När jag första gången hörde Eric Ewazens sonat för trombon och piano blev jag enormt berörd. Jag fascinerades av den vackra harmoniken och tonspråket som Ewazen använder i stycket. Ungefär ett år senare bestämde jag mig för att själv ta mig an sonaten i övningsrummet och min förtjusning till stycket växte ännu mer. Jag blev också intresserad av att undersöka vad det är som gör att jag berörs så mycket av det här stycket. Jag har därför valt att i det här arbetet analysera första satsen ur Ewazens sonat för trombon och piano ur ett musikteoretiskt perspektiv. Jag har valt att analysera den första utav tre satser, då den berört mig mest. I arbetet beskriver jag inlärningsprocessen av stycket, samt de utmaningar det ställt mig inför. Jag vill även ge läsaren en kort beskrivning av vilka uttrycksmöjligheter en trombon har. Det är väsentligt då jag delvis beskriver instuderingsprocessen utifrån instrumentets möjligheter och svårigheter. I min analys har jag använt mig av kunskaper som jag fått från min nuvarande och från tidigare utbildningar. Analysen bygger till stor del på mina personliga upplevelser och skulle därför kunna tolkas annorlunda av andra analytiker. Jag har brutit ner stycket i olika beståndsdelar: teman/ motiv, harmonik och tempon/taktarter. Det jag har kommit fram till efter att ha arbetat med sonatens första sats är att Ewazen ofta överaskar lyssnaren med oväntade harmoniska kast. Detta gör musiken spännande och intressant att lyssna på. / <p>Marcus Kopp - Trombon</p><p>Katarina Stöm-Harg - Piano</p><p>Sonata för Trombon &amp; Piano - Eric Ewazen </p>

Manuel M. Ponce skrev Sonata III 1927. Ponce var startkt influerad av kompositörer som Ravel och Debussy och i Sonata III:s första sats märks detta väl. Den är komponerad i en stil som liknar Ravels och Debussys impressionism, full med dramatiska harmonier, överlagringar och polytonalitet, med stora ackord följt av flytande arpeggion och sångbara melodier. Allt skrivet av en man som själv inte kunde spela gitarr, men förstod instrumentet väl. I detta arbete går jag igenom Sonata III:s första sats, genom en analys av formen och verket samt genom att gå igenom hur jag valt att tolka den och varför jag gjort dessa val. / <p>Konsertrepertoar:</p><p>Manuel M. Ponce - Sonata III</p><p>Dionisio Aguado - Andante et Rondo Nr 2, Opus 2</p><p>Benjamin Britten - Nocturnal after John Dowland for guitar, Opus 70</p><p>Medverkande: Pontus Ahlbäck, gitarr.</p><p></p>

Detta examensarbete utgår från Johannes Brahms liv och bakgrund för att analysera och tolka hans Sonat för violin och piano Op. 108. En strukturell och delvis harmonisk analys beskrivs därefter samt en utläggning för hur styckets svårigheter angrips ur ett speltekniskt perspektiv. Syftet med studien är att få en helhet och överblick över sonaten både strukturmässigt men även att förstå kompositörens tonspråk med dess influenser och tankar kring musiken. Studiens resultat är en förståelse för hur musiken tolkas och hur inlärningsprocessen ser ut. / <p>Johannes Brahms - Sonat för violin och piano op. 108</p><p>Matilda Norlöv Violin</p><p>Thomas Rudberg Piano</p>

