Konventionen om barnets rättigheter gör anspråk på att vara universell och har ratificerats av majoriteten av världens stater. I artikel 28 och 29 i konventionen står det att barn har rätt till utbildning och att den ska syfta till att lära barn om deras rättigheter. Dessa artiklar tillsammans med konventionens fyra grundprinciper utgör grunden till denna undersökning. Studien genomförs på en privatskola i Etiopien. Med en kvalitativ etnografisk ansats har jag undersökt hur barns rättigheter realiseras i det pedagogiska arbetet på skolan. Studiens teoretiska referensram utgörs av sociokulturell inlärningsteori, Harts delaktighetsstege och hegemoni som maktstruktur. Vidare har jag tagit del av forskning inom barns rättigheter, delaktighet, relationer, disciplin i skolan och mångkultur. I studiens material framkom att relationerna mellan lärare – elev och mellan elev – elev har en stor betydelse för hur elevernas rättigheter realiseras. Lärarna har en auktoritär roll som ibland kan vara präglat av förtroende och legitimitet och ibland av rädsla och bestraffning. Förväntningarna på eleverna i skolan varierade mellan huruvida eleverna var hög eller lågpresterande. Det visade sig att de elever som ansågs vara högpresterande fick en större plats i skolan och att deras förhållande till läraren var av det mer förtroliga slaget. Jag diskuterar utrymmet för elevernas delaktighet. Hur delaktigheten har ett symbolvärde och bygger mycket på elevernas egen förmåga och initiativ att våga uttrycka sin åsikt. I studien presenteras också ett genusperspektiv. Genom att ge en inblick i en etiopisk skola vill jag bidra med att öka förståelsen för de elever som kommer till vår svenska skola från en annan kultur.

