Huvudsyftet med denna studie är att belysa utvalda lärares och föräldrars perspektiv på hur föräldrasamverkan implementeras i deras aktuella grundskolor. Varierade aspekter till varför detta samarbete är väsentligt beskrivs i relation till den aktuella forskningsfronten. Grunden till examensarbetet är en kvalitativ intervjustudie med sex föräldrar och fem verksamma lärare i en kommun i mellersta Sverige. Lärarna är verksamma på skilda skolor i kommunen med omnejd, med elever i olika grundsko-lestadier, varav en är högstadielärare. Föräldrarna har ett till fyra barn, där de som är i grundskoleålder är mellan sju och sexton år, även här på varierande skolor. I den tidigare forskningen har det bland annat framkommit att föräldrasamverkan eller ett samar-bete mellan hem och skola gynnar barns skolgång. Trots detta visar studier att hinder kan uppstå i samarbetet. Exempelvis lyfts brister i föräldrars engagemang, lärares relationsbyggande samt i in-formationsflödet som försvårande faktorer. Detta bekräftas i föreliggande studie, där föräldrars samt lärares perspektiv ställdes mot varandra vilket klargjorde liknande resultat. Utöver detta visar min studie att det däremot finns en drivkraft och vilja hos informanterna att utveckla samarbetet, men att brister trots allt upplevs. En slutsats kan vara otydligheter i den ömsesidiga kommunikationen, bris-tande överenskommelser kring gemensamma mål samt att relationen mellan föräldrar och lärare kan ha byggts på en otillräcklig grund. Det finns även tankar om att relationen mellan lärare och förälder likt relationen mellan lärare och elev bör individanpassas och att skolan med det möter varje familj efter deras varierade förutsättningar.

Syftet med den här essän är att belysa vikten av föräldrakontakt i förskolan genom att undersöka hur en pedagog bör förhålla sig till sin egen och föräldrars syn på gränssättning och uppfostran. Essäns utgångspunkt är en självupplevd situation där ett barn blir hämtad av sin förälder på förskolan. Föräldern verkar inte sätta tillräckligt tydliga gränser för att få med sig barnet hem när han önskar. I situationen framkommer det att pedagogen och föräldern har olika syn på uppfostran och gränssättning och därmed olika förhållningssätt när de bemöter barnet. Problemet blir hur pedagogen ska förhålla sig till deras olika förhållningssätt och bemöta föräldern på förskolan. Ska pedagoger påverka föräldrars uppfostran och gränserna de sätter? Och hur ska det göras i sådana fall? Essän belyser hur ett gott samarbete kan ske genom kommunikation mellan pedagog och förälder. Den belyser också vilka aspekter som kan vara viktiga att ta hänsyn till när föräldrar och pedagoger sätter gränser för barnen. Den vetenskapliga inriktningen på uppsatsen är hermeneutisk och ett normkritiskt perspektiv intas för att få en bred reflektion. Den teoretiska utgångspunkten för essän är forskaren Diana Baumrinds tre uppfostringsstilar. De tre uppfostringsstilarna är den auktoritära, den fria och den auktoritativa uppfostringsstilen. Några begrepp som används i uppsatsen är modellmakt, kunskapsmakt, det kompetenta barnet, personliga gränser, generella gränser och auktoritet. Jag kommer att undersöka följande två frågeställningar för att kunna reflektera kring berättelsen: Hur påverkar förskolans och hemmets olika uppfostringsstilar och syn på gränssättning barns lärande och utveckling? Hur bör en god kommunikation och ett gott samarbete ske mellan pedagog och föräldrar gällande barns uppfostran? Genom undersökningen har jag kommit fram till att föräldrasamarbete bidrar till mycket positiva effekter för barns lärande och utveckling. Pedagoger och föräldrar behöver samtala om deras olika förhållningsätt för att lära hur de ska samarbeta i framtiden. Att sätta gränser skapar trygga barn men gränserna behöver anpassas efter varje barn. Genom vägledning av vuxna utvecklar barn sin känslouppfattning och de lär sig ta hänsyn till andras känslor. Den auktoritära uppfostringsstilen är inte eftersträvandsvärd i dagens samhälle. Den auktoritativa uppfostringsstilen är eftersträvansvärd och jag uppfattar den som en norm i förskolan. Det för att föräldrars förhållningssätt i hemmet är likvärdigt med förskole pedagogernas och värderingarna i läroplanen. Barnen får därmed erfarenheter hemifrån som är till fördel i förskolan. Den fria uppfostran ger inte barnen lika fördelaktiga erfarenheter. / The purpose of this essay is to shed light on the importance of parental contact in preschool by examining how a pedagogue should relate to his/her own and the parents view on boundaries and upbringing. The starting-point of the essay is a self-experienced situation where a child is being picked up by his parent at preschool. The parent does not seem to put distinct enough boundaries in order to bring the child home when he wishes to. The situation reveals that the pedagogue and the parent have different views on upbringing and boundaries, and therefore use different approaches with the child. The issue for the pedagogue is how to handle their different approaches and respond to the parent at the preschool. Should pedagogues influence how parents bring up their children and the boundaries that they set? If so, how should it be done? The essay highlights how good cooperation can be achieved through communication between pedagogues and parents. It also sheds light on what aspects may be important to consider when parents and pedagogues set boundaries for the children. The scientific approach of this paper is hermeneutic and a norm-critical perspective has been taken to allow