<p>Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.</p>

Uppsatsens syfte har varit att förstå hur samverkan fungerar mellan socialtjänst och psykiatri. För att göra detta har en kvalitativ studie genomförts för att se vad två personer som arbetar på ett stödboende inom socialtjänsten respektive inom den psykiatriska öppenvården och deras två chefer tänker om samverkan i den löpande verksamheten. Frågeställningarna var: Hur ser samverkan ut mellan de två verksamheterna, vad styr samverkan mellan verksamheterna och hur ser de två professionernas handlingsutrymme ut? Resultaten har analyserats utifrån Grapes (2006) modell av den nyinstitutionella organisationsteorin. Samverkan mellan organisationerna fungerar i det här fallet ganska bra på marknivå. Där är kontakten mellan stödboendet och öppenvårdsmottagningen tät och de är överens om att de behöver varandra för att kunna hjälpa de personer de arbetar med. De två cheferna menar att de har en fungerande samverkan. Men här ser man en mer problematisk bild av samverkan. De gånger samverkan inte fungerar beror det ofta på att verksamheterna drivs av olika logiker och att de har olika uppfattning om ekonomin.

Introduktion: Att någon gång drabbas av psykisk ohälsa blir allt vanligare, därför är betydelsen av forskning inom området stor. Sjuksköterskor med sin specifika omvårdnadskompetens utgör den största personalgruppen inom psykiatrisk öppenvård men sjuksköterskans roll inom psykiatrisk öppenvård är begränsat beskriven i vetenskaplig litteratur. Detta innefattar aspekter kring sjuksköterskans egen roll samt i relation till andra yrkesgrupper inom psykiatrisk öppenvård. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans upplevelse av sin egen roll inom psykiatrisk öppenvård samt upplevelsen av interaktionen med andra yrkesgrupper i sitt arbete. Metod: Studien var en deskriptiv intervjustudie med kvalitativ ansats. Sju sjuksköterskor arbetandes i psykiatrisk öppenvård inkluderades i studien. Data insamlades genom semistrukturerade intervjuer och analyserades sedan med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Sammanlagt skapades 25 kategorier: positiva respektive negativa aspekter i arbetet som sjuksköterska inom öppenpsykiatri, samarbete mellan de olika yrkeskategorierna i teamet, bemötande och uppskattning för sjuksköterskans kompetens samt sjuksköterskans bidragande kompetens i vården av patienten. Slutsats: Sjuksköterskans upplevelse inom psykiatrisk öppenvård är komplex och visar bland annat på känslor av hög arbetsbelastning, en odefinierad roll i interprofessionellt samarbete samt både undervärdering och uppskattning för sin kompetens. Uttryck för ett bidragande omvårdnadsperspektiv samt en bredare syn på patienten i vården visar dock på tydliga uppfattningar om sin kompetens som sjuksköterska. Allt detta är relaterat till flera faktorer såsom organisation, arbetskollegor samt den egna uppfattningen om sin yrkesroll i arbetet. / Introduction: At some point suffer from mental illness is becoming more common, therefore, research in the field is of great importance. Nurses with their specific nursing skills form the largest staff group in psychiatric outpatient care, but the nurse's role in psychiatric outpatient care is limited as described in scientific literature. This includes aspects of the nurse's own role and in relation to other professions in psychiatric outpatient care. Aim: To describe the nurse's perception of their role in psychiatric outpatient care, and the experience of interaction with other professionals in their work. Method: The study was a qualitative, descriptive interview study. Seven nurses working in psychiatric outpatient care were enrolled in the study. Data were collected through semi-structured interviews and analyzed with qualitative content analysis. Results: A total of 25 categories concerning positive and negative aspects of work as a nurse in outpatient psychiatric care, collaboration between the professions in the team, treatment and appreciation to the nurse's competence and nurses contributory expertise in caring of the patient were created. Conclusion: Nurse's experiences in psychiatric outpatient care are complex and show feelings of heavy workload, an undefined role in inter-professional collaboration and both under-valuation and appreciation of their skills. Though, expression of a contributory caring perspective and a broader view of the patient show views oft the nurse's competence. All this can be related to several factors such as organization, work colleagues and their own perception of their professional role in their work.

Självmedkänsla ett relativt nytt begrepp och anses vara en viktig faktor för psykisk hälsa och för ett hälsosamt beteende och kan tänkas utgöra ett skydd mot empatitrötthet och utbrändhet. Människor i vård- och omsorgsyrken anses utsatta och man talar mycket om vikten att vårda sig själv. Självmedkänsla är en förmåga man kan ”öva upp” vilket gör det ytterligare intressant. Syftet med denna studie var att undersöka självmedkänsla hos vårdpersonal inom psykiatrisk öppenvård och att få mer kunskap om hur behandlare hanterar misslyckanden och svårigheter. Studien har haft både en kvantitativ och en kvalitativ ansats. En enkät (42 svarande) baserad på en översättning av Self-compassion Scale, som mäter självmedkänsla och tre intervjuer har bearbetats. I resultatet framkommer att det med avseende på självmedkänsla var fördelaktigt att vara man, äldre, att ha antigen kort eller lång erfarenhet i yrket eller att ha steg ett-utbildning. Det framkom i den kvalitativa analysen en rad copingstrategier som individer använder sig av för att hantera misslyckande. Dessa sorterades in under följande teman: att hämta kraft från andra, att hämta kraft inifrån, att ta hand om sig samt att luta sig mot sina livserfarenheter. Självmedkänsla är inte ett självgående lokomotiv utan behöver bränsle, från andra, inifrån individen själv och från livserfarenheterna.

