<p>Sammanfattning</p><p>Den här studiens syfte var att studera lek och kommunikation hos en barngrupp i två olika typer av utomhusmiljöer. Platsens betydelse har lyfts fram genom att samma barngrupp studerats i två olika miljöer, parklek respektive skogsmiljö. Resultatet visade dessa platsers påverkan på just denna barngrupps lekar. Miljöerna var kända och trygga för barngruppen och gruppen var van att vistas utomhus cirka 4 – 5 timmar varje dag, alla veckans dagar.</p><p>Frågeställningarna behandlade frågor om hur barngruppen lekte och kommunicerade i byggd parkleks- respektive naturlig skogsmiljö. Undersökningen gjordes genom videoobservationer som analyserades med hjälp av ett protokoll med frågor om lek, kommunikation och plats samt kompletterande intervju och samtal med personalen.</p><p>Resultatet visade på en skillnad i barnens lekar och kommunikation i de olika miljöerna. I den byggda parkleksmiljön låg koncentrationen på de motoriska lekarna medan skogsmiljön visade att fantasileken dominerade och förekom i alla observerade situationer. Samlek och parallellek förekom i båda miljöerna, medan ensamlek förekom i parkleken men inte i skogsmiljön.</p><p>Kommunikationen skilde sig markant, på så sätt att barnen i skogsmiljön upprätthöll kommunikationen genom längre talspråksdialoger i fantasi- och rollekar, medan det i parkleken användes kommunikation genom talet endast i kortare ordväxlingar. Samspelet handlade i parkleken till största delen om att svara eller påbörja kommunikation, inte att upprätthålla längre dialoger. Lekredskapen var i parkleken viktiga och upptog barnens koncentration. Båda miljöerna visade på gott samspel och fysiskt aktiva barn.</p><p>Personalen upplevde att skogsmiljön sätter igång fantasin och den fria leken. Där finns många ”rum” som ger frihet och fler val där barnen utvecklar många sinnen och leker lugnare. I skogen får barnen möjlighet att springa långt och vara undanskymda och ostörda i lekarna, menade personalen. I parkleken blev det ofta fler konflikter kring cyklar och andra lekredskap, vilket ledde till fler förmaningar och mer vuxenstyrning. Vissa parklekar var spännande och roliga miljöer och barnen uppskattade att komma tillbaka till samma platser, såväl till skogen som till parklekar. Personalen upplevde att det var språkutvecklande att vara utomhus. Många språkliga begrepp kan barnen uppleva med hela kroppen, som till exempel begreppen uppför och nedför. De såg också barn som vågade prata mer utomhus än när de var inomhus på sin förskola. Personalen framhöll också den motoriska utvecklingen och träningen barnen får utomhus, de ansåg att bra motorik gav barnen större självkänsla och språkutveckling.</p><p>I ett specialpedagogiskt perspektiv kan man genom studiens resultat av en typisk barngrupps lek och kommunikation i uterummet, se vinster även för barn med olika funktionshinder och särskilda behov. Pedagoger och specialpedagoger behöver göras medvetna om den fysiska miljöns betydelse för lek och kommunikation, att olika platser ger olika stimulans. Studien ger förutsättningar för fortsatta studier i hur barn med särskilda behov använder olika miljöer.</p>

Sammanfattning Den här studiens syfte var att studera lek och kommunikation hos en barngrupp i två olika typer av utomhusmiljöer. Platsens betydelse har lyfts fram genom att samma barngrupp studerats i två olika miljöer, parklek respektive skogsmiljö. Resultatet visade dessa platsers påverkan på just denna barngrupps lekar. Miljöerna var kända och trygga för barngruppen och gruppen var van att vistas utomhus cirka 4 – 5 timmar varje dag, alla veckans dagar. Frågeställningarna behandlade frågor om hur barngruppen lekte och kommunicerade i byggd parkleks- respektive naturlig