No description available.

No description available.

<p>Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken</p><p>2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys.</p><p>Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.</p>

Vi har i denna uppsats försökt belysa och diskutera problematiken med traditionskravet för industrin. Genom en rättsdogmatisk undersökning har vi sökt finna svar på frågorna: vilken effekt har traditionsprincipen för den tunga industrin i dagens samhälle, uppfyller traditionskravet fortfarande de bakomliggande syftena, vilka realistiska alternativ finns det till detta sakrättsliga moment och är det önskvärt att avskaffa traditionsprincipen till förmån för något annat sakrättsligt moment vid köp inom tung industri? Under rubriken 2. Borgenärsskydd genom separationsrätt görs en beskrivning av sakrättsmomenten tradition, avtal och registrering och vilka områden dessa reglerar idag. I 3. Typfall försöker vi genom fyra olika scenarion åskådliggöra och diskutera problemen traditionskravet för med sig för industrin. Till sist argumenterar vi för och emot de olika sakrättsmomenten under 4. Analys. Vi kom fram till att traditionskravet inte är det mest lämpliga sakrättsmomentet vid omsättningsköp och säkerhetsöverlåtelse. Vid till exempel tillverkningsavtal är traditionskravet omöjligt att upprätthålla. Traditionsmomentet borde istället bli underordnat avtalet vid omsättningsköp och registreringsförfarandet vid säkerhetsöverlåtelser. Inom konsumentköp tillämpas redan avtalet som sakrättsmoment, detta till viss del på grund av den tidigare okunskapen hos konsumenter att tradition var det som gällde för skydd mot säljarens borgenärer. Denna okunskap verkar även finnas hos näringsidkare vilket starkt talar för en övergång till avtal som sakrättsmoment vid omsättningsköp. Registreringsförfarandet måste moderniseras då det nuvarande förfarandet är otidsenligt och innehåller många onödiga formkrav. Vi ger förslag i uppsatsen på hur en modernisering kan se ut, till exempel kan Internet begagnas. Ett modernt registreringsförfarande ger dessutom bra publicitet och borde således användas vid säkerhetsöverlåtelser då detta är eftersträvansvärt för dessa transaktioner.

<p>Vad är avkastning? Trots att de flesta är bekanta med ordet är det ett svårdefinierat begrepp.</p><p>Avkastning kan även definieras på olika sätt i olika sammanhang. Detta kan illustreras med hjälp av ett exempel i form av en investering i en andel i ett aktiebolag. Bolagets vinst kan komma aktieägarna till del på två sätt, dels i form av utdelning, dels i form av att aktien ökar i värde. Ett snävt synsätt på avkastning skulle omfatta endast utdelningen, medan ett vidare begrepp inkluderar värdeökningen.</p><p>Normalt tänker man sig att avkastningen av viss egendom tillfaller egendomens ägare, och att denne är fri att förfoga över densamma. Fråga uppkommer dock om vem som har rätt till avkastningen i en rad olika situationer, såsom vid panträtt, köp, återtaganderätt. Rätten till avkastning i de olika fallen har behandlats på olika sätt av lagstiftaren. Denna uppsats behandlar hur rätten till avkastning från ett visst förmögenhetsobjekt har reglerats i svensk rätt, med utgångspunkt i en rad olika rättsförhållanden.</p><p>Inledningsvis behandlas begreppet avkastning med utgångspunkt i ekonomisk litteratur. För att avgöra vad som kan anses utgöra avkastning studerar, och diskuterar, författaren även vilka funktioner möjligheten till avkastning fyller. Därefter integreras det ekonomiska perspektivet med juridiska aspekter, i syfte att klargöra vilka inkomster som, i juridiskt hänseende, behandlas som avkastning. Författaren diskuterar härvid även samspelet mellan det ekonomiska livet och juridiken.</p><p>Efter begreppsdiskussionen behandlas hur rätten till avkastning regleras i de olika rättsförhållandena köp, panträtt, retentionsrätt samt återtaganderätt. Utifrån regleringens innehåll och de aspekter på avkastning som framkommit tidigare i uppsatsen, diskuterar författaren huruvida en enhetlig tanke står att finna bakom valet av reglering. Därefter utreds vilka intressen som bör beaktas vid bedömningen av rätten till avkastning, i de fall där lagstiftning saknas. Slutligen gör författaren en avvägning mellan dessa intressen i några rättsförhållanden för vilka lagstiftning angående rätten till avkastning saknas.</p>

