Denna studie har som syfte att fördjupa förståelsen för hur vårdpersonal inom psykiatrin upplever sin psykosociala arbetsmiljö. Uppsatsen har utförts med en kvalitativ metod och semistrukturerade intervjuer har genomförts på sju olika personer som arbetar på ett psykiatriskt boende i Norra Sverige. Fokus i studien har varit på den psykosociala arbetsmiljön, gruppdynamik och det sociala samspelet i arbetsgruppen. Empirin har analyserats med Karasek och Theorells (1990) modell, krav, kontroll- och socialt stöd och Antonovskys (2005) teori KASAM. Vidare har begrepp som gruppdynamik, samarbete och psykosocial arbetsmiljö använts för att analysera empirin.Resultatet visar att intervjupersonerna upplever en brist på kontroll i sitt arbete, till viss del brister i det sociala stödet från chef och kollegor, och brister i gruppdynamiken. Det har resulterat i en försämrad upplevd psykosocial arbetsmiljö och att konflikter ofta uppstår i arbetsgruppen. Resultatet visar vidare att intervjupersonerna upplever meningsfullhet och begriplighet i relation till brukarna, det beskrivs som meningsfullt att arbeta inom psykiatrin. Vad gäller meningsfullhet i relation till kollegor anses det upplevas till en del av arbetsgruppen, men inte till alla.

<p>Numera uppmärksammas sjukdomen ADHD hos vuxna som allt mer förekommande och psykiatrin beskriver hur dessa människors svårigheter kan se ut. Individens egna upplevelser av hur det är att leva med ADHD har inte fått lika mycket utrymme för diskussion. Min studie syftar därför till att beskriva psykiatrins sätt att betrakta sjukdomen ADHD hos vuxna kontra hur dessa människor upplever sjukdomen. Jag vill undersöka om psykiatrins bild av vuxna med ADHD överensstämmer med dessa människors upplevda verklighet. För att kunna få en mer klar bild av hur psykiatrin ser på vuxna med ADHD har jag använt mig av den tidigare psykiatriska forskningen som betonar vad man vet om ADHD, och hur dessa människors svårigheter ser ut. Den metod som har använts är en fenomenologisk upplevelseorienterad metod, vilken beskriver vuxnas upplevelser av ADHD. Empirin består av fem intervjuer med vuxna människor som har fått diagnosen ADHD. Intervjumaterialet har analyserats med stämplingsteorin. Denna teoretiska utgångspunkt ger en möjlig förklaring till hur man som vuxen upplever sin situation när man lever med ADHD.</p>

Numera uppmärksammas sjukdomen ADHD hos vuxna som allt mer förekommande och psykiatrin beskriver hur dessa människors svårigheter kan se ut. Individens egna upplevelser av hur det är att leva med ADHD har inte fått lika mycket utrymme för diskussion. Min studie syftar därför till att beskriva psykiatrins sätt att betrakta sjukdomen ADHD hos vuxna kontra hur dessa människor upplever sjukdomen. Jag vill undersöka om psykiatrins bild av vuxna med ADHD överensstämmer med dessa människors upplevda verklighet. För att kunna få en mer klar bild av hur psykiatrin ser på vuxna med ADHD har jag använt mig av den tidigare psykiatriska forskningen som betonar vad man vet om ADHD, och hur dessa människors svårigheter ser ut. Den metod som har använts är en fenomenologisk upplevelseorienterad metod, vilken beskriver vuxnas upplevelser av ADHD. Empirin består av fem intervjuer med vuxna människor som har fått diagnosen ADHD. Intervjumaterialet har analyserats med stämplingsteorin. Denna teoretiska utgångspunkt ger en möjlig förklaring till hur man som vuxen upplever sin situation när man lever med ADHD.

Bakgrund: Hälso- och sjukvårdslagen har slagit fast att den patient som har störst behov av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Av denna anledning måste någon form av prioritering göras så fort det finns fler än en patient på en akutmottagning. I Sverige finns det idag ingen nationellt fastställd triageskala. Vald teoretisk referensram utgjordes av Antonovskys salutogena perspektiv, KASAM, Känsla Av SAMmanhang. Syfte: Att belysa sjuksköterskors erfarenheter av att bedöma patienter med psykisk ohälsa på en akutmottagning för vuxna. Metod: Metoden utgjordes av en systematisk litteraturstudie där artiklar söktes i databaserna Cinahl, PubMed och PsycINFO. Åtta artiklar valdes ut för analys efter kvalitetsgranskning och diskuterades mot vald teoretisk referensram. Resultat: Resultatet utgjordes av fyra kategorier; vikten av att kunna kommunicera för att skapa en vårdrelation, stöd genom bedömningsinstrument, miljön på akutmottagningen och kompetensutveckling. Resultatet lyfte fram att sjuksköterskans förmåga att kommunicera var avgörande för möjligheten till en god bedömning, triageskala kunde vara ett stöd i bedömningsarbetet, miljön på akutmottagningen påverkade bedömningsarbetet och att kompetensutveckling var mycket önskvärt. Slutsats: Vår systematiska litteraturstudie visar att sjuksköterskans förmåga att kommunicera är avgörande för möjligheten att göra en god bedömning. En triageskala kan vara ett stöd i bedömningsprocessen. Som blivande sjuksköterskor skulle vi önska att det fanns riktlinjer och bedömningsstöd inom den psykiatriska akutsjukvården.