Bakgrund: Depression är en vanlig psykisk sjukdom med hög prevalens inom psykiatrin. Sjukdomsbilden innefattar inaktivitet och många rör på sig mindre än vad folkhälsomyndighetens rekommenderar. Fysisk aktivitet har vetenskapligt stöd, både som enskild behandling och som komplement, att kunna lindra symtom vid depression. Tidigare studier fokuserar på hur fysisk aktivitet motiveras och tillämpas inom slutenvården, dock saknas psykiatriska öppenvårdsperspektivet. Syfte: Syftet med studien var att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av att motivera patienter med depression till fysisk aktivitet inom psykiatriska öppenvården.Metod: Data samlades med hjälp av fokusgruppsintervjuer med 12 sjuksköterskor och analyserades med en fokusgruppsanalys.Resultat: Resultatet gav tre huvudkategorier: Sjuksköterskans roll, komplex utmaning samt organisation. Sjuksköterskorna erfar att det är viktigt att motivera patienter till fysisk aktivitet men att det ofta är en svår uppgift. Sjuksköterskan har en rad verktyg att använda sig av i sitt arbete, som motiverande samtal, fysisk aktivitet på recept (FaR), uppföljning och stöttning men önskar att fysisk aktivitet ska få en större plats inom den psykiatriska vården.Konklusion: Det finns verktyg att använda sig av i det motiverande arbetet till fysisk aktivitet. Dock hamnar det motiverande arbetet ofta i skymundan till förmån för andra arbetsuppgifter. En mer personcentrerad vård inom öppenvården önskas för ett mer hälsofrämjande förhållningssätt inom psykiatrin. / Background: Depression is a common mental illness with high prevalence in psychiatry. The disease picture includes inactivity and many move less than recommended by the Public Health Agency of Sweden. Physical activity has scientific support, both as an individual treatment and as a supplement, to be able to relieve symptoms of depression. Previous studies focus on how physical activity is motivated and applied in inpatient care, however, the psychiatric outpatient perspective is lacking.Aim: The purpose of the study was to describe nurses’ experiences of motivating patients with depression to physical activity in psychiatric outpatient care. Method: The study is of a qualitative nature. 12 nurses have been interviewed in focus groups divided into four occasions. Results: The result gave three main categories: The role of the nurse, complex challenge and organization. The nurses experience that it is important to motivate patients to physical activity, but that it is often a difficult task. The nurse has a number of tools to use in her work, such as motivational interventions (MI), physical activity on prescription (FaR), follow-up and support, but wishes that physical activity should have a greater place in psychiatric care.Conclusion: There are tools to use in the motivating work for physical activity. However, motivational work is often overshadowed in favor of other tasks. A more person-centered care in outpatient care is desired for a more health-promoting approach in psychiatry.

Bakgrund: Sjuksköterskor i den psykiatriska öppenvården möter personer med Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD) från första bedömning till diagnostisering och medicinsk behandling. Under denna process ställs personerna inför olika krav och villkor för att få den vård de har behov av. Med villkorad vård menar vi vård och behandling som enbart ges om personen med ADHD följer de krav, regler och rutiner som vården beslutat om. Detta kan exempelvis vara att påvisa drogfrihet genom drogscreening, nykterhet genom peth-prov och formella kontrakt som exempelvis nolltolerans mot hot och våld. Syfte: Syftet med studien är att beskriva sjuksköterskors erfarenheter av villkorad vård för personer med ADHD inom psykiatrisk öppenvård. Metod: Vi använde oss av empirisk kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer genomfördes, transkriberades ordagrant och analyserades sedan genom kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i ett övergripande tema: Den motsägelsefulla vården och tre underkategorier: Att sträva efter att ge en personcentrerad vård men vården bygger på generella rutiner, Att behoven hos personer med ADHD tillgodoses enbart om de kan följa  vårdens villkor och Att vilja men inte kunna ge en vård på lika villkor. Slutsats: Att sjuksköterskornas erfarenhet beskriver en motsägelsefull vård för personer med ADHD. Studiens resultat kan ge en indikation om ett behov av samarbete mellan sjuksköterskan, dennes team och personer med ADHD i psykiatrisk öppenvård, men även den komplexitet som sjuksköterskan ställs inför i sin arbetsroll.