Fastighetsmäklaren har att rätta sig efter fastighetsmäklarlag (1995:400) då han utför sitt arbete. I 12 § fastighetsmäklarlagen står det att fastighetsmäklaren i allt skall iaktta god fastighetsmäklarsed och att mäklaren därvid skall se till både säljarens och köparens intresse. Regleringen innebär att mäklaren i alla situationer har att rätta sig efter god mäklarsed. Fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag vilket bör innebära att konsumenter genom att läsa lagtexten kan få en klar bild över vilka skyldigheter en mäklare har. Formuleringen i 12 § fastighetsmäklarlagen påvisar närmast innebörden att mäklaren alltid är skyldig att se till båda parternas intressen samtidigt som han därutöver följer god fastighetsmäklarsed i övrigt. De situationer som i lagtext finns nämnda kring fastighetsmäklarens uppdrag får ses som mäklarens centrala skyldigheter. Bland annat finns det reglering om fastighetsmäklarens; skyldighet att inte bedriva annan förtroenderubbande verksamhet (14 §), rådgivnings- och upplysningsplikt (18 §), ombudsförbud (15 §) m.m. I alla fallen kan mäklarens centrala skyldigheter utvidgas eller inskränkas av vad som följer av god fastighetsmäklarsed. Fastighetsmäklarens roll som en opartisk mellanman skiljer sig från övriga mellanmän som endast behöver se till sin uppdragsgivares intressen. Mäklarens ersättning utgår i regel en-dast då en förmedling kommer till stånd och då i form av provision. Fastighetsmäklaren har således ett starkt egenintresse av att få fastigheten såld samt att få ett så högt pris på fastigheten som möjligt. Det anses av god mäklarsed accepterat att mäklaren i prisfrågan får se till endast säljarens intresse och således även få sina egna intressen uppfyllda. Mäklaren måste dock i övrigt se till båda parternas intressen vilket innebär att han bland annat måste upplysa köparen om omständigheter som kan tänkas vara av intresse för honom. Mäklarens professionella agerande ställs på sin spets då han får en möjlighet att dra egen ekonomisk vinning genom att påverka prisfrågan, då mäklaren kan undanhålla eller lämna felaktig in-formation till en köpare som kan innebära att priset på fastigheten sjunker. Exempelvis kan mäklaren vid budgivningen lämna simulerade bud, eller berätta att det finns fler spekulanter på en fastighet än vad som verkligen är fallet. Således blir de spekulanter som verkligen är intresserade av att köpa fastigheten mer benägna att höja sina egna bud. Då det inte ställs några krav på att fastighetsmäklaren redovisar för köparen hur budgivningen gått till finns det inga konkreta bevis mot att mäklaren agerat ohederligt. Risken för att bli upptäckt är så gott som obefintlig och det blir mäklarens samvete och professionalitet som avgör huruvi-da han väljer att agera. Att simulera och lämna felaktiga uppgifter är självklart inte förenligt med god fastighetsmäklarsed och det är därför viktigt att mäklare som bryter mot god fas-tighetsmäklarsed straffas. Att fastighetsmäklaren skall vara en opartisk mellanman, samtidigt som hans ersättning är beroende av hur hög köpeskilling som erläggs, ställer höga krav på honom. Att han i prisfrågan får frångå den opartiska mellanmansrollen följer av god fastighetsmäklarsed och går inte utläsa av lagtext. Det bör göras klarare att mäklarens skyldighet att se till både säljarens och köparens intressen begränsas av god fastighetsmäklarsed då fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag. Konsumenter bör inte förvirras genom vaga hänvisningar och formuleringar. Att mäklaren trots allt även i fortsättningen bör inneha en opartisk mellanmansroll får anses som klart, då det annars skulle krävas att köparen skaffar ett eget ombud som ser till köparens intressen. Att det är säljaren som ensam ersätter mäklaren motiverar att mäklaren endast ser till säljarens intresse i prisfrågan då det annars inte skulle finnas några större ambitioner av mäklaren att försöka få ett så bra bud som möjligt på fastigheten. Säljarens intresse av att anlita en fastighetsmäklare torde i så fall försvinna då mäklaren inte skulle garantera att ett högre pris erhålls än om säljaren själv skött förmedlingen. / The estate agent has to follow the rules for estate agents in Fastighetsmäklarlag (1995:400) when he performs his work. The 12 § direct that the estate agent has to follow good customs in all his work, and he has to fulfil both the vendor and the purchasers interests. The legislation states that the estate agent, in all situations, has to take good customs into account. This means that the estate agent does not have to