The purpose of this study aims to investigate how social workers experience theinteraction with psychiatric care and if they feel that their clients are in need ofcontact with psychiatric care. Five qualitative interviews with practicing socialworkers were conducted. The empirical material has been studied with the supportof the Collaboration theory and the Distancing theory.The result shows that social workers feel that it has become more difficult forindividuals to get help from social services and the requirements to obtain saidhelp have become more stringent. Hence, there is a broader spectrum in thedemands and needs to which social workers need to cater to whilst recognizingthat psychiatric assistance required is increasingly more significant and, in manyways, inadequate.By reviewing the social workers experience, interaction and collaboration withpsychiatric care, the results suggest that their unclear aims and objective,difference in professional language, hierarchical divisions and poor insight intoeach other's competence were considered to be obstacles in their collaborationefforts. This is in line with the conclusions derived from previous research.Among the furtherance conditions, the most conspicuous was the personalinteraction as being experienced by social workers as the most beneficial factor.A by-product of the study undertaken shows that in spite of their differences, thereis an underlying respect for psychiatric care professionals amongst social workerswhilst acknowledging that the organizational structure in which they operate to bemechanical and strict, which can hinder the collaboration.

Bakgrund: 1995 års psykiatrireform har inneburit en förändring där den psykiatriska vården numera bedrivs till största del inom primär-/ öppenvården och från patientens hem. Anhöriga till personer med psykisk sjukdom har fått en ny roll, från att ha varit utestängda från psykiatrin ska de numera ses som en resurs och vara en del av sin närståendes vård. Konsekvensen av detta har medfört att anhöriga känner ett stort ansvar för deras nära som är psykiskt sjuk.  Att dela vardagen med en närstående som är psykiskt sjuk kan medföra en påverkan på det dagliga livet i form av konstant oro och stress men även påfrestningar på familjerelationerna. Syfte: Syftet är att belysa upplevelser hos anhöriga till personer med psykisk ohälsa samt deras erfarenheter av kontakten med den psykiatriska vården. Metod: Litteraturöversikt bestående av 12 stycken kvalitativa artiklar granskade enligt Fribergs (2012a) steg för analys. Funna likheter har sammanställts i teman och subteman. Den teoretiska utgångspunkt som valdes är Joyce Travelbees mellanmänskliga relation då den beskriver mötet mellan människor och förklarar etablerandet av en vårdrelation. Resultat: Anhöriga upplevde sig ha ett behov av bekräftelse, få tydlig information, känna delaktighet och bli erbjudna stöd för att lindra bördan. De ville ha ett fungerande samarbete med sjuksköterskan och bli sedda som en resurs. Samarbetet skulle grunda sig i en kontinuerlig kontakt där ömsesidigt utbyte av kunskap tas tillvara. Vid tillfällen då de anhöriga kände sig bekräftade och involverade av sjuksköterskan resulterade det i positiva erfarenheter som ledde till att situationen kändes hanterbar. Diskussion: Sjuksköterskan har en viktig uppgift i att samarbeta med anhöriga och få de att känna sig delaktiga. Känner de anhöriga att de får stöd kan de lättare hantera situationen vilket medför att en återhämtning är möjlig. Då de anhöriga upplever ett utanförskap bör sjuksköterskan hjälpa de anhöriga att finna strategier för att hantera detta och för att göra situationen mer hanterbar och begriplig.

ANDRUM “Creating a shelter, a mental health-care clinic, for body and soul.” Fredrika Stelander How can architectural elements be altered to be better suited to the mental healthcare patients? Furthermore, how can architecture work as an active vessel to let hospitals, in this case a mental health care clinic, favor from the forest and natures capacity to calm a worried mind and tend a broken soul?  The architecture in mental healthcare are repeatedly based upon the same qualities set for the rest of the hospital. Through my research I came to the realization that architecture within the psychiatry, was more customized to physical healthcare and not mental healthcare.  By decomposing these impersonal white institutions, we can start bringing in the human scale and let the structure reconnect to nature which, throughout my research, turned out to be reoccurring requests by this specific patient group. My answer became to develop a more humane and adapted mental health care clinic, by extracting the long-term patients from the psychiatric emergency wards to buildings in much smaller scale, where the patients wouldn’t feel intimidated, but could begin her/his journey to recovery. Another important strategy was to insert nature in the healing process. The aim was to give the patients a feeling of safety yet freedom. Thus, the premises should be enclosed and secure but at the same time, shouldn’t give the patients a sense of being trapped or institutionalized. My architecture would rather create a sense of playfulness, where the spaces are to be divided in smaller islands linked with passageways which invite nature into the building. A close attention to the topography and the identification of cultural values through site visits, became the most efficient methods to develop a project that would relate to function and the nature of the site. The corridors which collectively were called “the promenade through seasons”, became important elements to be able to interlace the forest with the buildings and a way for the patients’ to reconnect and enjoy nature, regardless season.