När ett intrång skett uppsåtligen eller av oaktsamhet i en immateriell rättighet har rättighetshavaren rätt att, utöver den skäliga ersättningen, erhålla ersättning för den ytterligare skada som orsakats till följd av intrånget. För att fastställa den ytterligare ersättningen ska domstol ta hänsyn till ett antal faktorer varav en faktor är den vinst intrångsgöraren gjort till följd av intrånget. Ersättningen som rättighetshavaren är berättigad till utgör ett skadestånd. Eftersom intrångsgörarens vinst inte utgör en direkt skada för rättighetshavaren utan en vinst för intrångsgöraren ryms faktorn inte inom det traditionella sättet att betrakta skador på.  Intrångsgörarens vinst utgör en obehörig vinst för intrångsgöraren och inom den svenska rätten har den obehöriga vinsten historiskt varit utsatt för kritik. Inställningen har på senare tid mjukats upp men rättsfiguren har en blygsam ställning. När intrångsgörarens vinst infördes i de immaterialrättsliga bestämmelserna uttalades i förarbetena att intrångsgörarens vinst endast skulle fungera som en hjälpfaktor för att fastställa den uteblivna vinsten. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ska skadelidande endast ersättas för faktisk skada. Uttalandena har mött kritik och det har förts diskussioner om det är en tolkning som är förenlig med sanktionsdirektivets syften. I sanktionsdirektivets artikel 3.2 anges att sanktionerna ska vara effektiva, avskräckande och proportionella. På det immaterialrättsliga området föreligger även omfatt-ande bevissvårigheter och det är därför svårt att visa vilken faktisk skada som uppstått.  Syftet med denna framställning är att utreda hur intrångsgörarens vinst ska tolkas vid fastställande av immaterialrättsliga skadestånd. För att skapa en förståelse för intrångsgörarens vinst har svenska och EU-rättsliga källor nyttjats. Rättsfall som behandlar intrångsgörarens vinst mer ingående finns endast ett fåtal av och därför har doktrin och förarbeten beretts desto större utrymme i framställningen. Tyngden i det rättsdogmatiska arbetet har legat i att analysera doktrin och förarbeten utifrån olika perspektiv för att möjliggöra en bredare förståelse för vilken roll intrångsgörarens vinst har vid fastställande av immaterialrättsliga skadestånd.  Eftersom rättsläget är att betrakta som oklart har det varit nödvändigt att närmare skildra några av de grunder som orsakat det oklara rättsläget. Två av grunderna, som även givits särskilt fokus i framställningen, är den obehöriga vinstens ställning i svensk rätt och den allmänna skadeståndsrättsliga principen om ersättning endast för faktisk skada. Intrångsgörarens vinst lagstadgades till följd av att sanktionsdirektivet infördes i den svenska rätten och eftersom direktiv ska tolkas direktivkonformt har tolkningen av intrångsgörarens vinst genomgående beaktats utifrån sanktionsdirektivet.  Intrångsgörarens vinst fungerar i vissa situationer väl som endast en hjälpfaktor för att fastställa den uteblivna vinsten. Företrädesvis i situationer där intrångsgörarens vinst inte förefaller överstiga den faktiska skadan. Den allmänna principen om att endast faktisk skada ska ersättas överensstämmer i många fall inte med ett effektivt och avskräckande skadestånd vid tillfällen där intrångsgörarens vinst överstiger rättighetshavarens skada. I en sådan situation är det inte särskilt lämpligt att endast nyttja intrångsgörarens vinst som en hjälpfaktor utan faktorn behöver i en sådan situation betraktas som en självständig faktor.