Detta arbete behandlar kompositören Paul Hindemith och reflekterar över hans unika tonspråk. Stycket som analyserats i denna studie för att lära känna hans utmärkande stildrag är hans Sonat för horn och piano som han komponerade 1939. Syftet med uppsatsen är att bekanta sig med hans tonspråk med hjälp av att analysera de två första satserna i sonaten, gå igenom hans musikteoretiska principer, verktyg och metoder samt att skapa en klar uppfattning om vem Paul Hindemith var som person. Biografin är uppdelad i två kapitel för att skilja på vem han var som kompositör och vem han var som människa och musiker för att lättare kunna redogöra varför han valde att komponera som han gjorde. Informationen om hans liv är hämtad från den biografi man sammanställt via en stiftelse som skapats efter hans hustrus bortgång. Det är även kompletterat med andra källor för att kunna ge en klarare bild på de stilar han arbetade med. Kompositören skrev en musikteoribok The Craft of Musical Composition (1937) som han både hade som grund för sitt eget komponerande samt i utbildningssyfte vid sina professorstjänster. Några av dessa teorier och verktyg presenteras i uppsatsen och de appliceras även i en analys av hans hornsonat. Slutsatsen reflekterar över hur man kan påverkas av att läsa på om människan bakom musiken samt kompositörens teorier och att i den processen ändra åsikt om samt uppskatta ett speciellt tonspråk. / <p>Paul Hindemith: Sonat för horn och piano (1939)</p><p>I Mässig Bewegt</p><p>II Ruhig Bewegt</p><p>III Lebhaft</p>

Ludwig van Beethoven (1770-1827) skrev 1800 sin sonat för valthorn op. 17 åt den legendariske hornisten Giovanni Punto (1746-1803). Vi har länge vetat att stycket egentligen är skrivet för naturhorn men vad det egentligen innebär har för många hornister inklusive mig själv länge varit relativt oklart. Det jag har försökt lyfta i denna studien är hur viktigt det egentligen är för tolkningen att man tar hänsyn till vilket instrument stycket är komponerat för. För att genomföra detta har jag använt en stor mängd litteratur om både kompositören och samtida hornister och läroböcker av hornister som levde kring årtalen som verket komponerades. Resultatet visar en insikt i många positiva aspekter med att använda sig av ett naturhorn men även problem som uppstår då man väljer att tolka stycket på detta viset. Det som blivit uppenbart är att man inte nödvändigtvis måste spela stycket på naturhorn utan att man kommer ganska långt med en medvetenhet om hur stycket skulle ha fungerat på ett naturhorn. / <p>Ljudfil Beethoven hornsonat op 17. Joel Jaakkola naturhorn och Johan Ullén piano. </p>

Paul Creston var en nytänkande och delvis självlärd kompositör som år 1939 komponerade en sonat för saxofon och piano. Syftet med detta arbete var att genom en analys av Crestons sonat ge en enskild musiker ökad förståelse för musikaliska utmaningar. Genom en systematisk analysmetod uppbyggd av musikaliska former, teman, motiv och harmonik analyserades verket. Analysen utfördes först satsvis och därefter analyserades verket som helhet. Resultatet visade på att en djupgående musikalisk analys förbättrar musikerns interpretation och tolkning. Vidare presenterades även resultatet att musikanalys som verktyg i inövningen kunde förkorta själva inlärningsfasen i övningen. Diskussionen visade slutligen på att denna studie krävde fler liknande studier med större omfång för att med säkerhet stärka resultaten. / <p>Inspelning bifogas med</p><p>Sonata för altaxofon i ess och piano, opus 19 Paul Creston Medverkande musikerAnna Johansen - saxofon Mårten Landström - piano </p>

Jag har valt att skriva om Brahms f-moll-sonat eftersom det är den sortens musik som berör mig mest inombords. Jag fastnade för musik för soloviola redan som liten. Detta verk är ett av de främsta och mest spelade verken för viola vilket gör att det blir en viktig del i violarepertoaren. Brahms levde mellan 1833 och 1897, förhållandena var annorlunda då jämfört med nu vilket medför att stycket lät annorlunda då mot vad det gör nu på moderna instrument och strängar. Jag har försökt efterforska hur nära man kan komma originaluppförandet och dåtidens klangideal och teknik. Detta verk skrevs först för klarinett men strax därefter gjorde Brahms en alternativ violaversion och jag har tittat på några skillnader mellan versionerna. Jag har också jämfört olika moderna utgåvor och provat att spela på sensträngar för att få en känsla av hur det egentligen kan ha känts och låtit med mer tidstroget material än moderna strängar.

