Syftet med denna studie var att undersöka förekomst och svårighetsgrad av urininkontinens hos kvinnor och hur det påverkade deras dagliga liv. Syftet var vidare att studera om kvinnorna sökt hjälp för sin urininkontinens och om de var nöjda med den hjälp de erbjudits. Studien utgjordes av en tvärsnittsstudie med kvantitativ ansats. Populationen i studien omfattade alla de kvinnor över 18 år som under en dag besökte en framlottad vårdcentral i Dalarna. Totalt delades 416 enkäter ut, varav 397 besvarades och 368 inkluderades i studien. Ett validerat mätinstrument ICIQ-UI SF (The International Consultation on Incontinence Modular Questionnaire-Urine Incontinence Short Form) på svenska användes och två tilläggsfrågor konstruerades. Resultatet visar att 54% av kvinnorna besvärades av urininkontinens där ansträngningsinkontinens var den vanligaste typen. Kvinnorna hade urinläckage av mindre omfattning, liten mängd, och påverkan på dagliga livet var låg, dock var de kvinnor med blandinkontinens mera påverkade. En stor andel sökte inte hjälp för sin urininkontinens då de ansåg att besvären inte var så stora. De få kvinnor som sökt hjälp var nöjda med den hjälp de fått. Svårighetsgraden av urininkontinens enligt ICIQ-UI SF visade att övervägande delen av kvinnorna hade obetydliga till måttliga besvär. Resultatet tyder på att urininkontinens är ett dolt hälsoproblem.

Våldtäkt förklaras vara ett stort samhällsproblem som ökar i Sverige. Definitionen av ett sexualbrott är att genom misshandel eller tvång utföra en sexuell handling som kan jämföras med samlag. Det är all hälso- och sjukvårdpersonals skyldighet att veta var, när och hur patienten kan få bästa möjliga hjälp och stöd. Trots detta får många kvinnor ännu inte tillräckligt med medicinsk behandling och stöd efter en våldtäkt. Synen på våldtäkt har genom tiden förändrats. Förr var kvinnans nej till samlag något som inte alltid respekterades, men efter årtionden av diskussioner kring ämnet, har kvinnojourer uppstått och lagändringar om sexualbrott har skett. Syftet med denna studie är att beskriva kvinnors upplevelse efter en våldtäkt, för att sedan diskutera sjuksköterskans bemötande och agerande i mötet med den utsatta kvinnan. En litteraturstudie med innehållsöversikt av åtta kvalitativa och tre kvantitativa vetenskapliga artiklar har använts enligt Friberg (2012, s. 100). Resultatet bygger på två teman: Kvinnors upplevelse av sig själva och kvinnors upplevelse av att vilja söka hjälp. Studiens resultat visar att våldtäkt påverkar kvinnors självbild och självkänsla negativt, vilket gör att de i efterhand har svårigheter att stå ut med sin egen kropp. Efter våldtäkten upplevde kvinnorna skamkänslor och skuldbelade oftast sig själva för händelsen. Alla problem medförde att även sexlivet påverkades negativt för många kvinnor. En och annan uttryckte även en önskan att ibland vilja skada eller till och med döda gärningsmannen på grund av ilska.  Något som yttrade sig i kvinnornas vardag var en känsla av oro. Det kunde även förekomma inslag av depression och posttraumatiskt stressyndrom. Många valde att inte anmäla eller söka hjälp efter övergreppet. Detta kunde bero på en rädsla, osäkerhet eller en misstro till samhällets förmåga att ge hjälp. Genom att sjuksköterskan ger information, tar hänsyn till patientens livsvärld, integritet och autonomi kan den utsatta kvinnan uppleva trygghet och en minskad psykisk påfrestning. Sjuksköterskan bör vara medveten om sitt bemötande och agerande, något som kan bidra till ett minskat vårdlidande.