Sammanfattning Denna studie belyser samt problematiserar elever med ADHD's perspektiv på skolan, den tar upp vad ADHD innebär och orsaken till ADHD. Den tar upp hur de olika underkategorierna beskrivs samt vad som kan vara problematiskt för elever med dessa svårigheter inom skolan. Den undersöker även föräldrar till barn med ADHD's perspektiv på deras barns skolsituation. Vi valde att göra två delstudier, den ena riktade sig till eleverna och den andra till föräldrarna. Vi intervjuade fyra stycken elever med ADHD och en förälder till varje barn. Vi utgick från intervjuguider som var uppbyggda från samma grundguide och vi har sedan kunnat urskilja huvudteman från eleverna med ADHD samt deras föräldrars intervjuresultat vilka är, vardagsmiljön, skolarbetet samt stödinsatserna inom skolan. På detta sätt kunde vi belysa svårigheterna ur både ett elev och föräldraperspektiv och sedan jämföra dessa. Studiens metod som är samtalsintervju skapar en grund för en kvalitativ forskningsstudie. Den tidigare forskning som används i studien är en avhandling som tar upp ADHD i skolan samt en avhandling som ger oss perspektiv på föräldrar till barn med ADHD's uppfattning om samt upplevelser av skolan. Studien riktar sig till tre specialpedagogiska perspektiv, det individuellt/medicinska perspektivet, det materiella/strukturella perspektivet och det socialkonstruktivistiska perspektivet samt lyfter även fram begreppen inkludering och integrering. Resultatet visar att eleverna med ADHD samt deras föräldrars upplevelser av skolsituationen är att det individuellt/medicinska perspektivet är det perspektiv som till största del syns, detta från deras beskrivningar av lärarnas förhållningssätt. Vi kan även se att en av elevernas lärare arbetar utifrån det materiella/strukturella samt det socialkonstruktivistiska perspektivet. Under diskussion problematiserar samt diskuterar vi elevernas och föräldrarnas upplevelser och utifrån dessa belyser vi de perspektiv vi kan urskilja i lärarnas arbetssätt samt gör jämförelser mellan eleverna och föräldrarnas resultat. Våra slutsatser av studien är att vi kan se att det behövs mer utbildning samt forskning kring elever med ADHD men även kunskaper om hur de perspektiv som grundar sig i lärarnas undervisningsmetoder har för verkan för elevernas skolsituation och identitetskapande.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka åtta gymnasieelevers erfarenheter och uppfattningar om dans ur ett normkritiskt perspektiv. Vad karakteriserar pojkars och flickors erfarenheter och uppfattningar om dans i skolan? Medvetandegör och motverkar dansundervisningen stereotypa föreställningar om vad som anses vara manligt och kvinnligt enligt elevers uppfattning? Metod Studien bygger på en kvalitativ intervjuundersökning från åtta elever som kommer från olika delar i Sverige: Stockholms län, Östergötlands län & Skånes län. En skola var en privatstyrd skola och resterande sex skolor var kommunalt drivna. Fyra pojkar och fyra flickor som hade läst idrott och hälsa 1 deltog i studien. Eleverna var slumpvist utvalda. Urvalet av skolorna skedde ur ett bekvämlighetsurval, då detta styrdes av tillgänglighet och kontakter. Resultat Den allmänna inställningen till idrott och hälsa i skolan var positiv, samtliga elever utom en påpekade flera positiva faktorer, som att det är ett skönt avbrott från de teoretiska ämnena och att det är roligt. Erfarenheten av dans skiljde sig åt mellan eleverna trots att de läser efter samma kursplan. Eleverna hade delade meningar om dansens värde. Det var många av pojkarna som hade en likartad uppfattning, detsamma gällde för de flickor som intervjuades. Flickorna ansåg i högre grad än pojkarna att dans var meningsfullt. De flesta flickorna uppfattade sig själva som aktiva genom att hjälpa andra i klassen. Flickorna ansåg att det fanns gränser mellan könen medan de flesta pojkarna uppfattade sig själva som aktiva genom att de deltog och gjorde det läraren visade och de ansåg inte att det fanns några gränser mellan könen. Gemensamt för pojkar och flickor var att det var accepterat att dansa med någon av samma kön. Ingen av eleverna uppgav att de hade diskuterat dans i förhållande till stereotypa könsroller i skolan. Det var inte heller någon av eleverna som uppfattade att skolan hade arbetat med dans som medel för att motverka stereotypa åsikter om könsskillnader genom dans. Slutsats Studien visar, med utgångspunkt från ett normkritiskt perspektiv, att skolans dansundervisning inte bidrar till att medvetandegöra eleverna om könsstereotypa föreställningar. Dock var eleverna positiva till att i dansundervisningen arbeta med att uppmärksamma och medvetandegöra stereotypa föreställningar då de ansåg att det annars uppstår skillnader mellan könen. Studien visar även att alla elever inte upplever att skolan motverkar stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt. En annan aspekt som är viktig att belysa är att studien utifrån elevernas erfarenheter och uppfattningar visar att lärarens roll är viktig då det är läraren som har ansvar för att uppmana till diskussion om stereotypa föreställningar och de normer som finns. Detta för att kunna medvetandegöra och motverka stereotypa föreställningar om vad som är manligt och kvinnligt. / Purpose and Issues The purpose of this study was to examine the experiences and perceptions of dance, of/from eight high school students, from a standard critical perspective. What characterizes the boys' and girls' experiences and perceptions of dance at school? Does the teaching of dance in school raise awareness and discourage the stereotypical notions of what is considered masculine and feminine according to students' perception? Method The study is based on a qualitative interview survey of eight students coming from different parts of Sweden: Stockholm County, Östergötland County & Skåne County. One of all the schools was a private school and the remaining six schools were municipally run. Four boys and four girls who had read “Idrott och hälsa 1” participated in the study. The students were randomly selected. The selection of the schools was made from a convenience sample, since the selection of the school had to do with availability and contacts. Result The general attitude towards physical education in school was positive, all students except one pointed out several positive factors, for example that it is a nice break from the theoretical subjects and it is fun. Even though they have the same syllabus the experience of dance differed between the students. The students’ views of the value of the dance were divided. Many of the boys had similar ideas, just like the girls who were interviewed had. The girls felt to a greater extent than the boys that dance was meaningful. Most of the girls perceived themselves as active by helping others in the class. The girls felt that there were boundaries between the sexes while most boys perceived themselves as active in that they participated and did whatever the teacher showed them to do and they did not think there were any boundaries between the sexes. Both boys and girls agreed that it was accepted to dance with someone of the same sex. None of the students reported that they had discussed dance in relation to gender stereotypes in school. None of the students perceived that the school had been working with dance as a means to counter stereotypical views about gender differences through dance. Conclusion The study shows that the dance education in school does not contribute in raising the students’ awareness about gender stereotypes. However, the students were positive to work with the raising of consciousness about stereotypes because they felt that it would arise differences between the sexes otherwise. The study also shows that all students do not feel that the school counteracts stereotypical notions of masculinity and femininity. Another aspect that is important to highlight is that the study, based on students' experiences and perceptions, shows that the teacher's role is important because it is the teacher who has the responsibility to encourage discussion about ideas of stereotypes and norms that exist. This is done to raise awareness about and to discourage stereotypes of what is masculine and feminine.