<p>För de originära fången ockupation och specifikation finns det varken några lagregler eller någon utförlig beskrivning i den juridiska litteraturen. Därför har jag i denna uppsats analyserat dels vilka krav som kan antas gälla för äganderättsförvärv genom ockupation respektive specifikation, dels om man genom dessa originära fång kan förvärva äganderätten till en övergiven byggnad som är lös respektive fast egendom. </p><p>För äganderättsförvärv genom ockupation kan det anses finnas två krav; dels måste egendomen vara herrelös och dels måste egendomen tas i besittning. Byggnad som är lös egendom samt byggnad som är fast egendom kan enligt min mening bli herrelösa och de kan tas i besittning. Trots detta kommer ockupanten inte att kunna bli dess ägare. Anledningen till detta är att äganderätt medför inte endast rättigheter utan också skyldigheter. Fastighetsskattens erläggande är en sådan skyldighet och den kan endast erläggas av den som hos skattemyndigheten står som ägare. Uppfylls inte skyldigheterna, kommer man inte i åtnjutande av rättigheten, det vill säga äganderätten. </p><p>För äganderättsförvärv genom specifikation krävs det att det finns en värdeskillnad mellan bearbetningen av råmaterialet och råmaterialets värde, men det finns inget krav på att bearbetaren skall ha befunnit sig i god tro. Äganderättsförvärv genom specifikation torde kunna komma ifråga oavsett vilken slags egendom det är fråga om. Detta medför att byggnad på ofri grund och byggnad som är fast egendom kan äganderättsförvärvas genom specifikation.</p>

För de originära fången ockupation och specifikation finns det varken några lagregler eller någon utförlig beskrivning i den juridiska litteraturen. Därför har jag i denna uppsats analyserat dels vilka krav som kan antas gälla för äganderättsförvärv genom ockupation respektive specifikation, dels om man genom dessa originära fång kan förvärva äganderätten till en övergiven byggnad som är lös respektive fast egendom. För äganderättsförvärv genom ockupation kan det anses finnas två krav; dels måste egendomen vara herrelös och dels måste egendomen tas i besittning. Byggnad som är lös egendom samt byggnad som är fast egendom kan enligt min mening bli herrelösa och de kan tas i besittning. Trots detta kommer ockupanten inte att kunna bli dess ägare. Anledningen till detta är att äganderätt medför inte endast rättigheter utan också skyldigheter. Fastighetsskattens erläggande är en sådan skyldighet och den kan endast erläggas av den som hos skattemyndigheten står som ägare. Uppfylls inte skyldigheterna, kommer man inte i åtnjutande av rättigheten, det vill säga äganderätten. För äganderättsförvärv genom specifikation krävs det att det finns en värdeskillnad mellan bearbetningen av råmaterialet och råmaterialets värde, men det finns inget krav på att bearbetaren skall ha befunnit sig i god tro. Äganderättsförvärv genom specifikation torde kunna komma ifråga oavsett vilken slags egendom det är fråga om. Detta medför att byggnad på ofri grund och byggnad som är fast egendom kan äganderättsförvärvas genom specifikation.

En undersökning av det juridiska institutet obehörig vinst och dess eventuella användning som rättsgrund i svensk rätt. Mot bakgrund av att obehörig vinst i delar av doktrinen på senare tid föreslagits såsom rättsgrundande faktum i ett antal HD-avgöranden undersöks denna praxis. Främst behandlas situationer av obehöriga nyttjanden av annans egendom samt misstagsbetalningar. Även komparativa inslag förekommer.

This essay deals with the legal norms for compensation for right of usage in the context of estate division due to divorce or separation between cohabitants. An estate division can often times be a lengthy process. In connection to this, it frequently happens that one of the parties moves out of the residence before the estate division is completed and that the other party remains in a home that is wholly or partially owned by the moving party. In such a situation, the question arises as to whether the remaining party is obligated to pay compensation to the moving party for the aforementioned use of his or her property. The legal norms in this area are almost exclusively based on case law, which in turn is considered to diverge significantly. In addition, there is disagreement in the doctrine regarding, among other things, what constitutes applicable law in this regard. In short, the legal situation in this area is perceived as very unclear and diffuse. The overall purpose of this essay is to is to highlight and evaluate whether lex lata in the above-mentioned area is satisfactory and well-functioning from an internally critical point of view. Furthermore, the essay aims to, based on technical and/or systematic deficiencies identified in the evaluation, propose improvements to the system in the form of new legal rules for compensation for right of usage. To map and evaluate current law, the legal dogmatic method is applied. In order to propose improvements legal political argumentation is used, however with the application of objective arguments. The mapping of lex lata shows that, for situations where there is a court order for right to stay in the residence until the estate division is completed, the applicable law can reasonably be determined. However, for situations where there is not such a court order, the applicable law is possible to strongly indicate but not to determine to a certain degree. All in all, the evaluation shows that lex lata for compensation for right of usage contains tangible and at some points serious technical and systemic deficiencies in the form of incomplete, unclear and ambiguous legal rules as well as gaps in the system. As a result, the aforementioned regulations cannot be said to live up to the legal system's generally accepted internal standards or basic concepts, and thus it cannot be considered to constitute a satisfactory or well-functioning legal system from an internally critical perspective. In order to solve the issue and remedy the identified deficiencies, proposals are made for new legal rules and new legislation. The proposals are based on the already applicable law to the extent it is possible to determine – which is very far indeed, but still not far enough.