Det här arbetet handlar om min instuderingsprocess av Edvard Griegs sonat för violin och piano op. 8. Under arbetets gång har jag huvudsakligen fokuserat på två frågeställningar: Hur kan jag använda fingersättningar på bästa sätt för att underlätta för intonation och musikalisk idé? Hur kan pianostämman i en sonat för violin och piano hjälpa mig att tolka violinstämman? De fingersättningar som föreslogs i utgåvan jag använde fungerade inte så bra för mig. Detta fick mig att fundera över hur man kan använda fingersättningar för att underlätta för intonation och musikalisk intention. På grund av styckets överlag något folkliga karaktär har jag utgått ifrån vilka fingersättningar som känns mest naturliga för att få fram ett så enkelt och lättillgängligt uttryck som möjligt. Dessutom studerade jag pianostämman innan violinstämman för att kunna basera frasering och musikaliska idéer på harmonik och andra impulser som ofta kommer från pianostämman.

Chopins andra pianosonat är, trots sin egendomlighet, ett av de stora romantiska pianoverken.I den här studien undersöker jagvad som binder ihopsonaten och gör den till det mästerverkden till slut har blivit erkändsom. För att undersöka detta har jagstuderat Chopins liv innan och under sonatens tillkomst för att försöka hitta hans personliga kopplingar till musiken. Sedan har jag även gjort en analys av sonatens fyra satser där jag analyserar verketsgenomgående teman och motiv.Genom mitt arbete har jag kommit fram till attdet finns ett tydligt narrativ i verket, om än inte i en klassisk sonatform. Sammanhanget finns snarare i det känslomässiga och det motiviska och därför tror jag det blir särskilt viktigt att betona i en tolkning. För mig personligen innebär resultatet ett steg i rätt riktning för mitt eget framförande av musiken, och kanskekan det även hjälpa andra att hitta sin väg genom en av den romantiska pianolitteraturens mest svårtolkade verk.

The organist and composer Josef Gabriel Rheinberger (1839–1901) was a very successful and historically significant person in music history, who in recent decades has fallen somewhat into the shadow of the contemporary world. Not many people know much about him and what he has achieved. During his lifetime, Josef Rheinberger would compose over 200 works, which many consider to be one of the most important additions to the organ repertoire. The purpose of this artistic study is partly to contribute to the development of knowledge about a neglected composer, but also to immerse myself in Rheinberger's compositional style as well as in his career and his life in general, in order to be able to come as close to such a true-to- style representation of his organ music as possible. To fulfill the purpose, a methodological analysis of the first movement from Rheinberger's Organ Sonata No. 14, Op. 165 has been conducted, where, among other things, important technical aspects are touched upon. / Organisten och kompositören Josef Gabriel Rheinberger (1839–1901) var en mycket framgångsrik och musikhistoriskt betydande person, som de senaste decennierna hamnat lite i skuggan för eftervärlden. Det är inte många som vet så mycket om honom och vad han har åstadkommit. Under sin levnad skulle Josef Rheinberger komma att komponera över 200 verk, vilka många anser vara ett av de viktigaste tillskotten till orgelrepertoaren. Syftet med denna konstnärliga studie är delvis att bidra till kunskapsutveckling om en eftersatt kompositör, men också att fördjupa mig i Rheinbergers kompositionsstil samt i hans karriär och hans liv i stort, för att kunna komma så nära en så stiltrogen och tidsenlig gestaltning av hans orgelmusik som möjligt. För att uppfylla syftet har det metodiskt genomförts en analys av den första satsen ur Rheinbergers Orgelsonat No. 14, Op. 165, där bland annat viktiga speltekniska aspekter berörs.