Syftet med denna studie var att studera erfarenheter av ortorexia nervosa hos personer som tidigare haft det men som idag är friska. Syftet var även att undersöka vilka personer som haft en positiv betydelse för dessa individer i deras tillfrisknande ut ur ätstörningen. För att undersöka detta genomfördes fyra intervjuer med personer som tidigare har haft ortorexia nervosa men som idag är friska och fria från ätstörningen. I intervjuerna diskuterades informanternas sjukdomsförlopp, olika påverkansfaktorer, stöd och hjälp ut ur ortorexin och vilka råd informanterna skulle vilja ge till andra som idag har ätstörningen för att de ska ha orken att söka stöd och hjälp för att ta sig ur den. Resultatet av intervjupersonerna visar att livet för dem när de hade ortorexia nervosa kretsade kring kost och träning. Det finns olika anledningar till att de drabbades av ortorexi. Dessa är dålig självbild och självkänsla, övervikt, media, andra personer i informanternas närhet samt olika händelser i livet. Sådant som varit till stöd i tillfrisknandet för informanterna är vänner, familj, partner, vården och att de öppnade upp sig och vågade berätta för andra att de mådde dåligt. Råd som de skulle vilja ge till andra som idag har ortorexia nervosa är att söka vård, prata med andra, lyssna på kroppen och att våga vara ärliga när någon frågar hur de mår.

No description available.

Bakgrund: Demens är en sjukdom som inte tillhör det normala åldrandet och påverkar inte bara den som drabbas av en demenssjukdom men också alla i dess närhet. En stor del av den vård som sker av en demensdrabbad person sker i hemmet av en närståendevårdare. För att ge en optimal vård är det viktigt att kommunicera med de närstående och inkludera dem i vården såväl hemma som inneliggande på sjukhus eller på vårdboende. Syfte: Syftet med denna kvalitativa litteraturstudie var att belysa hur närståendevårdare till personer med demensdiagnos upplever vårdkontakten genom sjukdomsförloppet. Metod: Kvalitativ litteraturöversikt Resultat: Närstående upplevde att de inte fick de stöd de efterfrågade från hälso- och sjukvårdspersonal under sjukdomsförloppet. Hälso- och sjukvårdspersonal förnekade de observationer närstående hade gjort av den demensdrabbade personen vilket förlängde diagnosprocessen. Efter diagnos och under sjukdomsförloppet upplevde närstående att det fanns både bristande information och kommunikationsproblematik med vården, men när kommunikationen och samarbetet fungerade väl mellan närstående, den demensdrabbade och sjukvården upplevdes det som en lättnad och minskad börda.Konklusion: En demensdiagnos påverkar inte enbart personen som är primärt drabbad men även personer i dennes närmaste sociala nätverk. Närstående till demensdrabbade personer behöver stöd från hälso- och sjukvårdspersonal såväl före som efter diagnos och i de beslut som behöver fattas under sjukdomsförloppet. Studiens resultat visar att närstående till personer med demensdiagnos upplever att stödet som ges från sjukvårdspersonal inte tillfredsställer de behov de närstående har i alla situationer. / Background: Dementia is a disease that is not part of the normal ageing process and affects not only the person with the dementia diagnosis but also everyone close to that person. A big portion of the care surrounding the person with dementia is executed in their home by a relative. In order to provide optimal care, it is important to communicate with the relatives of the patient and include them in the care both at home, at the hospital and in a residential home setting.Aim: This literature review aims to review how relatives to persons with dementia experience contact with health care services through the course of the disease.Method: Qualitative literature reviewResults: Relatives felt they did not receive the support they asked for and needed from the health care services through the course of the disease. Health care personnel rejected the observations made by relatives which caused the process of getting a diagnosis to extend. After the diagnosis and through the course of the disease the relatives experienced a lack of information and communication with the health care services, however when the communication and cooperation worked between the health care, the relatives and the person with the dementia this resulted in feelings of relief and a reduced caregiver burden.Conclusion: A dementia diagnosis naturally affects the person who gets the diagnosis primarily but also has an impact on the people close to the person. Relatives need support from the health care services both before the diagnosis and after as well as in the decision making through the course of the disease. The results of this review establish that the relatives of people with dementia experience a lack of support in relation to the support they need in every step of the disease.

Hjärtsvikt är ett kroniskt tillstånd som ofta leder till stor symtombörda och nedsatt livskvalitet. Trots behandling har hjärtsvikt hög mortalitet. Sjukdomsförloppet är individuellt med gradvis försämring och övergången till den palliativa fasen kan vara svår att identifiera. Kommunikation om prognos och sjukdomsförlopp bör ske i tidigt skede för att underlätta patientens möjlighet att hantera hela sjukdomsförloppet. Syftet var att belysa kommunikationen om prognos och sjukdomsförlopp mellan patienten med hjärtsvikt och vårdpersonalen. Litteraturöversikt valdes som metod för att svara mot syftet. Sökningar utfördes i PubMed, Cinahl och PsycINFO och utifrån dessa sökningar inkluderades 15 artiklar publicerade 2007–2019. Kvalitetsgranskningen gjordes utifrån Sophiahemmet högskolas bedömningsunderlag och artiklarna analyserades med integrerad analys. Resultatet visade att kommunikation om prognos, sjukdomsförlopp och vård vid livet slut förekommer i låg utsträckning och möjligheter till kommunikation missas ofta av sjukvårdspersonalen. Dessutom finns det flera hindrande faktorer för kommunikation som svårigheten att förutsäga prognos, gemensam syn på när rätt tidpunkt är och patientens bristande kunskap om hjärtsvikt. Patienterna önskar att kommunikationen vid livets slut ska präglas av positivitet och de önskar få veta sanningen trots att den kan skapa en rädsla. Kommunikation om prognos behöver även balanseras med hopp. Slutsatsen är att patienter med hjärtsvikt har olika önskemål om hur kommunikationen bör gå till och att en ökad kunskap om hjärtsvikt är en förutsättning för en bra kommunikation om prognos och sjukdomsförlopp. Patientens individuella önskan om kommunikation behöver bemötas på ett personcentrerat sätt för att skapa möjlighet för patienten att bli delaktig i vården. / Heart failure is a chronic condition that often leads to a high burden of symptoms and impaired quality of life. Despite treatment, heart failure still has a high mortality rate. The pattern of the disease is individual with gradual deterioration and the transition to the palliative phase can be difficult to identify. Communication on prognosis and disease progression should be made at an early stage to facilitate the patient's ability to manage the entire disease pattern. The aim was to explore communication about prognosis and progress of disease between the patient with heart failure and the healthcare professionals. To answer the purpose, a literature review were conducted by using the databases PubMed, Cinahl and PsycINFO and 15 articles were included, published between 2007–2019. The quality of the articles where surveyed with the Sophiahemmet university’s assessment and the articles were analyzed using integrated analysis. The result shows that communication of prognosis, disease progression and end-of-life care occurs to a low extent and opportunities for communication are often missed by the healthcare professionals. In addition, there are several factors that detain communication including the difficulty in predicting prognosis, a common view of when the right time is for communication and the patient’s lack of knowledge of heart failure. The patients want the communication at the end of life to be characterized by positivity and they want to know the truth even though it could create fear. Communication about prognosis also needs to be balanced by hope. The conclusion is that patients with heart failure have different preferences for communication and the patient’s knowledge about heart failure is provided for communication about prognosis and disease progression. The care should be designed in person-centered way to create the opportunity for the patient to become involved in their care.