ABSTRAKT Bakgrund: Självskadebeteende är ett svårdefinierat och svårt problem att handskas med eftersom det oftast sker i hemlighet med en stor känsla av skam och skuld. Mörkertalet är stort och det är en känslig och svårbehandlad grupp, och denna grupp av människor har svårt att söka hjälp. Det finns en tydlig korrelation mellan självskadebeteende och suicidförsök. För att försöka få dessa personer att söka hjälp och minska risken för suicid måste det uppdagas varför dessa personer tvekar till att söka hjälp.   Syfte: Syftet med denna litteraturöversikt är att beskriva varför personer med självskadebeteende tvekar till att söka hjälp.   Metod: Studien är en allmän litteraturöversikt av 8 vetenskapliga artiklar med kvalitativa data. Artiklarna har kvalitetsgranskats och analyserats genom kvalitativ innehållsanalys för att slutligen sammanställas. Databaser som användes var CINAHL, PubMed och PsycINFO.   Resultat: 5 kategorier identifierades: ”Vad är vitsen egentligen?”, “Vissa ser på en som att man vore ett monster”, “Jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska vända mig”, “Jag skadade mig själv allvarligt med flit idag och nu skäms jag över det” och “Så länge det är under min kontroll är det lugnt”.   Konklusion: När personer med självskadebeteende söker hjälp och får ett negativt bemötande leder det till att deras rädsla att bli dömd bekräftas och känslorna av skuld och skam förstärks. Negativa erfarenheter av att söka vård leder till att hjälp inte söks i framtiden. För personerna som vill söka vård blir det inte lättare när vårdsystemet inte är tydligt med hur personen ska söka hjälp. / ABSTRACT History: Deliberate self-harm is a hard to define phenomena that is hard to deal with because it is often done in secret and with a great feeling of shame and guilt. These patients are hard to treat due to the sensitive nature of the subject and that is why there is a large number of unreported cases. There is a clear correlation between deliberate self-harm and suicide attempts. In order to facilitate help seeking in people who self-harm we need to find out why this group of people don’t seek help in the first place so that further suicide attempts are prevented.   Aim: The aim is to describe the hesitation to why people who self-harm does not seek help.   Method: This study is a qualitative literature review of 8 articles. The data was analyzed inspired by content analysis. The databases used were CINAHL, PubMed and PsycINFO.   Results: 5 categories were identified: “Really, what’s the point?”, “Some people look at you like you are some kind of monster”, “I don’t know what to do or where to turn”, “I hurt myself severely on purpose today and now I feel bad about it” and “As long as it’s under my control I’m fine”.   Conclusion: When people who self-harm seek professional help are met with a poor attitude by staff, their fear of being judged is confirmed and their sense of shame and guilt increases. A negative experience when seeking help may lead to a reluctance for future help-seeking. An unclear process on how to seek help is an obstacle for people trying to receive treatment.

Syftet med studien är att undersöka vilka strategier som är effektivast för att få hjälp och påkalla lärares uppmärksamhet i klassrummet samt om dessa skiljer sig mellan pojkar och flickor respektive årskurs två och sex. Frågeställningarna lyder: hur påkallar eleverna lärares uppmärksamhet och söker hjälp i klassrummet? Hur länge behöver eleverna vänta på hjälp? Metoden för studien är observation och totalt genomfördes 66 observationer i årskurs två och sex. Ett observationsschema med färdiga kategorier, grundade i tidigare forskning, användes. Tre typer av strategier för att be om hjälp och påkalla lärarens uppmärksamhet registrerades: handuppräckning, verbala strategier och fysiska strategier. De två förstnämnda observerades under lärarledd undervisning, medan samtliga strategier observerades under enskilt arbete. Flickor sökte överlag mer hjälp i klassrummet än vad pojkar gjorde. Flickor i årskurs två använde handuppräckning i störst utsträckning, medan pojkar i årskurs två framför allt använde verbala och fysiska strategier. Däremot var det pojkar som väntade kortast tid vid handuppräckning och flickor som väntade kortast tid vid användandet av verbala och fysiska strategier. Det är en signifikant skillnad i väntetiden mellan handuppräckning och de två övriga strategierna. Till exempel väntar elever i årskurs sex i snitt 71,9 sekunder vid handuppräckning medan de får hjälp efter 4,3 sekunder vid användandet av verbala strategier. I årskurs sex sökte pojkar hjälp och påkallade lärarens uppmärksamhet i större utsträckning än flickor i årskurs sex. Av alla elevgrupper behövde flickor i årskurs sex vänta längst tid på hjälp vid handuppräckning respektive kortast tid vid användandet av verbala och fysiska strategier. Studien har bidragit till ökad förståelse