take both parties interests into consideration in questions concerning the price and is allowed to act only in the favour of the vendor. Fastighetsmäklarlagen is a legislation which promotes the consumers interests, which should mean that consumers can get a clear image of the legislation by reading the words of the Act. The wording of the 12 § gives the reader the impression that the estate agent always is obliged to look into both parties interests, and in addition to that, follow good customs. The estate agent´s main obligations are directed in the legislation, but all the obligations can be restricted or increased depending on what follows from good customs. The estate agent is in general compensated by commission only when a property is sold. It is therefore in the estate agent’s own interest to sell the property for as much as possible. In situations concerning the price it is acceptable by good custom that the estate agent, only has to look into the vendor’s best interest, and therefore the estate agent also gets his own interests fulfilled. The professional acting by the estate agent can be doubted as he has the opportunity to receive a bigger compensation by influencing the price, since the estate agent can withhold or leave incorrect information to the purchaser, which can conduct the price to decrease. For example the estate agent can in the bidding situation present feign bids or act like there is more prospective buyers for the property than there really is. Thus the prospective buyers, which really are interested in buying the property, become more demanded to raise their bids. Since there is no requirements that demand the estate agent to present information for the purchaser about how the bidding has proceeded it is difficult to prove that the estate agent has acted against good customs. The risk to be discovered is almost non-existent and instead it is the estate agent’s own conscience and professionalism that decides how he choose to act. To present feign bids and incorrect information is obviously not appropriate by good customs and it is therefore important that those estate agents which act against good customs are punished. The estate agents are expected to put both parties interests first, at the same time as their compensation depend on the purchase price, this put high demands on the estate agent’s acting. By the wordings of the regulation in fastighetsmäklarlagen, it is not possible to make the conclusion that the estate agent does not have to take the purchaser’s interest into con-sideration in situations concerning the price. It has to be more obvious that the estate agent’s duty to take both parties interests into consideration is depending on good customs, since fastighetsmäklarlagen is a legislation that promotes consumers. Consumers shall not be confused by unclear references and expressions. The estate agent should continue to fulfil both parties interest; otherwise it would be necessary for the purchaser to engage his own agent, who can fulfil his interests. Since it is the vendor alone that compensates the estate agent, it is justified that the estate agent only takes the vendor’s interests into consideration, in questions concerning the price.

The purpose of this thesis is to investigate if a transfer restriction in a conveyance of real property for consideration is legally binding. In doctrine the legal situation is described as unclear. It will also be investigated if the restriction is binding in relation to the acquirer´s creditors and in relation to a new owner of the property. A transfer restriction in a conveyance of real property for consideration is legally binding between the parties and in relation to a new owner of the property. Even though the restriction is binding between the parties and in relation to a new owner, it is not binding in relation to the acquirer´s creditors. The Supreme Court has stated that it is a general legal principle that a transfer restriction in a conveyance for consideration is not binding in relation to the acquirer´s creditors. In this thesis it will also be argued that the legal situation is inconsequent. The reason for the inconsistency is that a restriction which stipulates a pre-emption right in a conveyance of real property for consideration is not legally binding. A pre-emption right and a transfer restriction mean the same thing for the acquirer. Both conditions limit the acquirer´s right to transfer the property.

