sina vardagliga liv.   Att få tydliga och tillförlitliga svar visade sig svårare än jag trott och många av frågorna i enkäten skulle behöva kompletteras med följdfrågor för att ge ett tydligare resultat. Eftersom undersökningen enbart utfördes på en skola kan den inte ses som generaliserbar för resten av landet. Den bör istället ses som början för vidare forskning där undersökningar på fler skolor kan analyseras och en jämförelse mellan skillnader och likheter göras.   Min undersökning visade att många elever använder sig av kunskapen de får i undervisningen i sina vardagliga liv utanför skolan. Trots detta är många av dem osäkra på om de kommer att ha någon användning av religionskunskapen i bearbetning av livsfrågor i framtiden. För att livslångt lärande ska kunna uppfyllas behöver eleverna ges tid och redskap för att lära sig analysera olika frågor och sedan göra ett personligt ställningstagande. På grund av undersökningens resultat ställer jag mig frågande till om skolan verkligen förser eleverna med detta. [1] Förordet i Livstolkning och värdegrund (2000) s. 5

The aim of this study was to describe and analyze how social workers working in social services using evidence based practice with special focus on the clients’ experiences and wishes as source of knowledge in collecting information, assessment and decision. To get to the social workers experiences and descriptions we used a qualitative method with semistructured interviews. The empiric material of the study consists of eight interviews with social workers working in different social offices in different areas, in southern Sweden. The main result of this study was that social workers use clients’ experiences and wishes differently in different parts of the investigations. The client gets decreasingly space the further into the investigation process the social worker gets; the clients’ experiences and wishes are used largely in the initial phase of the investigation, when it comes to collect information, and decreases when it comes to assessment and decision. For the clients’ experiences and wishes to be a part of the investigation at all we also found out that there are some conditions that have to be fulfilled, such as a cooperative and motivated client and sufficient workplace recourses. Another finding of the study was that social workers define and use evidence based practice in different ways and a number of conditions have to be fulfilled in order to the use of evidence based practice. In a second analyze we’ve looked into the social workers competence related to the findings of the main analyze, and one of the results of that was that social workers competence matter when it comes to the use of the clients’ experiences and wishes in their work.

Against the backdrop of the transformations in the entire framing of professional work, social work has come under close scrutiny in many countries, including Sweden. Doubts have been raised about practitioners’ existing knowledge base, and the importance of practitioners engaging in learning and the renewal and extension of professional capacities has been emphasized. The present thesis concerns knowledge use and learning in the daily practices of child investigation work. The aim is to explore processes of knowledge use and learning in practice. The study is based on a mix of qualitative approaches, basically from ethnography, comprising methods such as participant observations, interviews, reflective dialogues and documentary analysis of case data. The main findings demonstrate that investigation work is characterized mainly by the use of practice-based knowledge. Research-based knowledge is predominantly used as a means of explaining a client’s situation or to underpin and legitimize one’s own beliefs and decisions made on other grounds. Professional learning is largely adaptive in character, as the social workers learn to handle tasks in a fairly routinized way on the basis of rules or procedures that draw on existing knowledge in the practice setting. Two conclusions are drawn: First, the use of knowledge in child investigation work bears little resemblance to principles of evidence-based practice. Second, the reproduction of professional knowledge is largely implicit and taken for granted. The study offers insight into the much-discussed topic of putting knowledge into practice, which is of importance to strategies for organizing profes sional learning and knowledgeable practice. / Ett i allt högre grad vetenskapsbaserat samhälle har lett till att kunskapsbasen i många verksamheter ifrågasatts, däribland socialt arbete. Avhandlingen behandlar kunskapsanvändning och lärande i utredningsarbetet inom den sociala barn- och ungdomsvården. Syfte är att öka kunskapen kring hur individer använder kunskap och lär sig i och genom sin dagliga praktik. Avhandlingen baseras på fyra delstudier som genomförts i tre svenska kommuners socialtjänst. Det empiriska materialet består av deltagande observationer, intervjuer, reflekterande dialoger och dokumentanalyser. Studien tar sin utgångspunkt i ett kognitivt perspektiv på lärande med teoretiska rötter i pragmatism. Ett grundläggande antagande bakom studien är att lärandet utgår från hur individen tolkar och förstår den situation som hen möter och därefter handlar. Resultaten visar att utredningsarbetet företrädesvis baseras på praktikbaserad kunskap som erhålls från tidigare erfarenheter och kollegor. Forskningsbaserad kunskap används huvudsakligen för att bekräfta och legitimera en uppfattning och inte för att ifrågasätta och utmana existerande åsikter och antaganden. Lärandet kan främst karaktäriseras som ett anpassningsinriktat lärande där praktikern med stöd i tidigare erfarenheter och utifrån befintlig kunskapsbas skapar rutiner för att hantera arbetet. Kunskapsanvändningen inom den sociala barn- och ungdomsvården ligger långt ifrån idealen för evidensbaserad praktik. Reproduktionen av professionell kunskap sker främst implicit och utan frågasättande. Förståelse för praktikers faktiska kunskapsanvändning och lärande har central betydelse för hur verksamheter kan organiseras för att stödja lärande i arbetet.

The aim of this study was to create an understanding about what kind of knowledge social workers, that work in social services, use in determining a child's participation in an investigation with the focus on the child's maturity and age. We also had the aim to get an understanding about if the reasoning about a child's maturity could lead to learning. With a qualitative approach and with semi structured interviews, seven social workers were interviewed. We were inspired of an hermeneutical approach. As the theoretical starting point, the concepts of knowledge, discretion and learning were used to analyze our data.  The conclusion of this study was that social workers use a combination of several knowledge forms when assessing children's participation based on maturity. Tacit knowledge, scientific knowledge and institutionalized knowledge were used mainly to gather information to assess the maturity of the children. Articulated knowledge and bodily knowledge were used in the reasoning in how to make children participated. The use of several forms of knowledge in combination with the reasoning of children's participation based on maturation leads to learning. However, the social workers implied that the children's participation wasn’t depending on maturity, rather that maturity only determined in which way the child was going to be participated.