Syftet med studien var att undersöka hur lågstadielärares inställning till matematikämnet påverkar deras uppfattning av elevernas inställning samt deras arbetssätt. Därför ville vi ta reda på vad lågstadielärares inställning till matematikämnet var samt hur dessa lågstadielärare såg på sina elevers inställning till matematikämnet. Vi ville även se om det fanns några likheter och skillnader mellan lärares inställning och deras uppfattning av sina elevers inställning. Slutligen ville vi ta reda på i vilken utsträckning lågstadielärarna arbetar för att stärka elevers matematiska självförmåga och för att förebygga matematikängslan.  För att uppnå studiens syfte och svara på frågeställningen gjordes en kvantitativ enkätstudie som besvarades av 78 lågstadielärare. Svaren från enkäten analyserades med hjälp av en univariat analys och sammanställdes i diagram och tabeller. Studiens teoretiska utgångspunkt var den socialkognitiva teorin och framför allt begreppet matematisk självförmåga som innebär en individs tro på hur väl de kan utföra matematiska beräkningar. Resultatet av studien visar att lågstadielärarna hade en positiv inställning till matematikämnet samt upplevde att deras elever var positivt inställda. Således fanns det mest likheter mellan lärarnas åsikter och vad de uppgav vara elevernas åsikter. Lågstadielärarna i denna studie uppgav att de arbetar i hög utsträckning för att stärka sina elevers matematiska självförmåga och för att förebygga uppkomsten av matematikängslan. Lågstadielärarna i denna undersökning hade en hög matematisk självförmåga och uppvisade inte tecken på matematikängslan.

Matematik är ett ämne som många elever uppfattar som svårt och som hos många väcker negativa känslor. Detta kan resultera i låg matematisk självförmåga (tilltro till sin matematiska förmåga) och matematikångest. Sådant inverkar negativt, inte bara på elevens matematikutveckling, utan kan även på lång sikt påverka individens framtida studie- och yrkesval. Det är därför avgörande att skolan motverkar att matematikångest uppstår och bidrar till att alla elever ges möjligheter att utveckla matematisk självförmåga. Den här kvalitativa småskaliga studien syftar till att undersöka på hur lärare och speciallärare organiserar undervisning för att förhindra att elever förknippar matematikämnet med negativa upplevelser och känslor, och att matematikångest uppstår, samt främja att elever utvecklar matematisk självförmåga. Datainsamlingen utgjordes av 13 observationer av lektioner och därefter semistrukturerade intervjuer med de elva matematiklärare och tre speciallärare i grundskolan vars lektioner observerats. Dessutom insamlades ett antal skriftliga lektionsplaneringar. Studiens resultat pekar på att det lärarna och speciallärarna framhåller som viktigt för att främja elevernas självförmåga i matematik och motverka matematikångest är att eleverna får bekräftelse och får lyckas. För att åstadkomma det krävs förberedelser till lektionerna och ett formativt arbete med anpassningar i matematikundervisningen, ett tillåtande klassrumsklimat och höga förväntningar och engagemang. Vidare visar resultatet att flera av informanterna som deltagit i studien anser att samverkan mellan yrkesprofessionerna sker i för liten grad och att lärarna värdesätter ett ökat stöd av speciallärare till elever på både individ- och gruppnivå, samt egen fortbildning för att på nya sätt kunna möta elevernas behov av stöd i matematikundervisningen. Det framkommer också i resultatet att aktiviteter i undervisningen, som att eleverna exempelvis får tillräckligt med tid att befästa kunskaper, lära i interaktion med varandra, se fel och misstag som något att lära sig av samt lära med flera sinnen, främjar elevernas matematiska självförmåga och förebygger matematikångest. Den småskaliga studien är relevant för lärare, speciallärare och skolledning som arbetar med elever i grundskolan. Deras sätt att organisera verksamheten och undervisningen kan vara central för elevernas utveckling av en positiv matematisk självförmåga och för att minska risken för matematikångest hos elever.

In today’s educational landscape, digitalization, driven by economic interests, has become increasingly prominent. This development has sparked interest in understanding how high school students’ technical capital and mathematical self-efficacy influence their outcomes. To deepen the understanding of this interplay, this study integrates Selwyn’s Bourdieusian capital theory on technical capital with Bandura’s theories on mathematical self-efficacy. Empirical data were collected through a survey administered to 208 high school students across three schools in Sweden, ensuring anonymity and integrity. Linear regression was employed, controlling for gender, academic program, socioeconomic factors, and completed coursework. The results demonstrate that technical capital significantly predicts mathematical self-efficacy, with a predictive capacity of up to 59.6%. Moreover, tolerance for deviation in the model increased the predictive capacity to 94.2%. No significant differences in predictability were observed based on gender or academic program dependencies. However, gender differences revealed a more linear relationship between technical capital and digital/technical competence among women compared to men. Additionally, both genders displayed equivalent performance in knowledge-based questions. This suggests that men tend to overestimate their digital competence relative to their technical self-efficacy, while women do not exhibit the same tendency toward overconfidence. In conclusion, this study offers insights into how technical capital and self-efficacy in mathematics shape students’ educational outcomes.