Barn som tar skada och lider men av att ha bevittnat våld och övergrepp mellan närstående har länge stått i skuggan av offren för de brott som de bevittnat. Senare tids forskning har visat att dessa barn kan ta stor och bestående skada av sina upplevelser, vilket lett bland annat till införandet av en särskild straffskärpningsgrund för brott begångna inför barn och möjligheten för barn som bevittnat brott att i vissa fall erhålla brottskadeersättning. Barnens rättsliga skydd har emellertid setts som svagt även efter dessa lagändringar och därför infördes den 1 juli 2021 barnfridsbrottet i brottsbalkens kapitel 4 om brott mot frihet och frid.  Den nya bestämmelsens syfte var att stärka den rättsliga ställningen för barn som bevittnat brott, bland annat genom att dessa barn i större utsträckning skulle få möjlighet att höras, då vårdnadshavare till barn tidigare har kunnat förhindra detta i stor utsträckning.  Syftet med denna uppsats är att belysa barnfridsbrottet och undersöka dess ändamålsenlighet och vilka effekter införandet fått och kan tänkas få i framtiden. När uppsatsen inleddes hade drygt ett år passerat sedan bestämmelsen trädde i kraft vilket har inneburit att vissa tendenser och verkningar gått att urskönja och redogöras för. Det saknas emellertid i skrivande stund fortfarande prejudicerande domar och även forskning kring hur barn påverkas av att delta i rättsprocesser mot deras närstående. Vissa frågetecken kring tillämpningen av den nya regleringen kvarstår.  Barnfridsbrottets innebär en kriminalisering av att utsätta barn för att bevittna vissa i bestämmelsen listade brott mellan närstående. Lagstiftningen har bland annat lett till att barn får ställning som målsägande, berättigas till särskilda biträden och får möjlighet att komma till tals. De lagändringar som gjordes i samband med barnfridsbrottets införande har emellertid också medfört nackdelar för barn. Bland annat har barn som bevittnat brott som inte uppfyller barnfridsbrottets rekvisit inte längre möjlighet att erhålla brottskadeersättning. Det råder också ovisshet kring hur skadligt ett utökat deltagande i rättsprocessen är för barn.  Barnfridsbrottet uppfyller syftet att stärka barns rättsliga ställning och utgör en förbättring i förhållande till tidigare reglering och innebär också att det ofta finns mer bevisning att tillgå i mål om våld i nära relationer. Kriminaliseringen har sannolikt också i någon mån haft den önskade uppmärksammande effekt som eftersträvats. Vissa frågor väcks emellertid om bestämmelsens syften och dess förenlighet med barnets bästa.

Hur bedömer rättsväsendet vad som är barnets bästa när barnets bästa är unikt för varje barn? År 2020 inkorporerades FN:s konvention om barnets rättigheter in i svensk lag. Året därpå instiftades en lag om barnfridsbrott där man också argumenterade, utifrån barnkonventionen, att lagen bör finnas. I detta arbete har jag använt mig av grundad teori när jag analyserat de allra första domarna gällande barnfridsbrott. Domar är offentliga handlingar och jag har därför kunnat få tag i datan genom att kontakta olika tingsrätter. Syftet har varit att granska om och hur tingsrätterna talar om barnets bästa. Vidare har jag undersökt om tingsrätternas domar möjliggör trygga förhållanden under uppväxten för barnet. “Barnets bästa” som begrepp är något mycket subjektivt och flexibelt. Detta problematiserar det hela. Tidigare forskning har visat att rättsväsendet brister i att belysa barnets bästa och att när detta trots allt gjorts har det inte gjorts uttryckligen. Efter att ha analyserat domarna kunde jag konstatera att inte i ett enda av dessa uttrycktes något om begreppet “barnets bästa”. Samtidigt har tingsrätterna ändå lyckats ge barnet åtminstone kortsiktiga förutsättningar för trygga uppväxtförhållanden. De flesta som hade åtalats blev också dömda. Majoriteten av de åtalade blev dömd till fängelse. Resultatet av mitt arbete står i linje med tidigare forskning där man sett att rättsväsendet brister i att belysa barnets bästa.

