Självmordsbombningar som strategiskt vapen har blivit allt vanligare vilket har gjort att betydelsen av mediernas rapportering om dessa har ökat. Uppsatsens syfte är därmed att undersöka och problematisera de könsstereotyper som omgärdar manliga respektive kvinnliga självmordsbombare,samt att förstå vad dessa bottnar i och kan leda till. För att göra detta narrativanalyseras fyra svenska dagspresstidningars rapportering om olika självmordsattacker i tre olika fall: de utförda av de tamilska tigrarna på Sri Lanka, samt självmordsattackerna i Moskvas respektive Londons tunnelbanesystem. De huvudsakliga observationer som uppsatsen utmynnar i, är att kvinnliga självmordsbombare oftare än män, definieras utefter sitt kön, samtidigt som tidningarna ibland gör avsteg från könsstereotypen om ”den irrationella kvinnan” och den rationella mannen”. Detta kanbland annat förklaras med att överskridelser av könsgränser försöker rationaliseras bort för att föreställningen om kvinnor som icke-våldsliga och män som våldsliga, ska kunna upprätthållas. Dessa föreställningar riskerar att leda till att fler kvinnor börjar utföra självmordsbombningar ochatt organisationer med kvinnliga självmordsbombare åtnjuter större sympatier än organisationer utan sådana. / Suicide bombings as a strategical weapon has become ever more common, which has increased the importance of media coverage of those events. Hence, the aim of this essay is to investigate and problematize the gender stereotypes surrounding female and male suicide bombers respectively, and to understand the origins of these and what they might lead to. In order to do this, four Swedish newspapers' reporting on three different cases of suicide bombings, are put through a narrative analysis: those committed by the Liberation Tigers of Tamil Eelam, in Sri Lanka, and the suicide bombings of the Moscow and London subway systems. The main observations made, are thatfemale suicide bombers, more often than their male counterparts, are defined along the lines of gender. Simultaneously, the newspapers are moving away from gender stereotypical descriptions, such as the one about ”the irrational woman” and the ”rational man”. This move can, in part beexplained by the deployment of an attempt to rationalize away and to escape concepts of gender transgressions in order to uphold conceptions of women as non-violent and men as violent. These conceptions runs the risk of making more women turn to suicide bombings, and to boost sympathies for organizations with female suicide bombers, in the public eye, in favor of those with males alone.

Denna uppsats behandlar frågan om hur de fyra stora stockholmstidningarna Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet beskrev gärningsmannen som den elfte december 2010 utförde ett terrordåd i Stockholm. För att få en så tydlig beskrivning av gärningsmannen som möjligt behandlas även frågan om hur attacken beskrevs. Uppsatsen behandlar också skillnaderna mellan hur morgontidningarna samt kvällstidningarna beskriver händelsen. Utifrån artiklar, tagna från en sjudagarsperiod från varje tidning och med hjälp av en kvantitativ innehållsanalys visar studien på att de fyra olika tidningarna framställt gärningsmannen både som en god och ond människa. Detta genom en stor mängd olika både negativa och positiva personbeskrivningar. Händelsen beskrivs med ett femtiotal olika definitioner. Gärningsmannen och händelsen beskrivs på två helt skilda sätt beroende på om det är en kvällstidning eller dagstidning.

Syftet med vår studie är att lyfta fram hur media beskriver en person som utför en självmordsattack. Själva utgångspunkten i studien är det terrorattentat som den 11 december 2010 drabbades Sverige, då självmordsbombaren Taimour Abdulwahab utlöser en hemmagjord bomb mitt i centrala Stockholm. Vi har gjort en kvalitativ studie, metoden som vi har använt oss av för att analysera vårt material är kritisk diskursanalys, materialet består av nyhetsartiklar från två dagstidningar och två kvällstidningar. Resultatet visar på att beskrivningen av Taimour Abdulwahab som en idealisk gärningsman är allra vanligast. Det finns beskrivningar av Taimour Abdulwahab som det idealiska offret i vårt material men dessa är inte särskilt många till antalet och det är heller ej lika målande eller skiftande i sina beskrivningar. Ytterligare en slutsats som vi kommit fram till är att man i några fall valt att beskriva honom utifrån ett mer neutralt perspektiv, varken som gärningsman eller offer. Vi har valt att kalla den beskrivningen för ”Amatören”.

No description available.