skogsmiljö. Undersökningen gjordes genom videoobservationer som analyserades med hjälp av ett protokoll med frågor om lek, kommunikation och plats samt kompletterande intervju och samtal med personalen. Resultatet visade på en skillnad i barnens lekar och kommunikation i de olika miljöerna. I den byggda parkleksmiljön låg koncentrationen på de motoriska lekarna medan skogsmiljön visade att fantasileken dominerade och förekom i alla observerade situationer. Samlek och parallellek förekom i båda miljöerna, medan ensamlek förekom i parkleken men inte i skogsmiljön. Kommunikationen skilde sig markant, på så sätt att barnen i skogsmiljön upprätthöll kommunikationen genom längre talspråksdialoger i fantasi- och rollekar, medan det i parkleken användes kommunikation genom talet endast i kortare ordväxlingar. Samspelet handlade i parkleken till största delen om att svara eller påbörja kommunikation, inte att upprätthålla längre dialoger. Lekredskapen var i parkleken viktiga och upptog barnens koncentration. Båda miljöerna visade på gott samspel och fysiskt aktiva barn. Personalen upplevde att skogsmiljön sätter igång fantasin och den fria leken. Där finns många ”rum” som ger frihet och fler val där barnen utvecklar många sinnen och leker lugnare. I skogen får barnen möjlighet att springa långt och vara undanskymda och ostörda i lekarna, menade personalen. I parkleken blev det ofta fler konflikter kring cyklar och andra lekredskap, vilket ledde till fler förmaningar och mer vuxenstyrning. Vissa parklekar var spännande och roliga miljöer och barnen uppskattade att komma tillbaka till samma platser, såväl till skogen som till parklekar. Personalen upplevde att det var språkutvecklande att vara utomhus. Många språkliga begrepp kan barnen uppleva med hela kroppen, som till exempel begreppen uppför och nedför. De såg också barn som vågade prata mer utomhus än när de var inomhus på sin förskola. Personalen framhöll också den motoriska utvecklingen och träningen barnen får utomhus, de ansåg att bra motorik gav barnen större självkänsla och språkutveckling. I ett specialpedagogiskt perspektiv kan man genom studiens resultat av en typisk barngrupps lek och kommunikation i uterummet, se vinster även för barn med olika funktionshinder och särskilda behov. Pedagoger och specialpedagoger behöver göras medvetna om den fysiska miljöns betydelse för lek och kommunikation, att olika platser ger olika stimulans. Studien ger förutsättningar för fortsatta studier i hur barn med särskilda behov använder olika miljöer.

Barns upplevelser av förskolegårdens zoner och det som utgör en zons upplevelsevärde är ett vagt utforskat område. Då läroplanen för förskolan bygger på barns intressen blir en inblick i barns perspektiv med fokus på deras upplevelser av förskolegården ett aktuellt forsknignsområde. För att kunna framställa ett resultat av barnens upplevelser inleds studien med ett analyserande arbete av förskolegården, dess zoner och vad barnen observeras göar under sin utevistelse. Efter den förberedande datainsamlingen görs ett flertal gruppintervjuer med barn från två förskolor på hur de upplever förskolegården och dess olika zoner. Det som framstod som mest utstående i studiens resultat var det faktum att en zon inte kan tillskrivas en fast definion med specifika upplevelsevärden, utan hur en zon upplevs är för barnen högst individuellt och påverkas ständigt av den affordans som är tillgänglig för ett barn vid en specifik tidpunkt. Ännu ett återkommande fenomen är att zoner vars designade ändamål ämnar sig åt en specifik typ av upplevelse många gånger för barnen används till något annat. Zoner vars lugn och sinnlighet anses vara av lugn karaktär kan av barnen nyttjas till fysisk lek av mer kaotisk natur.