Skydd mot en överlåtares/pantsättares borgenärer kräver att ett sakrättsligt moment skall ha genomförts. Två av de vanligaste momenten är tradition och denuntiation. Trots att båda dessa moment har en lång historia och vidsträckt tillämpning, är deras innebörd inte helt klar. Det har, i såväl praxis som doktrin, länge varit oklart om det, för att momenten skall anses genomförda, skall ställas krav på att förvärvaren erhåller rådighet över den överlåtna/pantsatta egendomen eller om det räcker med att överlåtarens/pantsättarens rådighet avskärs. Frågan är viktig, eftersom parter som handlar med varandra måste veta vilka åtgärder de skall företa för att undgå att den förvärvade egendom tas i anspråk av överlåtarens/pantsättarens exekutionsborgenärer. Oavsett om kravet för sakrättsligt skydd är beroende av förvärvarens erhållna rådighet eller av överlåtarens/pantsättarens avskurna dito uppkommer problem i situationer, i vilka åtgärder för att uppfylla kraven är svåra att företa. Exempel på sådana situationer är rättshandlande mellan olika konstellationer av närstående parter. För att öka förståelsen för hur sakrättsligt skydd uppkommer är det av intresse att kartlägga vilka syften som föranlett utformningen av de befintliga sakrättsmomenten. Ett identifierat syfte kan ge ledning i frågan om vad som bör krävas för att sakrättsligt skydd skall uppstå. Åtgärderna som företas skall helt enkelt leda till ett uppfyllande av de bakomliggande syftena. I denna framställning har de nuvarande kraven på sakrättsligt moment, både vad gäller närståendetransaktioner och övriga transaktioner, sökts genom analys av praxis. Vilka syften som ligger bakom momenten har identifierats genom förarbeten, praxis och litteratur. En analys har genomförts av hur väl kraven, som ställs på momenten, svarar mot syftena bakom momenten och vissa förslag till förändringar har lagts fram för de situationer som vi anser föranleder problem. Slutsatserna av denna studie är att de krav som ställs på momenten på ett relativt bra sätt uppfyller de syften som vi identifierat som de bakomliggande till momenten. Kraven på rådighetsavskärande upprätthålls hårt även vid närståendetransaktioner, vilket leder till att sakrättsligt giltiga transaktioner kan vara nästintill omöjliga att uppnå i vissa situationer. Syftet bakom momenten har ansetts viktigare än möjligheten att i dessa fall företa sakrättsligt skyddade transaktioner.

<p>Fastighetsmäklaren har att rätta sig efter fastighetsmäklarlag (1995:400) då han utför sitt arbete. I 12 § fastighetsmäklarlagen står det att fastighetsmäklaren i allt skall iaktta god fastighetsmäklarsed och att mäklaren därvid skall se till både säljarens och köparens intresse. Regleringen innebär att mäklaren i alla situationer har att rätta sig efter god mäklarsed. Fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag vilket bör innebära att konsumenter genom att läsa lagtexten kan få en klar bild över vilka skyldigheter en mäklare har. Formuleringen i 12 § fastighetsmäklarlagen påvisar närmast innebörden att mäklaren alltid är skyldig att se till båda parternas intressen samtidigt som han därutöver följer god fastighetsmäklarsed i övrigt.</p><p>De situationer som i lagtext finns nämnda kring fastighetsmäklarens uppdrag får ses som mäklarens centrala skyldigheter. Bland annat finns det reglering om fastighetsmäklarens; skyldighet att inte bedriva annan förtroenderubbande verksamhet (14 §), rådgivnings- och upplysningsplikt (18 §), ombudsförbud (15 §) m.m. I alla fallen kan mäklarens centrala skyldigheter utvidgas eller inskränkas av vad som följer av god fastighetsmäklarsed.