Att vara vittne eller målsägande, är en påfrestande process. Att utsättas för brott väcker olika känslor hos den drabbade t.ex. rädsla och ilska. När ett brott polisanmäls startar en lång rättsprocess för att utreda vad som hänt. För att hjälpa vittnen och målsäganden att hantera den jobbiga situationen finns vittnesstödet för att bidra med information och stöd. Syftet med denna studie är att ta reda på vilka som är de mest centrala aspekterna i vittnens, målsägandens och brottsofferjourens erfarenheter av vittnesstöd som är en del i rättsprocessen. Studien är gjort utifrån metoden grundad teori där jag använt mig av intervjuer för att samla in mitt material. I analysen har jag utgått från Christies tankefigur om det ideala brottsoffret. Jag har avgränsat mig till att endast studera vittnen, målsägande samt brottsofferjouren i Västerås kommun. Andra aktörer inom rättsprocessen har uteslutits. Den tidigare forskningen visar på att vittnesstöd är så pass bra att det blivit permanent i England och inrättats på alla tingsrätter och hovrätter i Sverige. De primära uppgifterna för vittnesstöden är att informera vittnen och målsägande hur rättegången går till, ge medmänskligt stöd samt hjälpa till praktiskt. Vittnesstödens arbete bidrar till ökat lugn och trygghet hos vittnen och målsäganden. Det i sin tur leder till förbättrad rättstrygghet men också till ökad rättssäkerhet Att vittnen och målsäganden uppmärksammas mer och mer kan härledas till de ideella organisationernas arbete. Mitt resultat stämmer överens med den tidigare forskningen samt med den rapport som Brottsoffermyndigheten presenterade 2008 där de gjorde en utvärdering av vittnesstödet med förslag för den fortsatta verksamheten.

När ett litet barn har utsatts för övergrepp av en vuxen och detta har anmälts till polis, kommer barnet i kontakt med rättväsendet. Här inleds en process som är anpassad  och utformad efter vuxnas perspektiv. Syftet med denna uppsats är att försöka klargöra vilka svårigheter som uppstår när ett barn kommer i kontakt med rättsväsendet och hur barnet barnets utsaga bemöts och värderas. Hur väl tillgodoses de rättigheter som alla barn tillförsäkras enligt Barnkonventionen när det finns prejudicerande domar som stadgar att utsagor av barn under tre år inte ska tillmätas någon trovärdighet. Vidare behandlas vilka rättigheter barnet har som målsägande och vem som ska se till att dessa efterlevs samt hur de olika aktörer som berörs samarbetar för att tillgodose barnets rättigheter under brottmålsprocessen. Fokus kommer läggas på förhöret med barnet och bevisvärderingen av barnets utsaga. När barn står som målsägande görs justeringar eller avsteg från den normala tillämpningen av gällande rätt och processrättsliga principer. Exempelvis hörs inte barn i rätten utan barnet förhörs endast under förundersökningen och förhören spelas in på video som sedan spelas sedan upp under en eventuell rättegång. Det visar sig dock att få förhör med barn faktiskt håller för en juridisk prövning av rätten. När ett barns utsaga ska bedömas ställs samma kriterier som på vuxnas utsagor, men då barn inte hörs direkt inför rätten får bedömningen av barnets utsaga ske på de villkor som rådde under förundersökningen. Rätten har således inga möjligheter att ställa kompletterande frågor till barnet och barnet har i sin tur ingen möjlighet att bemöta försvarets version. Då det ofta saknas annan bevisning, som vittnen eller DNA, blir barnets utsaga den centrala bevisningen när barnets trovärdighet och tillförlitlighet ska bedömas. Det är därför av avgörande betydelse att förhören med barn utförs på ett kompetent sätt så att barnets utsaga kan anses ha ett högt bevisvärde. För att uppnå detta  har man i lagstiftningen stadgat att den som ska hålla förhör med barn ska särskild kompetens för uppgiften. Vad som menas med denna särskilda kompetens är dock oreglerat vilket lett till att kvaliteten på barnförhör varierar. Detta leder i sin tur till att barnets utsaga ofta får ett lågt bevisvärde och utgången i mål gällande brott mot barn är beroende av stödbevisning. Detta trots att det är bevisteoretiskt möjligt för rätten att avkunna en fällande dom med endast barnets utsaga som grund.