The importance, and the role, of peripheral vision amongst pedestrians, is an area which for a long time has remained unexplored. Previous studies regarding peripheral vision and pedestrians have mostly studied the characteristics of peripheral vision, the general visual behaviours amongst pedestrians and whether people affected by a natural loss of peripheral vision fixate on different objects compared to those with normal vision. To examine the role of peripheral vision amongst pedestrians, an experiment consisting of 20 participants was conducted. The experiment took place in a car park, where head movements (i.e. how many times each participant moved their head) and head directions (i.e. in which direction the participants’ moved their heads) of the participants were recorded using three action cameras. Two of the cameras were mounted on a helmet which the participants used during the experiment. The third camera was in the hands of the experimenter, recording the participants from behind. The experiment consisted of four different conditions. Two conditions where the participants’ peripheral vision was blocked to different extents, one with no manipulation of the visual field and one where the participants were told to watch a video on a cell phone during the walk. The results demonstrated a significant difference in the number of head movements between all four conditions. Furthermore, the results also demonstrated a significant difference in the relative frequency of downwards head directions between the first three conditions. After the experiment, the participants answered a short survey which included questions related to each condition. The answers from the survey showcased, amongst other things, that the participants thought that the condition where their peripheral vision was blocked to the largest extent was the most difficult one. A thematic analysis was conducted based on the recordings of a think-aloud-protocol which the participants were told to conduct during the experiment. The thematic analysis demonstrated, amongst other things, that the participants thought that the condition performed with no manipulation of the visual field was easy, that they felt insecure when their peripheral vision was blocked and therefore had to increase the number of head movements, and that they sometimes felt the need to redirect their gaze away from the cell phone during that condition. The conclusion which can be drawn based on the results is that the peripheral vision is widely used amongst pedestrians in natural settings, which in part is based on the fact that the participants increased their number of head movements when their peripheral vision was limited and by their own expressed thoughts regarding the different conditions. However, the results are not able to explain exactly how the peripheral vision is used amongst pedestrians. / Det perifera seendets betydelse och roll bland gångtrafikanter i naturlig miljö är ett område som till stora delar stått outforskat. Tidigare studier har främst fokuserat på uppmätning av periferins egenskaper, gångtrafikanters allmänna visuella beteenden samt studerandet av personer drabbade av naturligt synfältsbortfall. I syfte att undersöka det perifera seendets betydelse bland gångtrafikanter genomfördes ett experiment med 20 deltagare på en parkeringsplats, där huvudrörelser (d.v.s. hur många gånger varje deltagare rörde på huvudet) samt huvudriktningar (d.v.s. i vilken riktning deltagarna rörde huvudet) uppmättes med hjälp av två actionkameror fästa på en hjälm, samt en i handen på försöksledaren som filmade deltagarna bakifrån. Experimentet bestod av fyra olika betingelser, där två av dem blockerade det perifera synfältet olika mycket, en under normala synförhållanden samt en där deltagarna fäste blicken på en mobiltelefon under gången. Resultatet visade en signifikant skillnad i antalet huvudrörelser mellan samtliga betingelser. Utöver detta visades en signifikant skillnad i frekvensen av huvudrörelser nedåt vid en jämförelse mellan de tre förstnämnda betingelserna. Efter utfört experiment fick deltagarna dessutom svara på en enkät, vilken bland annat visade att deltagarna själva skattade att betingelsen där deras perifera seende blockerades som mest var svårast att genomföra. En tematisk analys genomfördes även baserat på data från ett tänka-högt-protokoll som deltagarna var uppmanade att föra under experimentets gång. Detta visade bland annat att deltagarna kände att det var enkelt att gå vid normala synförhållanden, att det fanns osäkerhetskänslor och behov av huvudrörelser vid betingelserna där periferin blockerades, samt att många kände ett behov av att lyfta på blicken vid mobiltelefonbetingelsen. Slutsatsen som kan dras baserat på resultaten är att det perifera seendet används mycket bland gångtrafikanter i naturlig miljö, vilket dels grundar sig i att deltagarna rörde som mest på huvudet när deras perifera seende blockerades, samt deras egna yttrade tankar. Det som inte kunnat besvaras är exakt hur det perifera seendet används bland gångtrafikanter.