</p><p>Fastighetsmäklarens roll som en opartisk mellanman skiljer sig från övriga mellanmän som endast behöver se till sin uppdragsgivares intressen. Mäklarens ersättning utgår i regel en-dast då en förmedling kommer till stånd och då i form av provision. Fastighetsmäklaren har således ett starkt egenintresse av att få fastigheten såld samt att få ett så högt pris på fastigheten som möjligt. Det anses av god mäklarsed accepterat att mäklaren i prisfrågan får se till endast säljarens intresse och således även få sina egna intressen uppfyllda. Mäklaren måste dock i övrigt se till båda parternas intressen vilket innebär att han bland annat måste upplysa köparen om omständigheter som kan tänkas vara av intresse för honom. Mäklarens professionella agerande ställs på sin spets då han får en möjlighet att dra egen ekonomisk vinning genom att påverka prisfrågan, då mäklaren kan undanhålla eller lämna felaktig in-formation till en köpare som kan innebära att priset på fastigheten sjunker. Exempelvis kan mäklaren vid budgivningen lämna simulerade bud, eller berätta att det finns fler spekulanter på en fastighet än vad som verkligen är fallet. Således blir de spekulanter som verkligen är intresserade av att köpa fastigheten mer benägna att höja sina egna bud. Då det inte ställs några krav på att fastighetsmäklaren redovisar för köparen hur budgivningen gått till finns det inga konkreta bevis mot att mäklaren agerat ohederligt. Risken för att bli upptäckt är så gott som obefintlig och det blir mäklarens samvete och professionalitet som avgör huruvi-da han väljer att agera. Att simulera och lämna felaktiga uppgifter är självklart inte förenligt med god fastighetsmäklarsed och det är därför viktigt att mäklare som bryter mot god fas-tighetsmäklarsed straffas.</p><p>Att fastighetsmäklaren skall vara en opartisk mellanman, samtidigt som hans ersättning är beroende av hur hög köpeskilling som erläggs, ställer höga krav på honom. Att han i prisfrågan får frångå den opartiska mellanmansrollen följer av god fastighetsmäklarsed och går inte utläsa av lagtext. Det bör göras klarare att mäklarens skyldighet att se till både säljarens och köparens intressen begränsas av god fastighetsmäklarsed då fastighetsmäklarlagen är en konsumentfrämjande lag. Konsumenter bör inte förvirras genom vaga hänvisningar och formuleringar. Att mäklaren trots allt även i fortsättningen bör inneha en opartisk mellanmansroll får anses som klart, då det annars skulle krävas att köparen skaffar ett eget ombud som ser till köparens intressen. Att det är säljaren som ensam ersätter mäklaren motiverar att mäklaren endast ser till säljarens intresse i prisfrågan då det annars inte skulle finnas några större ambitioner av mäklaren att försöka få ett så bra bud som möjligt på fastigheten. Säljarens intresse av att anlita en fastighetsmäklare torde i så fall försvinna då mäklaren inte skulle garantera att ett högre pris erhålls än om säljaren själv skött förmedlingen.</p> / <p>The estate agent has to follow the rules for estate agents in Fastighetsmäklarlag (1995:400) when he performs his work. The 12 § direct that the estate agent has to follow good customs in all his work, and he has to fulfil both the vendor and the purchasers interests. The legislation states that the estate agent, in all situations, has to take good customs into account. This means that the estate agent does not have to take both parties interests into consideration in questions concerning the price and is allowed to act only in the favour of the vendor.</p><p>Fastighetsmäklarlagen is a legislation which promotes the consumers interests, which should mean that consumers can get a clear image of the legislation by reading the words of the Act. The wording of the 12 § gives the reader the impression that the estate agent always is obliged to look into both parties interests, and in addition to that, follow good customs. The estate agent´s main obligations are directed in the legislation, but all the obligations can be restricted or increased depending on what follows from good customs.</p><p>The estate agent is in general compensated by commission only when a property is sold. It is therefore in the estate agent’s own interest to sell the property for as much as possible. In situations concerning the price it is acceptable by good custom that the estate agent, only has to look into the vendor’s best interest, and therefore the estate agent also gets his own interests fulfilled. The professional acting by the estate agent can be doubted as he has the opportunity to receive a bigger compensation by influencing the price, since the estate agent can withhold or leave incorrect information to the purchaser, which can conduct the price to decrease. For example the estate agent can in the bidding situation present feign bids or act like there is more prospective buyers for the property than there really is. Thus the prospective buyers, which really are interested in buying the property, become more demanded to raise their bids.