Historiebruk, så lyder beteckningen när man önskar att poängtera att något inom historia är skapat, någon har för avsikt att berätta sin version om det förflutna för oss. Eftersom det bakom varje avsikt finns ett urval av källor vilka styr det narrativ som berättas blir följden att andras osynliggörs. Men vad är inte skapat med en avsikt? Tradition likt historia är även den skapad av människor för människor. Uppbyggt på ett spår av källor av redan etablerade äldre traditioner som i sin tur är uppbyggda av källor som minnen och muntliga berättelser, sed och sedvänjor. Traditioner agerar som samhällets styrmedel som tillsammans formar identiteter, individuella såväl som nationella. Om det alltid finns ett syfte bakom något skapat, ett urval, hur kan vi då veta vad som är sant? Spelar hela historien i slutändan någon egentlig roll?  Ett monument eller minnesmärke räknas som ett slutgiltigt manifesterande av historiebruk. Syftet med denna uppsats är att med hjälp av en mikrohistorisk undersökning reda ut hur viktigt valet av plats är när man önskar uppföra ett monument. Vad är det som avgör, hur ser processen ut och hur är - i vad vilar - den retoriska tyngden hos olika intressenter? Som studium för arbetet valdes frimurarnas uppförande av minnesstenen vid S:t Eskils källa i Strängnäs som exempel.  Både historia och tradition utgör någonting skapat och kan även definieras som något fast, minnet däremot är något formbart sårbart inför manipulation. Pierre Nora förklarar historia som en aktör som önskar att förinta minnet och på samma sätt som historia skrivs om när ny vetskap om det förflutna framträder, måste även gamla traditioner ge vika för nya när ett samhälle står inför förändring. Och för att undvika konflikt måste förändringen ske i harmoni med det redan etablerade. Lieux de mémoire är vad Nora kallar det fenomen som upplevs vid särskilda platser där en händelse av historisk signifikans ägt rum trots avsaknad av materiella spår. Dess motsats är milieux de mémoire, det vill säga minnesplatser. Det undersökningen visar är att association med identitet är vad som skiljer dessa begrepp åt, men att de kan existera i symbios i naturen. Men om begreppen hamnar i obalans kan milieux de mémoire utgöra ett reellt hot mot lieux de mémoire vilket frambringar ett raison d'être - ett existensberättigande - hos den aktör vars identitet står inför förintelse, vare sig det gäller historia eller minne. / Whenever someone writes or in other ways makes a use of history, they intend to tell us their version of the past and behind every intention lays a selection of sources that controls which story is told. Because of this one concern is the consequence of the invisibleness of other narratives, but what isn’t created with a purpose? Tradition is, like history, created and both are also based on traces of sources, the latter usually from older already established traditions. Traditions help to act as society’s governing instruments witch together shape identities, individual as well as national. So, if there is always a purpose behind anything created, and with it a selection of the narrative, how can we for sure know what the whole story is and does it even matter?  A monument or memorial is recognized by historians as a final manifestation in use of history. The purpose of this essay is, with a microhistorical investigation, to find out in where the importance lays with the choice of location when someone wants to erect a monument. What is decisive and what does the process look like? What sets the rhetorical tone and in where lays the weight in different stakeholder’s arguments. For this study I selected the erection of the Freemasons’ memorial stone at the spring of saint Eskil in Strängnäs to act as an example.  In the same way that history is rewritten when new knowledge of the past emerges, old traditions must give way to new ones when society change. To avoid conflict the change must take place in harmony with that witch is already established. Lieux de mémoire is what Pierre Nora calls the phenomenon that is experienced at particular places where some historical event took place, despite the absence of material traces. Its opposite is milieux de mémoire, a created historical location like museum or a monument. The sources for the study mainly consisted of correspondence between stakeholders, which culminated in the final decision to erect the freemasons monument at the spring of saint Eskil. With the use of Nora’s theory and evaluation of the sources the study showed that if Nora’s concepts get out of balance milieux de mémoire poses a threat to lieux de mémoire. This produces a raison d'être in the actor whose identity faces annihilation due to the threat, be it in history or memory. In conclusion what separates Nora’s two concept’s is the association with one’s identity, and that in some cases they can naturally coexist in symbiosis.

Uppsatsen undersöker konstverket Yolocaust som retoriskt projekt i formandet av det kollektiva minnet som omger Förintelsen. Det provokativa konstverket aktualiserar kulturella förhållningssätt till Förintelsemonumentet i Berlin och minnesplatser i allmänhet, exempelvis vilka beteenden som är gångbara och hur man framställer sig själv. Bland annat diskuteras ämnen som selfiekultur, självframställning och heliga minnen. Begrepp som används för att tolka konstverket är skammande, sakralisering, heterotopi, intertextualitet, parodi, remediering och hypermediacy.

Syftet med uppsatsen är att diskutera vilka funktioner dagboksberättandet i essäfilm skulle kunna fylla samt på vilket sätt dessa filmer reflekterar sin samtid. I uppsatsen kommer jag diskutera och identifiera olika funktioner med hjälp av relevant och teoretisk litteratur samt genom enstaka filmexempel. Om ny teknologi och tillgänglighet har öppnat upp gränserna för det privata och offentliga, kan essäfilmer, som för in det personliga och privata i det dokumentära, ses som ett uttryck för dessa uppluckrade gränsdragningar. Den digitala utvecklingen, vår samtid samt essäfilmens specifika möjligheter är områden som den här texten huvudsakligen berör.

Denna uppsats behandlar en jämförelse hur Auschwitz-Birkenau-museet samt Livrustkammaren arbetar med sina respektive artefakter rörande bevarandeperspektivet. Detta innebär att författarna kommer fokusera på hur respektive museum arbetar för att bevara autenticiteten i de artefakter som finns. Författarna valde att besöka Oswiecim, mer känt under namnet Auschwitz, som är en stad beläget i södra Polen. Ett besök till Livrustkammaren i Stockholm, Sverige, genomfördes även. Motiveringen för valet av Auschwitz-Birkenau museet samt Livrustkammaren är grundat i att de båda huserar utställningsartefakter vars unika egenskaper inte är påträffbar någon annanstans i världen. / This thesis discusses the difference in choice of perspecitve of preservation between Auschwitz-Birkenau museum and The Royal Armoury. This results in that the authors therefore will focus on how each of the museums operate with the preservation of the authenticity within their exhibits. The authors chose to visit Oswiecim, more known as Auschwitz, a town in the southern parts of Poland and a visit to The Royal Armoury, in Stockholm, Sweden, took place as well.The reason for choosing Auschwitz-Birkenau museum as well as The Royal Armoury is based in that they’re both both housing unique exhibits, that are non-present in other parts of the world and also because the preservation of these exhibits needs for a more cautious approach.