Utifrån elevperspektivet syftade denna studie att skapa förståelse om psykosocial skolmiljö, som elever i årskurs fem upplevde som positiv. Fyra frågeställningar ställdes: Vad är viktigt för trivsel i skolan? Hur vill eleven bli bemött? Vilka relationer gör att eleven mår bra i skolmiljön? Vad kan skolan lära av eleven för att forma en så positiv psykosocial skolmiljö som möjligt? Den metod som användes var av en kvalitativt och induktiv karaktär och inspirerad av ett fenomenologiskt förhållningssätt. Sex elever i årskurs fem intervjuades genom en halvstrukturerad livsvärldsintervju. Resultatet av studien visade att det viktigaste, för att elevens ska må bra och uppleva trygghet i skolan, var kompisar och vänner. Elever mådde bra och trivdes i skolan då de fick hjälp, lärde sig, fick lyckas och då de var i mindre grupper. Det bästa var att blanda grupperna. Demokratiska processer som skedde i skolan var positivt och då upplevde eleverna att de hade inflytande och blev lyssnade på. För skoltrivsel ansåg eleverna att andra skulle lyssna på riktigt, ögonkontakten var det väsentligaste för att respondenterna skulle uppleva att de blev lyssnad på. Gällande vuxna i skolan menar eleverna att vuxna lyssnade på dem, eleverna ville ha vuxennärvaro på rasterna för att de skulle uppleva trygghet. Vad gäller bemötanden i skolan menade eleverna att hen sak vara mot andra så som hen vill bli bemött. Framgång upplevs av eleven individuellt.

Diss. Uppsala : Univ., 2004.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Uppsala universitet, 2006. / Härtill 3 uppsatser.

Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2006.

Abstrakt   Syftet med studien är att undersöka, utifrån barnpsykiatrins perspektiv, hur skolan kan bemöta elever med oro och ångest som gynnar elevernas utveckling och lärande. Studien är en kvalitativ studie där vi intervjuat fyra psykologer, som är verksamma eller har varit verksamma inom barnpsykiatrin. Semistrukturerade intervjuer har använts som metod. Fördelen med semistrukturerade intervjuer är att det finns möjlighet att kunna ställa följdfrågor, detta för att öka möjligheten att få kunskap om hur barn med ångest upptäcks, och vad skolan kan göra för att möta och bemöta dessa barn på allra bästa sätt.   Intervjuresultaten påvisade att begreppet ångest är ett komplext begrepp. Det är viktigt att gå till grunden med vad problemet verkligen handlar om. Ångest är i grunden en rädsla men för att räknas som ångest ska problemet vara så stort att det hindrar dig från att leva och fungera i din vardag. Ångest kan visa sig på olika sätt.  Hos yngre barn som inte kan sätta ord på hur de känner är det vanligt att problemen yttrar sig som magont, huvudvärk och ledvärk. Ytterligare reaktioner kan vara koncentrationssvårigheter, sömnsvårigheter eller aggression. Hos äldre barn handlar det ofta om ångest i samband med krav. Det kan handla om krav på att nå målen i skolan, och också krav på att nå mycket bra resultat som man ställer på sig själv. Det som framkom vid intervjuerna, hur skolan kan bemöta elever med ångest, var vikten av att det bör finnas vuxna som ser, hör och tar sig tid. Studien visade även på att stor omflyttning bland personalen är ett problem. Lärare kan underlätta genom att informera och gå igenom arbetsdagen så att det blir struktur, rutiner och förutsägbarhet i skolarbetet. Att i god tid förbereda schemaavvikande aktiviteter och att sammanfatta genomgångna moment och händelser för att det ska bli tydligt för eleven. Det framkom också att skolans utformning av miljön är viktig, på så sätt att det bör finnas tillgång till små rum för arbete i liten grupp, enskilt arbete och återhämtning. / <p>Obs! Handledare 2, Kirsten Flaten, tillhör universitetet i Sogndal, Högskulen på Vestlandet, Norge.</p>