Mervärdesskatterättsligt särbehandlas omsättning av upphovsrätter genom tillämpning av en reducerad skattesats. I 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML hänvisas direkt till upphovs­rättslagen för bedömningen av förekomsten av en upphovsrättsligt skyddad prestation och rättighetens övergång. Föreligger en mervärdesskatterättslig omsättning av eko­nomiska värden samtidigt med en upphovsrättsligt giltig upplåtelse eller överlåtelse av en upphovsrättsligt skyddad prestation ska omsättningen beskattas med en reducerad skattesats om sex procent. Uppsatsen utreder intrångsersättning enligt 54 § 1 st. URL i relation till det mervärdes­skatterättsliga omsättningsbegreppet och den reducerade skattesatsen i 7 kap. 1 § 3 st. 8-9 p. ML.  Ersättning enligt 54 § 1 st. URL ska erläggas då ett intrång i upphovsrätten kan konstateras. Ersättning ska alltid utgå oavsett god tro och även i fall där upphovs­mannen, genom t.ex. positiva sidoeffekter, tjänat på intrånget. I doktrin har det därför uttalats att ersättningen inte utgör skadestånd, något som lagstiftaren uttryckligen klassificerat den att vara. Vid en granskning av ersättningens karaktär och syfte i rela­tion till upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång framgår att en upphovs­rättsligt giltig överlåtelse eller upplåtelse inte föreligger vid en transaktion som föranlett ersättningsskyldighet enligt 54 § 1 st. URL. Enligt 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är detta en förutsättning för att transaktionen ska omfattas av den reducerade skattesatsen. I ett mervärdesskatterättsligt perspektiv står det emellertid klart att ersättning enligt 54 § 1 st. URL är tänkt att spegla de förhållanden som hade gällt om parterna ingått avtal på för­hand och att det finns ett ostridigt samband mellan ersättningens storlek och det faktiska nyttjandet av rättigheten. Således skulle ersättningen mervärdesskatterättsligt kunna jämställas med en upplåtelse av nyttjanderätt. För tillämpning av den reducerade skatte­satsen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML är ett jämställande med upplåtelse ur mervärdes­skatterättslig synpunkt emellertid inte tillräckligt. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen i 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML medför att en upplåtelse ska prövas enligt upphovsrättslagens regler för rättighetens övergång. Den samlade slutsatsen av uppsatsens utredning är följaktligen att ersättning enligt 54 § 1 st. URL kan omfattas av det mervärdesskatterättsliga omsättningsbegreppet. Mervärdesskattelagens ovillkorliga koppling till upphovsrättslagen innebär emellertid att ersättningen inte kan omfattas av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML och den reducerade skattesatsen om 6 procent. Ersättningen utbetalas till följd av ett intrång och avsaknaden av en uttrycklig överenskommelse hindrar en tillämpning av 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. / VAT turnover of copyrights are subject to a reduced VAT-rate. In the Value added tax act (ML) the paragraph of 7 kap. 1 § 3 st.  8-9 p. ML refers directly to the Copyright act (URL) for the assessment of the existence of a copyright and, the sale or lease of such a right. If a taxable supply is at hand while, simultaneously, a legally valid lease or sale of a copyright can be established, the turnover is taxed at a reduced VAT-rate of six percent. The thesis investigates intrusion compensation under Article 54 § 1 st. URL relative to the value added tax turnover concept and the reduced rate in 7 kap 1 § 3 st.  8-9 p. ML. Compensation according to Article 54 § 1 st. URL must be paid when an infringement of copyright is at hand. Compensation should always be paid regardless of good faith and even in cases where the holder of the right has earned revenue by e.g. spin-offs. In the legal literature, it has therefore been expressed that Article 54 § 1 st. URL does not con­stitute damages, something that the legislature explicitly has classified it to be. When reviewing the character and purpose of the compensation in relation to URL, and its rules for the transition of the right, it is clear that a valid transition does not exist in a transaction that has prompted compensation under Article 54 § 1 st. URL. According to 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, this is a prerequisite. For the transaction to be covered by the reduced VAT-rate, a valid