Det finns ytterst få beskrivningar av kvinnliga musiker och deras musicerande genom historien. I dag syns fler kvinnor på musikfältet, men männen dominerar fortfarande musikmedierna i stort, både vad gäller artister och journalister. Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur ofta och hur mycket kvinnliga respektive manliga artister syns i musiktidningarna Sonic och Lira musikmagasin, i radioprogrammet Mitt i musiken och i tv-programmet PSL- på festival. Vidare vill jag undersöka hur många av texterna och inslagen som är gjorda av kvinnliga respektive manliga journalister. Med hjälp av dessa två representationsstudier undersöker jag sedan om det finns ett samband mellan artisternas kön och journalisternas kön. Fokus riktas då i huvudsak mot kvinnliga musikjournalisters rapporterande. Vidare vill jag fånga musikjournalisters funderingar kring kvinnor och mäns representation i musikmedierna och hur de ser på sin egen roll som förmedlare av musikjournalistik. Metod: för att mäta frekvensen av artister och journalister har jag använt mig av en kvantitativ innehållsanalys. Vid intervjuerna med musikjournalisterna har jag använt mig av en samtalsintervjuundersökning. Resultat: Det syns fler män än kvinnor i de undersökta analysenheterna. Kvinnliga journalister rapporterar procentuellt mer om kvinnliga än om manliga artister. De intervjuade musikjournalisterna är medvetna om underrepresentationen av kvinnor i musikmedier och menar att den främsta orsaken är att utbudet av artister redan från början är ojämnt. Många av de intervjuade påpekar också att deras urval av artister i första hand styrs av vilka artister de själva tycker är bra.

I tidningen Aftonbladet publicerades i februari, 2014, artikeln ”Glöm inte bort oss när historien skrivs”, där en historieskrivning som osynliggjort kvinnliga musiker uppmärksammas och diskuteras. Med bakgrund av ett ökat engagemang för synliggörandet av kvinnliga musiker är syftet med studien att ur ett genusperspektiv undersöka den kvalitativa representationen av kvinnliga musikartister i svenska dagstidningar. Utifrån sju artiklar om kvinnliga artister som deltagit i tv-programmet Så mycket bättre undersöks tre teman som noterats är genomgående i materialet. Detta sker med utgångspunkt i Stuart Halls teorier om representation samt Nina Lykkes och Paulina de los Reyes teorier om intersektionalitet. Det hermeneutiska kulturbegreppet är centralt, då materialet betraktas som kulturella texter. Avslutningsvis resonerar jag kring mitt resultat vad gäller representationen av kvinnliga musikartister i materialet.