1 |
Samhällets strukturer och sociala fenomen : En idéhistorisk studie av Durkheims samhällsteori och metodologi i Les règles de la méthode sociologiqueAstborg, Robert January 2017 (has links)
Studien undersöker sociologins forskning och metodregler i Émile Durkheims Les Règles dela méthode sociologique (1894) ur ett idéhistoriskt perspektiv. Målet med metodiken var att vetenskapligt kunna använda objektiva fenomen som relaterade till samhällets sociala strukturer och därigenom kunna erhålla sociala fakta och redovisa statistiska beräkningar ochlogisk-analytiska slutsatser. Metodreglerna utvecklades från samhällsvetenskapens ideologiska kunskapsteori till en rationell, empirisk vetenskap. Sociala fakta var grundvalen i metodreglerna och fungerade som ett index för lagbunden normalitet. Durkheim hävdade att sociala fakta i forskningen skulle behandlas som om de vore objektiva ting för att därmed lättare kunna bortse från sinnevärlden och underlätta forskningen. Under 1800-talet hade flera samhällsteoretiker haft idéer om att samhällets innehåll borde undersökas, men man hade inte haft några utvecklade metoder för att kunna praktisera det. Den snabba samhällsförändringen var en faktor som befäste moderniteten i samhället och påverkade samhällsstrukturen samtidigt som en ny uppfattning växte fram som prioriterade naturvetenskapliga metoder och teknik. Durkheim var den som först utvecklade en sociologisk rationell empirisk vetenskap och en metodologi. Genom systematiska metodregler skulle det vetenskapliga forskningsarbetet kunna genomföra observationer, identifiera och kategorisera sociala fenomen och därigenom kunna få större kunskap om de strukturella förhållandena och det sociala livet i samhället. Durkheim utmanade det vetenskapliga fältet med metodiken och etablerade så småningom också utrymme för både sig själv och sociologin inom den samhällsvetenskapliga kunskapsteorin och inom det franska undervisningsväsendet.
|
2 |
Sociala helheter och sociala praktiker : att kunna delta i den sociala världenCarlshamre, Nathan January 2024 (has links)
In this essay I attempt to show that both the weak interpretation and the strong interpretation of what John Searle calls the principle of self–referentiality for social phenomena should be abandoned. This, I argue, is because they give rise to what I, following Burman (2023), call ”location problems” for opaque social phenomena and for social wholes, as well as a faulty understanding of social power. Instead, I propose that we understand social phenomena as constitued by social practices, in turn constituted by individuals who have the know–how necessary to participate in the social practices (in the sense that they are reliably able to do so), while not necessarily knowing that they are participating in them. In doing this, I draw on Robert B. Brandom’s notion of a social practice from Making it Explicit (1994).
|
Page generated in 0.0561 seconds