Plastskräp har blivit ett global problem på grund av nedskräpning och otillräcklig avfallshantering. Användning av biologiskt nedbrytbart material kan underlätta problemet, även om det inte är en universallösning. Produkter gjorda av biologiskt nedbrytbart material skall ändå till avfallshantering eftersom nedbrytningen kan vara långvarig och variera mycket beroende av omgivningen. Därmed är användningen av biologiskt nedbrytbart material endast berättigat då det är svårt att samla in materialet eller avskilja det från organiskt material. Studiens mål var att undersöka biologiskt nedbrytbara material som kan användas i produkter som fungerar under många olika driftsförhållanden och inte kan återställas efter användning. I den litterära delen av denna studie definieras nedbrytning genom egenskaper och förhållanden som påverkar nedbrytningsprocessen. Nedbrytning av polyestrar och cellulosa och de standardprocessarna som används i nedbrytningsexperimenten betraktades. Standardprocesserna för nedbrytning studerades för att få en klarare inblick i den eftertraktade nedbrytningsgraden och de standardiserade förhållandena för nedbrytningen i olika miljöer. En sammanfattning av olika nedbrytningsexperiment och analysmetoder är också inkluderade för att försäkra att experimenten som utfördes är både giltiga och jämförbara med andra forskningsresultat inom fältet. I detta forskningsprojekt utfördes nedbrytningsexperiment i färskvatten- och hemkompostmiljöer. Målet med projektet var att bedöma ifall materialen kunde brytas ned i ett brett spektrum av miljöer, ifall de var mindre skadliga för naturen än konventionella material som används av dagens industri och för att uppskatta nedbrytningstakten. Nedbrytningstiden var 140 dagar och experimentet utfördes med 10 olika material: betecknade som A-J. Materialen analyserades 8 gånger under nedbrytningsperioden förutom materialen I och J som analyserades en gång efter 140 dagar. Materialen analyserades mekaniskt, strukturellt och termiskt med hjälp av dragprovning, FTIR och DSC. Provernas viktförändring bestämdes också. Nedbrytning observerades visuellt från provernas yta och genom mekaniska prover. Materialen som placerades i hemkomposten visade klara tecken på nedbrytning då färgen hade förändrats och förstärkningsfibrerna hade blivit synliga. Materialen som placerats i hemkompostmiljö visade också klara tecken på tillväxt av mikroorganismer och biomassa som uppstått på ytan av materialen. Sammanfattningsvist, visade materialen B, C och G de mest lovande resultaten med klara tecken på biologisk nedbrytning och de hade en snabbare nedbrytningstakt än de andra materialen som undersöktes. Material D visade klara tecken på biologisk nedbrytning på ytan men dess nedbrytningstakt var uppskattad att vara mycket långsammare. Därmed rekommenderas det att använda material A, B, D och G istället för konventionella icke biologiskt nedbrytbara material. Dessa material har potential att sänka den negativa inverkan och de långsiktiga riskerna av plastskräp för miljön. / Plastic debris has become a global crisis due to littering and misplaced waste management. The use of biodegradable materials can ease the problem, but it is not always the answer. Products made of biodegradable materials are still to be waste managed since biodegradation can be a long process and is highly dependent on the environment conditions. Hence, the use of biodegradable materials is justified only when retrieving the product after use is impossible or prohibitively expensive or separating it from organic matter is difficult. This study was made to investigate biodegradable materials that can be used in products that are operating in broad range of operational conditions and cannot be retrieved back after use in most cases. In the literature part of this study the biodegradation is defined along with properties and conditions that affect the biodegradation process. Biodegradation of polyesters and cellulose, and standards used in the biodegradation experiments were reviewed. Biodegradation standards were studied in order to have a clearer picture of the pursued degree of biodegradation and standardized properties in the biodegradation experiments. Review of different biodegradation tests and analysis methods are included as well to ensure that the experiments performed in this work are valid and comparable with other biodegradation studies.  In this study, the biodegradation experiment was conducted in freshwater and home compost environments. The aim was to determine if the materials were able to biodegrade in wide range of environments, to make sure they are less harmful than the conventional materials used in the industry and to estimate the rate of biodegradation. The duration of the experiments were 140 days with 10 different materials: A – J. The materials were analyzed 8 times during the aging period, except materials I and J, which were analyzed only once after 140 days. The samples were analyzed mechanically, structurally, and thermally using tensile test, FTIR and DSC measurements, respectively. Also, the samples weight changes were analyzed.  The degradation was visually observed from the surfaces of the samples and from mechanical testing in both experimental environments. Home compost environment showed clear signs of biodegradation where reinforcement fibers became visible and changed the color of some of the samples. Also, home compost samples had microorganisms growing on them, and biomass was developing around them. To conclude, material B, C and G had the most promising results with clear signs of biodegradation and had faster estimated biodegradation rate compared with the other studied materials. Material D had signs of biodegradation on the surface as well. However, the biodegradation rate was estimated to be much slower. In conclusion, it is recommended to use the studied materials A, B, D and G instead of the conventional non-biodegradable polymers. These materials have potential to lower the negative impact and long-term risks of plastic debris to the environment.