BakgrundDenna studie undersöker hur pedagoger kan kommunicera med barn genom estetiska aktiviteter i förskolan.SyfteDetta arbete har som syfte att bidra med kunskap om barns kommunikation genom estetiska aktiviteter. Mer specifikt studeras här kommunikationen mellan barn och pedagoger i samband med estetiska aktiviteter.MetodDet här är en kvalitativ studie där vi har använt oss av intervju och observation. Under intervjuerna och observationerna studeras kommunikativa estetiska aktiviteter.ResultatVår studie visar att estetiska aktiviteter kan vara ett hjälpmedel för kommunikation. Barnen får möjlighet till att uttrycka sig, inte bara verbalt, då de estetiska aktiviteterna blir ett kommunikativt hjälpmedel. De estetiska aktiviteterna som blivit studerade är bildberättande utifrån musik och boksamtal. Dessa observationer resulterade i att barn uttryckte sina tankar, känslor och teoretiska resonemang utifrån sina bilder, sagan och egna erfarenheter. Genom dessa estetiska aktiviteter framgick det att pedagoger är viktiga för barnens kommunikation, samt att materialet och miljön har en stor inverkan för barns kommunicerande.

Den svenska förskolan styrs av en läroplan (SKOLFS 1998:16) som anger riktlinjer och mål för verksamheten. Enligt läroplanen ska förskolan sträva efter att varje barn ”utvecklar sin skapande förmåga och sin förmåga att förmedla upplevelser, tankar och erfarenheter i många uttrycksformer som lek, bild, rörelse, sång och musik, dans och drama” (SKOLFS 1998:16, s.10). Läroplanen beskriver också att barn ska erbjudas en miljö där de tillsammans med andra barn och pedagoger ska kunna delta i estetiska aktiviteter. Detta arbete fokuserar på de estetiska uttrycksformerna musik och dans. Syftet med den här studien är att ur ett fenomenologiskt perspektiv undersöka och analysera vad som händer i musikmötet mellan musiker, dansare och pedagoger, samt dess inverkan på fortsatt musikarbete på förskolan. Vi undersöker också vad i mötet med musiker och dansare som fascinerar pedagoger till fortsatt musikarbete i förskolans verksamhet. Detta studeras i en miljö där sådan fascination uppstår. Via intervjuer med pedagoger, musiker, dansare och handledare närmar sig den här studien upplevelser och fascination inom ramen för Malmö stads projekt ”Musiken stärker”.

This qualitative study is based on a complex of problems relating to children's different preconditions to apprehend verbal communication, in combination with the fact that musical activities to a great part is communicated through verbal semiotic resources. The intention of the study is to draw attention to children's altered actorship in relation to three different semiotic resources and to discuss how we can create musical activities that allows every child to approach it with a varied form of actorship.Activities where the questions “how and who” was approached from a perspective of music didactics have been carried out in two different preschools where the participants where children aged one and five. The music sessions consisted of a percussion orchestra communicated through the semiotic resources where we in different ways let the children participate in different roles. The empirical data has been collected through video observations of the activities, from witch a transcription was made. Semiotic rescources, multimodality, music didactics and actorship form the basis of this study’s theoretical frame of reference and the concepts used for analysing the results.The analysis of the study shows that the children's linguistic development influenced their capabilities to apprehend articulated musical concepts and therefore contributes to the child's actorship. Also the results show how some children to a greater degree embrace the instructions that are given through physical semiotic resources, while some show a greater understanding through verbal semiotic resources as a way of communicating. This affected the children's capabilities to participate in varied forms of actorship.The analysis further shows the significance of spatial semiotic resources for the child and it’s actorship, for example how the amount of a specific artefact, in this case an instrument, can contribute to the child's capability to participate in the actorship.