Bakgrund: Psykiatrisjuksköterskan har historiskt sett pendlat mellan att vara omvårdnadsansvarig till att vara förlängd arm till andra yrkeskategorier som till exempel läkare. Studier visar att specialistsjuksköterskan har en komplex kompetens som hen upplever inte alltid lyfts av organisationen och att hen ofta upplever sig klämd emellan patienters, medarbetares och organisationens krav. Specialistsjuksköterskor i psykiatrisk vård börjar nu bli en bristvara och då deras roll, status och betydelse framstår som diffus   kan det bli svårt att rekrytera nya sjuksköterskor att utbilda sig och stanna kvar inom psykiatrisk vård. Då mycket få studier är genomförda i psykiatrisk öppenvård och med ledningsperspektiv var det av intresse att tillfråga just enhetschefer med ansvar att anställa personal. Syfte: Att beskriva enhetschefers uppfattningar om och förväntningar på specialistsjuksköterskans betydelse och roll i psykiatrisk öppenvården. Metod: Studien genomfördes som en empirisk intervjustudie med semistrukturerade frågor som ställdes individuellt till sju enhetschefer verksamma inom psykiatrisk öppenvård. Materialet bearbetades med en kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: I resultatet framkom huvudkategorin ”Arbetsuppgifter och förväntningar” med underkategorierna Bedömningar, Samordnande och samverkande roll, Läkemedelsadministrering, Utvecklingsarbete, Flexibla ansvarsområden, Bemötande och kommunikation samt Kompetens. Diskussion: Specialistsjuksköterskan har många olika roller att träda in i inom psykiatrisk öppenvård och förväntas använda sin kompetens där den behövs. / Background: Psychiatric nurses has historically oscillated between being responsible of nursing care to be an extended arm to other professionals such as physicians. Studies show that the specialist nurse has a complex competence that according to the nurses is not always highlighted by the organization and often find themselves trapped between patients, other employees and the organization's demands. Specialist nurses in psychiatric care are now becoming scarce and when their role, status and importance appears diffuse, it may be difficult to recruit new nurses to train and remain in psychiatric services. Since very few studies have been carried out in outpatient psychiatric services and management perspective, it was of interest to the matter to ask the views of unit managers with responsibility to hire staff. Aim: To describe unit managers' perceptions and expectations of the specialist nurse's importance and role in psychiatric outpatient services. Method: The study was conducted as an empirical interview study with semi-structured questions that were asked individually to seven unit managers occupied in psychiatric outpatient care. The material was processed with a qualitative content analysis with inductive approach. Results: The result showed the main category "Duties and expectations" with the subcategories Assessments, Coordinating and cooperative role, Drug administration, Development, Flexible responsibilities, Treatment and communication as well as Competence. Discussions: The specialistnurse has many variable roles to enter in psychiatric outpatient care and are expected to use their expertise where it is needed.

Bakgrund: Självmord är ett globalt och nationellt folkhälsoproblem där patienten som överlevt självmordsförsök många gånger möter den psykiatriska öppenvården för uppföljande samtal. Tidigare forskning påvisar att samtal är kärnan i vårdandet och patienten behöver någon som lyssnar, å andra sidan är dessa möten utmanande för sjuksköterskan. Syfte: Att inom vuxenpsykiatrisk öppenvård belysa patienters och sjuksköterskors levda erfarenheter av uppföljande samtal efter självmordsförsök. Metod: En kvalitativ design med hermeneutisk ansats användes där patienters och sjuksköterskors levda erfarenheter insamlades genom semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna analyserades utifrån en fenomenologisk hermeneutisk metod som gjorde det möjligt att sammanväva resultatet och genom Tidvattenmodellen metaforiskt fördjupa förståelsen av livsvärlden. Resultat: De framkomna sammanvävda temana Att färdas i motvind; Att vara färdkamrater; Att mötas genom berättelsens kraft och Att få vind i seglen sammanförs i huvudtemat, Att lotsas mot livet över erfarenhetens ocean. Slutsats: I det uppföljande samtalet är relationen av betydelse och sjuksköterskan behöver våga fråga, lyssna och vara mottaglig för berättelsen vilket ger patienten möjlighet att ge röst till sina innersta tankar och känslor.

Syftet med föreliggande studie har varit att utvärdera och kvalitetssäkra implementeringen av en mentaliseringsbaserad terapi på en allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Behandlingen har riktat sig till patienter med diagnosen personlighetsstörning och pågått under 18 månader. 14 patienter inkluderades i studien och behandlingen har bestått av ett individuellt och två gruppbehandlingstillfällen i veckan. Intervjuer och regelbundna självskattningar har genomförts för att undersöka patientens psykiska mående. Samtliga patienter rapporterade vid inklusion ett svårt psykiskt lidande. En preliminär analys visar att efter 6 månaders behandling har patienternas psykiatriska lidande minskat signifikant. Sex patienter har av olika skäl avbrutit behandlingen efter inklusion. Två patienter har fullföljt behandlingen i sin helhet och i dessa patienters uppföljningsdata (24 månader efter inklusion) kan man konstatera att de skattat sitt psykiatriska lidande på samma nivå som den jämförbara svenska normgruppen.

No description available.