transition, according to the general rules of the rights transition in URL, must be at hand. However, from a VAT-perspective, compensation under 54 § 1 st. URL is meant to reflect the conditions that would have been if the concerned parties had reached an agreement in advance. There is an undisputed link between the remuneration and the actual use of the right. Thus, the compensation could be deemed equal to a lawful lease of copyright. For the purposes of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML, an equation of the compensation to a lawful lease of copyright is not sufficient. The provision is directly connected to URL and any transition of copyright must therefore be examined under the URL's rules for the transition of rights. The overall conclusion of this thesis is therefore that compensation under 54 § 1 st. URL may be subject to VAT. However, due to the unconditional connection to URL, the turnover cannot qualify for the reduced tax rate of six percent stipulated in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML. The compensation is paid as a result of an infringement of copyright and the absence of an explicit agreement prevents the application of the reduced tax rate in 7 kap. 1 § 3st. 8-9 p. ML.

The doctrine of illegality and immorality, pactum turpe, has been questioned by several scholars lately. The fundamental problem is that we live in an increasingly multicultural society governed by a postmodernist paradigm where no objective or universal values can or should be taken for granted. Within the framework of such a societal structure it can, on the face of it, seem hard to establish any moral values that can constitute the basis of pactum turpe. The purpose of this thesis is to analyse the conflict of interest between the principle of freedom of con- tract and pactum turpe. This essentially entails answering how such an antique legal principle as pactum turpe can be used in a postmodern context. More concretely, the following questions will be examined: Is pactum turpe an obsolete doctrine? With which methods can one deduce immorality? Which typical cases does pactum turpe cover? What method has primacy when deducing immorality? The first question was answered in the following way. Pactum turpe is not an obsolete doctrine, on the contrary, it fills many important functions. A historical inquiry shows that there has always been a need for pactum turpe since the roman times. Furthermore, all modern legal systems have a doctrine of illegality and immorality in order to declare certain immoral contracts void or to dismiss actions founded upon such contracts. The commodification tendencies, the shift of emphasis in the freedom and rights discourse and the expanding multicultural society all point to the fact that more cases regarding the (im)morality of contracts will have to be solved by the courts. As of now there is no legal mechanism that can replace the procedural functions of pactum turpe; neither its substantial scope of application. The second question was answered in the following way. Four different methods with which immorality can be established have been found: the intuitive method, the reductionist method, the holistic method and the pragmatic method. The third question was answered in the following way. The typical cases covered by pactum turpe are contracts in breach of law; contracts regarding family relations or personal integrity; agreements on tax evasion; gambling contracts; and agreements on circumvention of law. This is not a closed categorisation which the application of pactum turpe is limited to. New situations may become commonalities as the society evolves and new problems become relevant. The fourth question was answered in the following way. An analysis of the typical cases shows that the Supreme Court favours the pragmatic method in order to deduce immorality. Case law – especially NJA 1955 s. 544, NJA 1989 s. 768, NJA 1997 s. 93, NJA 2002 s. 322, NJA 2008 s. 861 and NJA 2019 s. 504 – suggests that a nuanced approach has primacy. The holistic method has only been applied in occasional cases, for example RH 2004:41. It seems like the intuitive method was common in earlier times, especially in the lower courts. The reductionist method has not been used by courts at all; this is because it is not practical for courts to use questionnaires and statistics in order to de- cide the immorality of a contract.