Den kollektiva   tanken om ”lika lön för lika arbete” var länge mottot i svensk lönepolitik. Denna tanke har övergått i allt högre grad till att belöna varje enskild   individ efter dennes egna prestationer och personliga egenskaper. Samhället   har gått mot ett individfokus och likaså har även tankarna kring   lönesättning. De senaste tjugo åren har den individuella lönesättningen varit   dominerande på den svenska arbetsmarknaden. Vitsen med individuell lön är,   för företagen, att motivera och styra medarbetare mot de prestationer och mål   som önskas. Väl utförda och genomförda arbetsuppgifter samt önskvärda   personliga egenskaper och beteenden skall belönas genom högre lön.  Kompetens, ett vanligt förekommande arbetsrelaterat begrepp, ligger även till grund för lönesättning idag. Men vad innebär det egentligen att vara kompetent? Fenomenet kan operationaliseras och brytas ner i många olika aspekter och kan därför vara svårt att sätta fingret på som ett enskilt och eget begrepp. Problemet med att lönesätta efter kompetens är således att begreppet har så många olika subjektiva betydelser. Att lönesätta utifrån utbildningsbakgrund, erfarenheter och kunskaper är förhållandevis lätt då dessa aspekter som regel finns dokumenterade eller är mätbara. Men hur går man egentligen tillväga för att mäta de kompetenser som finns hos individen? Och hur gör man för att rättvist bedöma dessa kompetenser och belöna därefter? För att se närmare på problemet har jag, i en statlig organisation, utfört en undersökning med en HR-specialist med ansvar för företagets löneprocesser, i form av en intervju, samt genomfört en enkätundersökning med ett antal, strategiskt utvalda, medarbetare i företaget som blir lönesatta individuellt. Studien visar att företaget jag valt att studera lägger störst fokus på prestation och någon form utav helhetsbedömning vid lönesättning. Studien visar även att personalen har dålig uppfattning om huruvida kompetensen vägs in vid lönesättning överhuvudtaget. Resultaten av studien visar även att det studerade företaget inte använder begreppet kompetens som enskilt begrepp utan har valt att bryta ner det till mätbara kriterier. Studiens enkätundersökning fick relativt låg svarsfrekvens vilket har lett till svårigheter med att få fram ett generaliserbart och representativt resultat men trots detta har en analys kunnat göras då svaren pekar i någon riktning och kvaliteten på intervjun var god och gav en god överblick över företagets kultur.

Medvetenheten för den mänskliga påverkan på miljön ökar och har blivit en alltmer viktig fråga inom nationell politik. Sverige vill se sig själva som en internationell förebild vad gäller alla dimensioner av hållbarhet och i uppfyllandet av de globala målen, något som kräver ett stort engagemang från hela samhället. Inom civilsamhället spelar icke-statliga organisationer (NGO:s) en viktig roll i detta, både genom sin egen verksamhet med miljöskyddande arbete och folkbildning, och som övervakare av att åtaganden uppfylls av olika makthavare i samhället. Tidigare forskning målar upp NGO:s som viktiga aktörer inom hållbarhetsfrågan och diskuterar hur de kan anamma denna roll på bästa sätt. Forskningen tyder även på att deras syn på hållbar utveckling kan skilja sig åt beroende på deras fokusområden. Med NGO:s framträdande roll inom hållbarhetsfrågan i beaktning syftar studien till att undersöka hur dessa förhåller sig till hållbarhetskonceptet. Med hjälp av intervjuer med representanter från tre icke-statliga miljöorganisationer (ENGO:s) samt relevanta dokumentationer från dessa kunde studien besvara hur några ENGO:s i Sverige arbetar med hållbar utveckling, samt vilket perspektiv de har på konceptet och hur detta skiljer sig åt. Undersökningen gjordes i relation till grön ekonomi och några utvalda globala mål inom Agenda 2030 samt utgick från begreppen hållbar utveckling och miljörättvisa. I resultatdelen framhävs bland annat miljörättvisa och sambandet mellan miljöförstöring och ekonomisk tillväxt. Organisationernas syn på hållbar utveckling skiljer sig åt något, och de inkluderar aspekter av miljömässig-, social- och ekonomisk hållbarhet till olika grad i sitt arbete. Samtliga anser att ekonomisk hållbarhet är den minst viktiga delen inom hållbar utveckling och något som förstör för den sociala och miljömässiga hållbarheten. Organisationen med starkast fokus på klimatet är minst benägen att implementera hållbar utveckling i sitt arbete och ser inte att klimatet har en stor del av konceptet. De andra två organisationerna har ett mer holistiskt synsätt på hållbar utveckling och sambandet mellan de tre dimensionerna, och vikten av att implementera dessa i sitt miljöarbete. Dessa två organisationer har även ett tydligt fokus på miljörättvisa. Organisationernas inställning till vilken roll de spelar i uppfyllandet av de globala målen skiljer sig åt beroende på deras fokuspunkter. De arbetar dock alla med det 13:e globala målet, vilket handlar om att bekämpa klimatförändring-arna, men till olika grad och med olika angreppssätt. Något som genomsyrar samtliga organisationers arbete är påverkansarbete och folkbildning, vilket de alla tre identifierar som vikta aspekter av deras miljöarbete. De lägger även stor vikt vid samarbete, och ser att de behöver gå ihop för att kunna påverka och för att utbyta kunskap.

