Syftet med studien var att undersöka hur objektifiering och postfeministisk diskurs visar sig i musikvideor av två sverigebaserade inflytelserika kvinnliga popartister: Veronica Maggio och Miriam Bryant. Materialet som analyserats är en musikvideo av vardera kvinnlig artist. Det teoretiska ramverket består av objektifieringsteori, postfeministisk teori och populär feminism. De valda teorierna har bidragit med förståelse till hur fenomenen visar sig i musikvideorna. Studien utgick från en komparativt kvalitativ metod tillsammans med den multimodala kritiska diskursanalysen (MCDA). MCDA:s verktyg har identifierat de visuella och lexikala valen som gjorts. Valen visade på hur artisterna och musikvideorna förhöll sig till objektifiering och postfeministisk diskurs och om de upprätthöll dessa fenomen. Resultatet visade att både Bryant och Maggios låttexter hade en avsaknad av sexuellt innehåll, men trots det återfanns det anspelning på sex i det visuella innehållet. Postfeministiska inslag förekom och artisterna vill framstå som starka och självständiga och inneha kontroll över sina egna kroppar, samtidigt som det framkom att det inte alltid är fallet. Deras musikvideor upprätthöll objektifiering och sexuell objektifiering av kvinnor. Slutsatsen av studien var att Maggio och Bryant agerade utefter det som beskrivs av postfeminism och populärfeminism som problematiskt, då kvinnors kontroll över sig själva baseras på deras kropp och utseende tillsammans med deras agerande. Vidare forskning som lades fram som förslag var att studera svenska kvinnliga artister på den internationella marknaden för att se om det finns någon skillnad där i objektifiering och hur den postfeministiska diskursen uttrycker sig.

Patrick Sjöstrand Schatzl: Queens Of Noise: En undersökning av kvinnliga artisters porträttering i svenska populärtidskrifter under 1970- och 1980-talet. Uppsala universitet: Inst. för idé- och lärdomshistoria, C-uppsats, Vårtermin, 2022. 1970-talet präglades av fler samhälleliga förändringar än vad gemeneman idag förmodligenkänner till. Det är ett årtionde många tar förgivet och ändå skulle framväxten av olikafeministiska rörelser och populärkulturen skapa en social förändring i västvärlden både under1970-talet och framåt. För att konkretisera och påvisa dessa förändringar över tid ser jag idetta arbete till kvinnliga artister och deras porträttering i svenska populärkulturella tidskrifterunder 1970- och 1980-talet. Jag ser till det kvinnliga rockbandet The Runaways för attundersöka det av andra vågens feminism präglade 1970-talet och artisterna Joan Jett och Lita Ford, som tidigare verkat i bandet innan de övergick till solokarriärer, för att undersöka feminismens succesiva kommersialisering och tidskrifternas professionalisering under 1980-talet. Genom både bild- och textanalyser går det att konstatera att andra vågens feminism utmanas inom populärkulturen genom band som The Runaways. Något som tog sig i uttryck iden mansdominerade branschen genom ambivalenta kommentarer och utpekande avskillnader som kön. Feminismen och konceptet av den kvinnliga artisten verkar sedan haanammats under 1980-talet till priset av att de kvinnliga artisterna själva fick framhäva sinfemininitet, då det inte var uttalat men ändå förväntat. En image skulle säljas in, vilket också skulle synas i följande årtionden då kvinnligheten och feminismen inom populärkulturen tydligt redan var kommersialiserad.

Syftet med studien är att undersöka den osignerade, kvinnliga popartistens spelplan för att konstruera sig själv som ett “personligt (pop)varumärke” via sociala medier. Med ansats i fem djupgående intervjuer har jag sökt besvara hur detta “varumärkesgörande” ser ut, samt vilka möjligheter och svårigheter diskursen för med sig. Genom att diskutera empirin mot ett brett teoretiskt spektra, som tar upp såväl identitetens påverkan av samtida medier, socialkonstruktivistiska perspektiv, traditionella- samt postmoderna perspektiv på varumärken, genussystematiker samt mediereception, har resultaten kommit utmynna i en rad dilemman. Resultaten visar att synlighet i sociala medier prioriteras före det faktiska musikskapandet; syns en inte där, kommer heller inte musiken uppmärksammas av betydande aktörer och större publiker. Således suddas skiljelinjer ut mellan den digitala- och fysiska verkligheten, vilket resulterar i möjligheten att som trenden premierar, “imitera” den konventionella kändisens “industriella” uttryck, och på samma gång svårigheten i att fokusera medieinnehållet kring denna image utan att verka “självupptagen”. Samtidigt som den konventionella kändisens digitala konstruktion kan förstås skapad i en genusbetonad diskurs som instruerar kvinnliga (pop)musiker att alltjämt exponera sitt (attraktiva) yttre, samt, för att verka tillgängliga, ständigt dela var de går och gör, kommer studiens informanter att påvisa ett motstånd till de könsstereotyper som ofta figurerar i media. Resultaten påvisar således möjligheten att också ifrågasätta och utmana en stereotyp bild av den kvinnliga popartisten, varpå den digitala verklighetens spegel har potential att också lämna reflektioner i den “fysiska verkligheten”. Studiens informanter ger inga direkta svar på hur de faktiskt parerar svårigheten i att konstruera en delvis “fejkad” “industriell” image, utan att tappa den personliga (men inte privata) integriteten men påvisar att sökandet efter en “perfekt balanserad artistpersona” är ett oändligt, och kanske ouppnåeligt projekt.