<p>Syftet med uppsatsen är att få en uppfattning om hur andra funderar kring begreppet ”ondska”. Är ondskan en reell företeelse eller ett moraliskt/religiöst/etiskt/filosofiskt problem? Kan vi se det svarta i livet hos oss själva eller tycker vi att det är ”dom andra” som är onda? Har vi behov av att se ondskan personifierad? Blir den lättare att hantera då? Det här är några av de frågor jag ställde mig inför arbetet.</p><p>Frågorna jag hade inför arbetet har mina informanter svarat på genom sina egna funderingar. Ondskan är en reell företeelse för Kurt och Ove. Ove är den som är tydligast på den punkten. Kurt är litet mer svävande och ger sina åsikter både ur en religiös och ur en profan synvinkel. När han talar ur en religiös synvinkel är han bestämd att djävulen står för det enbart onda och att den onda makten är en verklig företeelse. När han talar ur en allmänmänsklig synvinkel är ondskan mer relativ och grundar sig på omdöme, moral och etik. Karl och Kitty är helt på det klara med att ondskan är ett moraliskt, etiskt problem.</p><p>Skuggproblematiken är tydlig hos tre av informanterna. Kitty säger att hon tror att det är väldigt vanligt att människor behöver syndabockar att skylla på eftersom det får dem att känna sig så bra själva. Ove talar om människor som har ”dålig vägledning” och att det kan få dom att utföra onda handlingar. Hans rekommendation är att alla gör som han och börjar studera Bibeln eftersom det är där man kan finna ”sanningen” och den ”rätta” vägen. Karl säger, när han talar om terrorism, att han vuxit upp under en tid då man fått lära sig att terrorism är något som förekommer i arabvärlden och att han har större förståelse för väst eftersom han är kulturellt närmre dom som ”har kapacitet att fälla bomber från flygplan”. Kurt uttrycker att det är relativt, vad som är gott och ont, och att man måste se till målet när man bedömer en handling, vilket skulle kunna ses som en skuggprojektion när han samtidigt säger att självmordsbombaren utför en ond handling. I och med det har han underkänt mannens skäl till bombdådet och som en konsekvens skulle man kunna säga att med ett annat mål skulle samma handling inte vara ond. Jag får trots detta hela tiden ett intryck av att han medvetet anstränger sig att se problemen ur så många synvinklar som möjligt.</p><p>Självkännedomens väg, eller som Jung kallar den individuationsprocessen, är nog den väg vi måste gå om vi skall ha en möjlighet att komma tillrätta med ondskans problem. Det krävs en förändring av människan och i och med att denna förändring äger rum kommer också samhällen att förändras. Det krävs insikt och förnuft och en förståelse för vårt eget sammansatta psyke och att detta är en realitet oavsett vilken kontext vi befinner oss i.</p>

Syftet med uppsatsen är att få en uppfattning om hur andra funderar kring begreppet ”ondska”. Är ondskan en reell företeelse eller ett moraliskt/religiöst/etiskt/filosofiskt problem? Kan vi se det svarta i livet hos oss själva eller tycker vi att det är ”dom andra” som är onda? Har vi behov av att se ondskan personifierad? Blir den lättare att hantera då? Det här är några av de frågor jag ställde mig inför arbetet. Frågorna jag hade inför arbetet har mina informanter svarat på genom sina egna funderingar. Ondskan är en reell företeelse för Kurt och Ove. Ove är den som är tydligast på den punkten. Kurt är litet mer svävande och ger sina åsikter både ur en religiös och ur en profan synvinkel. När han talar ur en religiös synvinkel är han bestämd att djävulen står för det enbart onda och att den onda makten är en verklig företeelse. När han talar ur en allmänmänsklig synvinkel är ondskan mer relativ och grundar sig på omdöme, moral och etik. Karl och Kitty är helt på det klara med att ondskan är ett moraliskt, etiskt problem. Skuggproblematiken är tydlig hos tre av informanterna. Kitty säger att hon tror att det är väldigt vanligt att människor behöver syndabockar att skylla på eftersom det får dem att känna sig så bra själva. Ove talar om människor som har ”dålig vägledning” och att det kan få dom att utföra onda handlingar. Hans rekommendation är att alla gör som han och börjar studera Bibeln eftersom det är där man kan finna ”sanningen” och den ”rätta” vägen. Karl säger, när han talar om terrorism, att han vuxit upp under en tid då man fått lära sig att terrorism är något som förekommer i arabvärlden och att han har större förståelse för väst eftersom han är kulturellt närmre dom som ”har kapacitet att fälla bomber från flygplan”. Kurt uttrycker att det är relativt, vad som är gott och ont, och att man måste se till målet när man bedömer en handling, vilket skulle kunna ses som en skuggprojektion när han samtidigt säger att självmordsbombaren utför en ond handling. I och med det har han underkänt mannens skäl till bombdådet och som en konsekvens skulle man kunna säga att med ett annat mål skulle samma handling inte vara ond. Jag får trots detta hela tiden ett intryck av att han medvetet anstränger sig att se problemen ur så många synvinklar som möjligt. Självkännedomens väg, eller som Jung kallar den individuationsprocessen, är nog den väg vi måste gå om vi skall ha en möjlighet att komma tillrätta med ondskans problem. Det krävs en förändring av människan och i och med att denna förändring äger rum kommer också samhällen att förändras. Det krävs insikt och förnuft och en förståelse för vårt eget sammansatta psyke och att detta är en realitet oavsett vilken kontext vi befinner oss i.