</p><p>Since there is no requirements that demand the estate agent to present information for the purchaser about how the bidding has proceeded it is difficult to prove that the estate agent has acted against good customs. The risk to be discovered is almost non-existent and instead it is the estate agent’s own conscience and professionalism that decides how he choose to act. To present feign bids and incorrect information is obviously not appropriate by good customs and it is therefore important that those estate agents which act against good customs are punished.</p><p>The estate agents are expected to put both parties interests first, at the same time as their compensation depend on the purchase price, this put high demands on the estate agent’s acting. By the wordings of the regulation in fastighetsmäklarlagen, it is not possible to make the conclusion that the estate agent does not have to take the purchaser’s interest into con-sideration in situations concerning the price. It has to be more obvious that the estate agent’s duty to take both parties interests into consideration is depending on good customs, since fastighetsmäklarlagen is a legislation that promotes consumers. Consumers shall not be confused by unclear references and expressions.</p><p>The estate agent should continue to fulfil both parties interest; otherwise it would be necessary for the purchaser to engage his own agent, who can fulfil his interests. Since it is the vendor alone that compensates the estate agent, it is justified that the estate agent only takes the vendor’s interests into consideration, in questions concerning the price.</p>

Vad är avkastning? Trots att de flesta är bekanta med ordet är det ett svårdefinierat begrepp. Avkastning kan även definieras på olika sätt i olika sammanhang. Detta kan illustreras med hjälp av ett exempel i form av en investering i en andel i ett aktiebolag. Bolagets vinst kan komma aktieägarna till del på två sätt, dels i form av utdelning, dels i form av att aktien ökar i värde. Ett snävt synsätt på avkastning skulle omfatta endast utdelningen, medan ett vidare begrepp inkluderar värdeökningen. Normalt tänker man sig att avkastningen av viss egendom tillfaller egendomens ägare, och att denne är fri att förfoga över densamma. Fråga uppkommer dock om vem som har rätt till avkastningen i en rad olika situationer, såsom vid panträtt, köp, återtaganderätt. Rätten till avkastning i de olika fallen har behandlats på olika sätt av lagstiftaren. Denna uppsats behandlar hur rätten till avkastning från ett visst förmögenhetsobjekt har reglerats i svensk rätt, med utgångspunkt i en rad olika rättsförhållanden. Inledningsvis behandlas begreppet avkastning med utgångspunkt i ekonomisk litteratur. För att avgöra vad som kan anses utgöra avkastning studerar, och diskuterar, författaren även vilka funktioner möjligheten till avkastning fyller. Därefter integreras det ekonomiska perspektivet med juridiska aspekter, i syfte att klargöra vilka inkomster som, i juridiskt hänseende, behandlas som avkastning. Författaren diskuterar härvid även samspelet mellan det ekonomiska livet och juridiken. Efter begreppsdiskussionen behandlas hur rätten till avkastning regleras i de olika rättsförhållandena köp, panträtt, retentionsrätt samt återtaganderätt. Utifrån regleringens innehåll och de aspekter på avkastning som framkommit tidigare i uppsatsen, diskuterar författaren huruvida en enhetlig tanke står att finna bakom valet av reglering. Därefter utreds vilka intressen som bör beaktas vid bedömningen av rätten till avkastning, i de fall där lagstiftning saknas. Slutligen gör författaren en avvägning mellan dessa intressen i några rättsförhållanden för vilka lagstiftning angående rätten till avkastning saknas.