Hedersrelaterat våld och förtryck är ett aktuellt och omdebatterat ämne i dagens Sverige. Enligt lag är det socialtjänsten som har det yttersta ansvaret i arbetet med att bistå de hedersutsatta med stöd, hjälp och skydd. Flertalet icke statliga organisationer som arbetar med dessa frågor har bildats, då kommunerna inte tycks ha möjlighet att ensamma bedriva kampen mot det hedersrelaterade våldet och förtrycket. Syftet med denna studie är att, genom socialarbetares berättelser, undersöka vilken roll icke statliga organisationer har i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, samt huruvida det finns ett samarbete mellan dessa organisationer och socialtjänsten beträffande arbetet. Vidare är syftet att undersöka socialarbetares upplevelser av sin egen utsatthet för hot och våld i arbetet med hedersrelaterat våld och förtryck inom icke statliga organisationer. För att undersöka detta har Göteborg valts som exempelkommun och således studeras organisationer som är verksamma inom kommunen och på något sätt arbetar med hedersrelaterade frågor. Datainsamling har genomförts med hjälp av kvalitativa intervjuer, av semistrukturerad design, med fyra socialarbetare från tre olika organisationer. Intervjumaterialet har därefter bearbetats genom en narrativ analys med tematisk ansats.  Sammanfattningsvis tyder materialet i studien på att icke statliga organisationer har en viktig roll i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck. Studien visar att icke statliga organisationer fyller en unik funktion i jämförelse med andra aktörer och kompletterar Göteborgs kommuns arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck. Inom exempelkommunen finns en kommunikation mellan icke statliga organisationer och socialtjänsten i hedersfrågor, men hur samarbetet är utformat varierar. Denna studie visar att alla aktörer är av nytta i arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck, och att ett gott samarbete mellan icke statliga organisationer och socialtjänst gynnar de utsatta. Utifrån materialet i studien kan vi se att det finns en risk att socialarbetare inom icke statliga organisationer utsätts för hot eller våld i arbetet med hedersfrågor. Att vara medveten om att arbetet innebär risker kan leda till oro, dock främst för klienternas säkerhet.

I denna studie presenteras förhållandet mellan barriärer och möjligheter för organisatoriskt lärande för en tillfällig krisorganisation i en offentlig myndighet. Syftet med uppsatsen är att studera hur en svensk myndighets tillfälliga krisorganisations lärande såg ut under coronapandemin. En studie genomförs på Socialstyrelsens tillfälliga krisorganisation som ett exempel på fenomenet. Studien genomfördes via intervjuer med stabschefer på Socialstyrelsens krisorganisation samt genom insamling av sekundärdata. Resultatet av studien visar att det organisatoriska lärandet för Socialstyrelsens krisorganisation har påverkats av krisorganisationens tillfälliga natur. Därutöver tycks organisationsminne potentiellt ha skapat både barriärer och möjligheter för det organisatoriska lärandet. Även externa aktörer samt politiska påtryckningar har potentiellt skapat barriärer. I fallet med Socialstyrelsens krisorganisation verkar ansvarsskyldighet inte ha påverkat det organisatoriska lärandet.

Denna kandidatuppsats är en undersökning av Rädda Barnens externa kommunikation under tiden för kampanjen #KarmaLemonChallenge som genomfördes under våren 2020, till följd av pandemin Covid-19. Syftet med undersökningen är att analysera vilken syn på ansvaret för välfärden som Rädda Barnen och replikerande aktörer förmedlar under kampanjen. Det teoretiska ramverket utgörs av kritisk diskursanalys och den huvudsakliga analysmetoden är Greimas aktantmodell, då jag inspirerad av den narrativa forskningen utforskar narrativitet i strategisk kommunikation. De frågeställningar som undersökningen utgår från är: Vem eller vilka tillskrivs ansvaret för välfärden? Vilka narrativ används för att positionera olika välfärdsaktörer och hur positioneras de som gagnas av kampanjen? Vilka diskurser framträder och vad har de för konsekvenser för Rädda Barnens förhandling? Resultatet visar att staten är den aktör som Rädda Barnen tillskriver ansvaret för välfärden. Under kampanjen konstruerar dock organisationen sig som en aktiv givare av välgörenhet och framträder i rollen som hjälte, medan de som gagnas av kampanjen främst tillskrivs rollen som offer och staten åtminstone delvis framstår som en skurk. I kommunikationen aktualiserar Rädda Barnen en rättighetsbärardiskurs, en välgörenhetsdiskurs och en marknadsdiskurs. I många av replikerna delas synen på att välfärdsansvaret åligger staten, men ansvaret förhandlas även som individens och här skapas en individualitetsdiskurs. I replikerna framträder även en inspirationsorienterad solidaritetsdiskurs.  Att rättighetsbärardiskursen och välgörenhetsdiskursen existerar parallellt i Rädda Barnens kommunikation är problematiskt då det underminerar barn som rättighetsbärare. Välgörenhetsdiskursen kan dock vara den kompromiss som uppstår när rättighetsbärardiskursen hamnar i samspel med en marknadsdiskurs.