Det finns ytterst få beskrivningar av kvinnliga musiker och deras musicerande genom historien. I dag syns fler kvinnor på musikfältet, men männen dominerar fortfarande musikmedierna i stort, både vad gäller artister och journalister. Syftet med denna uppsats är att ta reda på hur ofta och hur mycket kvinnliga respektive manliga artister syns i musiktidningarna Sonic och Lira musikmagasin, i radioprogrammet Mitt i musiken och i tv-programmet PSL- på festival. Vidare vill jag undersöka hur många av texterna och inslagen som är gjorda av kvinnliga respektive manliga journalister. Med hjälp av dessa två representationsstudier undersöker jag sedan om det finns ett samband mellan artisternas kön och journalisternas kön. Fokus riktas då i huvudsak mot kvinnliga musikjournalisters rapporterande. Vidare vill jag fånga musikjournalisters funderingar kring kvinnor och mäns representation i musikmedierna och hur de ser på sin egen roll som förmedlare av musikjournalistik. Metod: för att mäta frekvensen av artister och journalister har jag använt mig av en kvantitativ innehållsanalys. Vid intervjuerna med musikjournalisterna har jag använt mig av en samtalsintervjuundersökning. Resultat: Det syns fler män än kvinnor i de undersökta analysenheterna. Kvinnliga journalister rapporterar procentuellt mer om kvinnliga än om manliga artister. De intervjuade musikjournalisterna är medvetna om underrepresentationen av kvinnor i musikmedier och menar att den främsta orsaken är att utbudet av artister redan från början är ojämnt. Många av de intervjuade påpekar också att deras urval av artister i första hand styrs av vilka artister de själva tycker är bra.

Denna rapport har studerat hur lär- och identitetsprocessen att formas till artist har sett ut för några av Sveriges mest aktuella kvinnliga artister. Valet att studera denna yrkesgrupp beror på att formell utbildning genom skolväsendet saknas för att till fullo förbereda individer för yrket. Syftet har varit att genom artisternas beskrivningar av de egna erfarenheterna bidra med kunskap om hur dessa processer kan se ut. Sex stycken semistrukturerade kvalitativa intervjuer genomfördes med hjälp av utformad frågeguide för insamlandet av data. Intervjuerna transkriberades sedan och analyserades därefter med drag av hermeneutisk tolkning. Förförståelsen hos mig som forskare har haft en central roll i rapporten då jag själv är verksam som frilansande trummis inom musikbranschen. Då tidigare forskning rörande lär- och identitetsskapande processer för artister inte hittades baserades litteraturöversikten till stor del av forskning om de lär- och identitetsskapande processer som elitidrottare gjort. Valet av denna yrkesgrupp baserades på att framgång som idrottare ofta leder till medial uppmärksamhet, i likhet med artisternas. Insamlad empiri analyserades sedan genom Lave och Wengers (1991) teorier om hur kunskap uppstår och utvecklas genom sociala interaktioner i olika kontexter, något de kallar för situerat lärande. I analysen användes även Goffmans (2009) rollteoretiska modell som behandlar hur identiteter skapas, upprätthålls och förändras. Slutsatserna i studien visade på att kunskapen till stor del skapats genom observation av de mer erfarna inom musikbranschen samt interaktion med dessa. Artisternas föreställningar om vad det innebär att vara en artist samt till vilken grad de interagerat med olika delar av musikbranschen tycks ha påverkat deras förmåga att själva identifiera sig som artister. Gemensamt för samtliga respondenter var den beskrivna upplevelsen av att kunna påverka rollen som artist till högre grad i och med ökad erfarenhet och framgång som artist. / This report has studied how the processes of learning about the role as an artist and the ability to identify oneself as one has been for some of Sweden’s most popular artists. The choice to study this profession is due to the lack of formal education through the school system to fully prepare individuals for the profession. The purpose has been to provide knowledge about these processes thru the described experiences from the artists. Six semi- structured qualitative interviews were conducted using a designed questionnaire for data collection. The interviews were then transcribed and analyzed by means of hermeneutic interpretation. The preconceptions have played a central role in the report, as I myself am a freelance drummer in the music industry. Since earlier research about learning and identity-creating processes among artists was not found, the literature review has been based largely on research about the learning and identity-creating processes that elite athletes have made. The choice to study this profession was based on the similarity between professions in the terms where their success often leads to great media attention. Collected empirical data was then analyzed thru Lave and Wenger’s (1991) theories of how knowledge arises and develops through social interactions in different contexts, something they call situated learning. The analysis was also made thru used Goffman's (2009) role theory model that addresses how identities are created, maintained and changed. The conclusions of this study showed that knowledge about the role as an artist was largely created by observing the more experienced in the music industry as well as thru interaction with these. The artists' perceptions of what it means to be an artist and the extent to which they interacted with different parts of the music industry seem to have influenced their ability to identify themselves with the role. Commonly to all respondents was the described experience that the ability to influence the role of an artist increased with experience and success as an artist.