om hjälpsökande i klassrummet. Vi tror att valet av strategi har olika betydelse beroende på om man är pojke eller flicka och att det kan förklara varför både strategier och väntetider skiljer sig dem emellan. Elever i årskurs två och sex har olika förväntningar på sig eftersom de befinner sig i olika kognitiva utvecklingsstadier och det är lätt att anta att deras val av strategi således skiljer sig åt. Vi tror dock att det finns andra förklaringar inom till exempel det sociokulturella perspektivet. / The aim of this study is to examine what strategies are the most efficient when pupils ask for help and seek their teachers’ attention in the classroom. In addition we examine whether these strategies differ between boys and girls and between second and sixth year junior pupils. How do pupils seek teachers’ attention and ask for help in the classroom? For how long do pupils wait for teachers’ help? The empirical study was carried out through observation with a total of 66 observations in second and sixth year junior classrooms. A form with premade categories, based on published scientific reports, was used. Three different strategies of help and attention seeking were noted: raising hands, verbal strategies and physical strategies. Raising hands and verbal strategies were observed during teaching while all of the above were observed during self studies. Over all, girls sought help more frequently than boys. Regarding second year junior classes, girls mainly raised hands, while boys mainly used verbal and physical strategies. Meanwhile, the waiting time for boys was the shortest when raising hands while girls waited the shortest when using verbal and physical strategies. Generally, there is a significant difference in waiting time between raising hands and the two remaining strategies. When raising hands second year junior pupils and sixth year junior pupils wait on average 71,9 seconds and 97,1 seconds respectively, in comparison to verbal strategies where they wait on average 9,5 seconds and 4,3 seconds respectively. Boys in sixth year junior classrooms sought teachers’ attention and asked for help more frequently than girls in sixth year junior classrooms. Over all, girls in sixth year junior classrooms waited the longest and the shortest when raising hands and when using verbal and physical strategies respectively. This study has contributed to increased knowledge regarding help and attention seeking in classrooms. We believe that choices of strategies have varied effect depending on sex, which can explain why strategies and waiting time differ between boys and girls. Since second and sixth year junior pupils experience different levels of pressure based on how far gone they are in the cognitive development progress, it seems like a safe assumption that this is why the use of different strategies varies between age groups. However, we argue that other explanations may be found when looked upon through a socio-cultural perspective.

The purpose of the study is to investigate women’s experiences with psychological violence in intimate partner relationships in order to understand how they view their situation based on interactions with their environment and authority representatives. By highlighting this subject, the ambition was to expand knowledge to professionals who meet women in the targeted group, due to knowledge gaps and lack of awareness among professionals regarding how psychological violence affects women. A qualitative approach was used by reading seven autobiographies by women with experience with psychological violence to capture the women’s subjective experiences. The results were analyzed through content analysis which means that common themes were selected from each autobiography by a reading schedule to form a coding scheme. The results showed that the women were exposed to psychological violence in the form of controlling behaviors, isolation and the violence was alternated with warmth and love. The women share experiences regarding the expression and consequences of the psychological violence, while they share differences about interactions with the environment and authorities that contain both positive and negative experiences. The environment was shown to be vital for the woman's opportunities to leave the violent relationship. However, dilemmas may arise for friends and family to help the woman because they may feel codependent, which results in them feeling hopeless. This concludes that professionals and the women’s environment need more knowledge regarding how psychological violence manifests itself, its consequences and how the women normalizes the violence in order to understand the women’s conditions and help them break free from factors that are maintaining the violence. KEY WORDS: psychological abuse, intimate partner violence, effects on mental health, help seeking, men’s violence against women, professional approach