Syftet med denna studie var att undersöka hur införandet av barnfridsbrott påverkade några yrkesgrupper som arbetar med barn som upplever våld i familjen, samt om arbetet förändrades efter tillägget i 4 kap. 3 § Brottsbalken. Syftet besvarades genom semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare, barnutredare inom polisen samt en samordnare från barnahus. Studiens resultat visade att barnfridsbrott bar med sig ett fåtal förändringar vilka inte upplevdes särskilt omfattande. Därtill varierade förändringarna i dess omfattning mellan respektive yrkesgrupp. Det framkom även att det finns ett flertal hinder i samverkan och samarbetet mellan de olika yrkesgrupperna. I analysen framkom det att barnfridsbrott inte bidragit med omfattande förändringar i varken arbetet, eller för barn som upplever våld i familjen. Detta kan vara en följd av organisationers svårigheter att frångå en redan etablerad arbetsform, samt att samverkan tenderar att försvåras av yrkesgruppernas skilda arbetssätt och målsättningar. / In July 2021 the Swedish legal system introduced a new penal provision called barnfridsbrott which can be found in Chapter 4 of the Swedish Penal Code. The new provision stipulates that a family member or any other close relative exposing children to acts of violence, shall be held responsible in the court of law. The aim of this study was to examine how the new provision had affected the professional work with children who has experienced violence between family members or other close relatives. The study included interviews with different professionals such as social workers, children’s investigators from the police and a coordinator from the Swedish welfare agency barnahus. The results showed that the new provision only had resulted in minor changes which also varied between the professionals. Furthermore, the professionals discussed a number of obstacles that hindered effective co–ordination between them. This essay intended to study these results.

Uppsatsen utvärderar barnfridsbrottet som föreslås i SOU 2019:32. Barnfridsbrottet innebär en kriminalisering av beteendet att låta ett barn bevittna en brottslig gärning som kan skada barnets trygghet eller tillit till en närstående person. Vissa remissinstanser menar att utredningen avgränsar bort skadliga situationer som borde omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen, medan andra remissinstanser ifrågasätter förslagets förhållande till legalitetsprincipen. I syfte att undersöka om det är lämpligt att kriminalisera beteendet, och om det vore lämpligt att göra kriminaliseringen mer omfattande än vad utredningen föreslår, besvarar uppsatsen tre frågeställningar. Till att börja med utreds hur de utsatta barnen skyddas straffrättsligt enligt gällande rätt. De utsatta barnen har ett mycket begränsat direkt straffrättsligt skydd och ett visst indirekt skydd dels genom att gärningspersonen straffas för grundbrottet som begås inför barnet, dels genom en särskild straffskärpningsgrund. Detta begränsade skydd är dock inte jämförbart med det skydd som en ny kriminalisering hade inneburit. Sedan analyseras huruvida utredningens föreslagna kriminalisering är lämplig och om det vore lämpligt att göra den mer omfattande, ur ett kriminalpolitiskt perspektiv. Med utgångspunkt i forskning, gällande rätt och kriminaliseringsprinciper från förarbeten och doktrin argumenterar jag för att den föreslagna kriminaliseringen överlag är lämplig, men att lämpligheten i att låta brottsliga gärningar som inte innefattar något fysiskt eller psykiskt våld omfattas kan ifrågasättas. Jag anser att det vore lämpligt att låta kriminaliseringen omfatta vissa skadliga beteenden som har höga straffvärden, men som faller utanför utredningens definition av gärningstypen. Vidare möjliggör Sveriges åtagande att motverka våld inför barn enligt barnkonventionen ett undantag från huvudregeln att samtliga kriminaliseringsprinciper bör vara uppfyllda, vilket kan användas för att motivera ett visst avsteg från principerna. Slutligen genomförs en sammanvägd utvärdering där jag tar ställning till om barnfridsbrottet bör införas och hur det i så fall bör utformas, med hänsyn till den ovan nämnda kriminalpolitiska analysen samt utredningens och remissinstansernas synpunkter om legalitetsprincipen. Jag menar att barnfridsbrottet bör införas, men föreslår några viktiga ändringar i brottskonstruktionen som hade ökat förutsebarheten och avgränsat det straffbara området i enlighet med mina kriminalpolitiska slutsatser.

No description available.

Våld i nära relationer är ett utbrett samhällsproblem och fram till år 2021 har barn som bevittnat våld inte haft något straffrättsligt skydd. Tidigare forskning om våld i nära relationer visar att barn befinner sig i en utsatt situation. I Sverige berör våldet uppskattningsvis över 200 000 barn. Den här studiens syfte är att genom kvalitativa, semistrukturerade intervjuer få förståelse för familjerättshandläggares erfarenheter av barnkonventionen samt lagen om barnfridsbrott i vårdnadsutredningar. Studien baseras på fyra intervjuer samt en ingående inläsning av tidigare forskning, aktuell lagtext samt förarbeten till lagarna. Studiens resultat pekar på att när barn blir föremål för föräldrars konflikter i vårdnadstvister, riskerar barnens bästa att hamna i skuggan av föräldrarnas intressen. En slutsats som dras är att barnkonventionen stärkte barnperspektivet i intervjupersonernas utredningar. En annan slutsats i studien, vilken överensstämmer med tidigare forskning, visar att ibland godkände domstolarna överenskommelser mellan föräldrar, trots att familjerättshandläggarna som vi intervjuat hade flaggat för risker kopplade till uppgifter om våld.