Denna studies syfte har varit att undersöka hur skolors brottsförebyggande insatser har sett ut ur elevers perspektiv. Elever som relativt nyligen har gått ut högstadiet har fått reflektera över skolans insats mot till exempel stökiga elever och mobbning. Genom kvalitativ ansats och inkät som metod har empirin samlats in. De resultat som redovisats har analyserats och diskuterats utifrån Hirschis teori om sociala band och fenomenografisk ansats och även utifrån tidigare forskning gällande ungdomsbrottslighet och skolan som brottsförebyggande aktör. Slutsatser som kunnat dras är att eleverna överlag är nöjda med den sociala miljön som finns i skolorna. Trots detta så upplever de att skolorna inte arbetar aktivt nog mot mobbning, stökiga elever och för att främja en god arbetsmiljö för samtliga på skolorna.

Syfte och frågeställningar Syftet med studien är att undersöka förekomsten av normer kring maskulinitet bland pojkar på högstadiet och om dessa normer har en relation till pojkars attityder till studier. Följande frågeställningar ämnas besvaras i studien: I vilken utsträckning upplever pojkar att det förekommer en machokultur i skolan? Finns det något samband mellan machokultur i skolan och pojkars studietimmar? Metod Denna uppsats bestod av en kvantitativ metod med enkäter som undersökningsform. En enkät delades ut till pojkar på̊ ett antal utvalda högstadieskolor inom Stockholmsområdet. Totalt 169 pojkar medverkade i studien och 147 enkäter var brukbara. Pojkar i årskurs åtta och nio rekryterades där individer födda år 2004–2005 deltog i studien. Enkäten omfattade två̊ olika delar, av vilken den ena inkluderade påståenden kring machokultur och den andra innehöll frågor kring deltagarnas demografi samt studietimmar. Microsoft Excel och statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) användes sedan för att analysera samt bearbeta samtlig framtagen data ur enkätundersökningen. Resultat Sammanställningen av den framtagna data från undersökningen visade att majoriteten, drygt 75%, av pojkarna lade ner 0–3 timmar per vecka på skolarbete utöver lektionstid. Studiens resultat visade även att en hög nivå av machokultur var vanligt förekommande inom skolan utifrån pojkarnas upplevelse, en siffra som motsvarar drygt 25%. Resultatet gav dessutom ett signifikant, positivt samband mellan pojkarnas upplevda förekomst av machokultur och deras studietimmar. Slutsats Resultaten tyder på att majoriteten av pojkarna lade ner få timmar per vecka på skolarbete utöver lektionstid samt att dessa pojkar även upplever en högre nivå av machokultur inom skolan i jämförelse med de pojkar som lade fler timmar på skolarbete. / Aim The purpose of the study is to investigate the prevalence of norms regarding masculinity among high school boys and whether these norms have a relation to boys’ attitude to studies. The following questions intend to be answered in the study: To what extent do boys feel that there is a macho culture in school? Is there any connection between macho culture at school and boys’ study hours? Method This essay consisted of a quantitative method with questionnaires as a survey form. A questionnaire was distributed to boys at a number of selected high schools in the Stockholm area. A total of 169 boys participated in the study and 147 questionnaires were usable. Boys in grades eight and nine were recruited where individuals born in 2004-2005 participated in the study. The survey included two different parts, one of which included statements about macho culture and the other included questions about participants demographics and study hours. Microsoft Excel and the statistical program Statistical Package for the Social Sciences (SPSS) were then used to analyze and process all the data obtained from the survey. Results The compilation of the data obtained from the survey showed that the majority, just over 75%, of the boys spent 0-3 hours per week on schoolwork beyond lesson time. The study's results also showed that a high level of macho culture was common in the school based on the boys’ experience, a figure that corresponds to just over 25%. The result also gave a significant, positive connection between the boys’ perceived prevalence of macho culture and their study hours. Conclusions The results indicate that the majority of the boys spent a few hours per week on schoolwork beyond lesson time and that these boys also experienced a higher level of macho culture within the school compared to the boys who spent more hours on schoolwork.