Det här examensarbetet genomfördes som en kvalitativ studie, vars syfte var att undersöka hur förhörsledare använde olika typer av frågor vid förhör med vittnen, målsägande samt misstänkta gärningspersoner. Resultatet baserades på 44 stycken dialogförhör som analyserades med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys där resultatet visade att språket används taktiskt för att uppnå olika mål i olika kontexter. Generellt formulerade sig förhörsledarna i störst utsträckning med specifika- eller slutna ja- och nej frågor. Varav den förstnämnda användes för att utröna detaljer kring brottet och den sistnämnda för att verifiera olika faktorer. En slutsats var att det fanns olika mål med förhörssituationen som ledde till att förhörsledarens sätt att ställa frågor anpassades efter dessa. Var målet att införskaffa information, användes frågor som benämns som specifika och berättande för att samla in så mycket och viktig information som möjligt. Eftersträvades det att fråga ut en individ, präglades istället språket av mer styrda frågor.

No description available.

No description available.

Att barn utsätts för att bevittna brott i nära relation är ett vanligt förekommande och allvarligt problem som kan medföra flera negativa konsekvenser för deras välmående. Trots denna problematik har det tidigare inte varit brottsligt i Sverige att utsätta barn för bevittnande av brott i nära relation, vilket har inneburit flera svårigheter i Polismyndighetens arbete. Den 1 juli 2021 infördes lagen om barnfridsbrott, som har medfört att det är brottsligt att utsätta barn för ett bevittnande av brott i nära relation och att barnen nu kan sättas i en målsägandeposition till de brottsliga handlingarna. Föreliggande studie har med hjälp av fem semistrukturerade intervjuer undersökt hur ingripandepoliser, utredare och barnförhörsledare inom Polismyndigheten upplever sitt arbete med barn som har bevittnat brott i nära relation och hur de upplever att arbetet har påverkats av den nya lagen om barnfridsbrott. Vidare avsåg studien även att uppmärksamma möjliga utvecklingsområden i arbetet med målgruppen. Resultatet tyder på att polisens arbete med barn som har bevittnat brott i nära relation är komplext och innebär både möjligheter och utmaningar. Vidare indikerar resultatet att lagen om barnfridsbrott upplevs ha bidragit till positiva förändringar i polisens arbete, men också att lagen har resulterat i nya utmaningar i arbetet.

Equality before the law and equal access to justice are fundamental rights in a modern state governed by the rule of law. Access to justice refers to the essential notion that all people have the right to legal protection and a jucidial remedy and that no practical, legal or other obstacles should prevent individuals from exercising their rights. The main facets that constitute the essence of access to justice is the right to access to court, involving a right to effective access to a fair and public hearing for everyone. Applied to criminal proceedings, this includes the right to equality of arms and practical and effective legal representation, if it is needed in order to ensure effective access to court.  Access to justice as a fundamental right covers several European legal principles, the right to a fair trial in article 6 of the European Convention on Human Rights and Fundamental Freedoms being the main focus. The provision aims particularly on the person being suspected of a crime. However, the overall principle of the right to a fair trial and access to justice also includes the victim of a crime. This means that the rights deriving from access to justice also must be respected in regards of the injured party.  In order for the injured party to be able to exercice his or her rights under access to justice, the rights for the victim under Swedish law must provide him or her with sufficient conditions for doing so. The injured party may, inter alia, institute a private claim for compensation in criminal proceedings as well as under certain conditions file an action in accordance with the rules on private prosecution. The police and public prosecutor have an obligation to inform the injured party on his or her rights. The victim of a serious crime may have the right to be represented by a counsel. The right to counsel for the injured party does not correspond to the suspect’s right do defense counsel, which can result in failure to ensure equality of arms between the victim and the suspect. A procedural imbalance that favors one of the parties at the expense of the other may cause that his or her right to access to justice is denied. In general, being represented by a counsel for the injured party increases the victim's chances of defending his or her rights in accordance with access to justice.

In July 2021 a new penal provision on violation of a child's integrity, was introduced in the Swedish legal system. The penalty provision is found in Chapter 4 of the Penal Code. It entails a special criminal responsibility for a person who commits a criminal act against a person close to them, when the act is witnessed by a child. Children who witness domestic violence or other criminal acts between parents or persons close to them are a particular vulnerable group. These children often lack criminal law 1 protection. The new provision on violation of a child's integrity has mostly been well received. The child who witnessed the criminal act will now be a plaintiff with the right to his own special legal representative. There will be a chance that the new provision will strengthen the child's right under the Convention on the Rights of the Child. This specifically concerns Article 12 the child's right to be heard. Even so there seems to be several difficulties with the provision in the law enforcement. This essay will explore some of these difficulties.