Syftet med denna studie har varit att undersöka hur lagändringen i Brottsbalken gällande barnfridsbrott påverkat arbetet för yrkesgrupperna socialsekreterare och poliser som arbetar med barn som bevittnat våld. Studien har haft en kvalitativ metod där datainsamlingen bildades av semistrukturerade intervjuer med fem respondenter. Resultatanalysen har klassisk grundad teori som utgångspunkt. Både poliser och socialsekreterare ansåg att lagändringen var efterlängtad. Lagändringen har varit viktig för de utsatta barnen och har förbättrat deras situation avsevärt. I förarbeten till lagändringen förutsågs det att socialsekreterarnas handlingsutrymme inte skulle påverkas, vilket socialsekreterarna inte anser är korrekt. Lagändringen hade fört med sig både för- och nackdelar för poliser och socialsekreterare. Yrkesgruppernas samverkan har stärkts till följd av lagändringen eftersom barn som har bevittnat våld numera omfattas av barnahus. Det framkom att respondenterna vill ha tydligare riktlinjer och att kommunikationen behöver stärkas mellan yrkesgrupperna. Dessutom framträdde meningsskiljaktigheter kring huruvida barnfridsbrott kunde hanteras utan ett grundbrott eller inte.

Den nya barnfridsbrottslagen avser att i högre grad inkludera barn som bevittnar våld av och mot närstående i brottmålsprocesser. Studiens syfte är att belysa hur dessa barn framställs i tingsrätternas barnfridsbrottsdomar samt hur de genom föreställningar om behov och kompetens blir delaktiga i avgörandena som skyddsobjekt och aktörer. Detta görs genom att presentera en kvalitativ textanalys om lagens första åtta månader i praktik. Avgörandena analyseras tematiskt utifrån tingsrättens framställning av barnets känslor, fysiska plats, kommunikationsmöjligheter, sociala relationer och externa faktorer. Resultatet visar att olika föreställningar kring kompetens och behov leder till att barnen själva framkommer men stundtals begränsas genom ett skydds-och/eller aktörsperspektiv. Studien kan bland annat belysa hur barn trots uttryckliga ambitioner i barnfridsbrottslagen ibland tycks framställas i en objektiv form samt att utgångspunkter, uppfattningar och åsikter interagerar med delaktigheten som utformas. Med individen i fokus utifrån den rättighetsimplementering som kriminaliseringen av barns bevittnande av våld innebär argumenteras det i denna studie för att gränser mellan barn som objekt och subjekt riskerar att suddas ut eller omförhandlas. Detta eftersom framställningen av barn ses interagera med föreställningar om vad barn är, vilket i förlängningen påverkar tingsrätternas utformning av barnet som objekt med begränsat subjektivt deltagande i avgörandena.

På fem månader har det inkommit 3389 anmälningar om barn som bevittnat våld mellan närstående. Lagen som kriminaliserar exponerandet av våld och brott inför barn heter barnfridsbrott och började att gälla den 1 juli 2021. I en undersökning som SVT presenterade 19 december 2021, framgår det att 195 av anmälningarna har lett till åtal.1Utmärkande för barn som bevittnar våld i nära relationer är att en närstående till barnet utsätter en annan närstående för våld eller brott. Detta innebär att barnet både står nära en gärningsman i anknytning och ett offer. Kombinationen av detta skadar inte endast tilliten och tryggheten hos personerna som barnet söker omsorg hos, utan leder till långsiktiga konsekvenser för barnets hälsa.2I FN konventionen om barnets rättigheter framgår det en nolltolerans av våld mot barn. Eftersom konventionen är inkorporerad in i svensk lag sedan 1 januari 20203, infaller konventionens förpliktelser den svenska staten. Ett sätt att skydda barn från att utsättas för våld är genom att införa lagstiftningsåtgärder som är förenliga med principen om barnets bästa. Utifrån ett barnrättsperspektiv kan den gällande rätten för barn som upplever våld och brott kritiseras. Detta med anledning av att rekvisitet bevittna är för snävt för att omfatta barns olika upplevelser av våld.I Sverige lever det ca 210 000 barn med våld i hemmet.4 Gemensamt för dessa barn är att de tilltar olika strategier för att handskas med våldets konsekvenser. I de fall där våldet blivit en del av vardagen, är det inte ovanligt för barn att sätta på sig hörlurar för att slippa höra mammas skrik. I utredningen till det föreslagna barnfridsbrottet resonerade regeringen kring detta. Att barns upplevelser av våld ofta är präglade av överlevnadsstrategier som gör att barn varken ser eller hör våldet. Trots detta är en förutsättning för straffbestämmelsen att barnet har bevittnat den brottsliga gärningen.

No description available.