broader reflections. The theoretical starting point for the essay is the researcher Diana Baumrind's three upbringing styles. The three upbringing styles are the authoritarian, the permissive and the authoritative upbringing style. Some concepts used in the essay are model power, knowledge power, the competent child, personal boundaries, general boundaries and authority. I will investigate the following two questions to reflect on the situation: How do different upbringing styles at preschool and at home affect children's learning and development? What should good communication and good cooperation between pedagogues and parents look like regarding the upbringing of the children? The study finds that parental cooperation contributes to very positive effects for children's learning and development. Pedagogues and parents need to talk about their different approaches in order to learn how to collaborate in the future. Setting boundaries form confident children, but the boundaries need to be adapted to each child. Through the guidance of adults, children develop their feelings of understanding and they learn to take into account the feelings of others. The authoritarian upbringing style is not desirable in today's society. The authoritative upbringing style is desirable and I perceive it as a norm at preschools. This is because the parents approach at home would be equivalent to the one of the preschool pedagogues and to the values in the curriculum. The children thereby gain experiences at home that are beneficial in preschool. The permissive upbringing does not give the children equally beneficial experiences.

Med denna vetenskapliga essä presenterar jag först situationer ur det praktiska arbetet i förskolan och reflekterar sedan över dessa situationer med hjälp av bland annat tidigare forskning, barnkonventionen och läroplanen. Mitt dilemma handlar om hur jag som pedagog förhåller mig till barns skiftande vistelsetider och hur mitt arbete kring föräldrasamverkan och läroplanen ser ut. Å ena sidan vill jag redogöra för allt det positiva med förskolans verksamhet, men å andra sidan vill jag inte försumma föräldrarnas viktiga roll för barnen. Syftet med essän är att undersöka hur jag som pedagog påverkar föräldrarna och deras barns vistelsetider med hjälp av bland annat förskolans läroplan. Denna essä handlar även om hur läroplanen förväntas användas för att höja förskolans status inför föräldrar och samhälle. Jag belyser även hur läroplanen kan användas i samverkan mellan hem och förskola och reflekterar över dess för och nackdelar. Reflektionerna i essän tar även upp de förväntningar som finns i samhället, att barnen ska tillbringa mycket tid i förskolan för att de ska vara väl förberedda inför skolstart. Jag nämner och reflekterar även över de barn som knappt spenderar någon tid alls i förskolan. Jag lyfter mina egna värderingar från min berättelse som jag kopplar ihop med anknytningsteorin och utifrån den reflekterar jag över barnens vistelsetider i förskolan redan från låg ålder. Läroplanen är under ett skifte och jag jämför delar från den äldre läroplanen med delar från den nya läroplanen som handlar om samverkan mellan hem och förskola. I min slutsats framkommer att läroplanen är tolkningsbar och i vissa avseenden även otydlig, vilket i sig gör att det kan bli problematiskt i arbetet med föräldrasamverkan. Dilemmat över hur förskolan presenteras inför föräldrarna kan, utifrån min slutsats, även grunda sig i brist på andra styrdokument som kan erbjuda en bredare grund att som pedagog luta sig tillbaka mot. / With this scientific essay, I first present situations from the practical work in preschool and then reflect on these situations with the help of, among others, previous research, the Convention on the Rights of the Child and the curriculum. My dilemma concerns the way in which I, as an educator, deal with children's changing residence times and how my work with parental collaboration and the curriculum looks like. On the one hand, I want to describe all the positive things about the preschool's activities, but on the other hand I do not want to neglect the parents' important role for the children. The purpose of the essay is to investigate how I, as an educator, affect the parents and their children's residence times by means of, among other things, the preschool's curriculum. This essay also considers how the curriculum is expected to be used in elevating the preschool's status for the parents and society. I also highlight how the curriculum can be used in the collaboration between home and preschool and reflect on its pros and cons. The reflections also address the expectations that exist in society, according to which the children should spend a lot of time in preschool in order for them to be well prepared for school start. I even scrutinize my own values ​​from the situations, which I associate with attachment theory, and, on the basis of that, I reflect on the residence times in preschool of children of very young age. The curriculum is currently undergoing a shift and I compare the paragraphs on the collaboration between home and preschool from the old curriculum with those from the new curriculum. In my conclusion, it is revealed that the curriculum is interpretable and, in some respects, also unclear, which in itself means that it can become problematic for parental collaboration. Based on my conclusion, the dilemma over how the preschool is presented to the parents could be founded on a lack of other governing documents that would offer a broader basis for pedagogues to rely on.