<p>The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27^th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investigation, to secure objects that have been arrogated or to secure future forfeiture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be established and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that created new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.</p>

The purpose of this paper is to explore what objects that can be seized and how the management of a seizure should be conducted. Ability to take enforcement against an individual should be carefully weighed against the rights and freedoms that exist. Seizure is one of the various restraints that exist, and the regulation on which they appear is mainly in the Code of Judicial Procedure, Chapter 27th. To be able to apply coercive measures, it is fundamental prerequisite that a criminal investigation is initiated, but there exist some significant exceptions to this. There are also rules about who has the right to provide for the seizure, the decision can be taken by a prosecutor, an investigator, a police officer or, in special cases, the court. The purpose of a seizure is mainly to secure the subject of a criminal investigation, to secure objects that have been arrogated or to secure future forfeiture. Therefore it is only possible to seize objects that are relevant to a criminal investigation, and it is only movable property such as written documents or electronic objects that can be seized. Items that have been seized should be handled in accordance with the laws that exist. A protocol shall be established and supervision shall be exercised over the seizure and a seizure should end when it is no longer relevant to the criminal investigation. The regulation has recently changed and that created new improved opportunities, but despite that, the area is complex and constantly evolving technology makes it difficult.

I den här uppsatsen har jag undersökt vad det kan bero på att det uppstår brister i polisens dokumentation av de straffprocessuella tvångsmedlen. Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat polisen under flera år för att det brister i dokumentationen av ärenden. Jag har genom en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder undersökt dokumentationen av 140 ärenden gällande innehav av narkotika för att se vilka brister som finns, hur stora dessa brister är och vad det kan bero på. I resultatdelen kommer jag att presentera hur stort problemet är och jag kommer även att komma med förslag till lösning. Den huvudsakliga teorin som använts är Lispkys teori om gräsrotsbyråkraten samt forskning av Otto Petersson, Gunnar Ekman och Rolf Granér &amp; Maria Knutsson. Samtliga svenska forskare har undersökt den vandring en polis gör från legalistisk gröngöling till lagens autonoma, långa arm. Resultatet är överraskande med ett utslag av ca 53% av ärenden som hade tydliga drag av autonomi. Hur stort problemet är totalt sett är svårt att överblicka. Klart är att något bör göras för att komma till rätta med detta. Sen är frågan om det bara gäller dokumentation eller det är ett större institutionellt problem.

I uppsatsen utreds möjligheterna för åklagare och domstolar att besluta om personella och perdurerande straffprocessuella tvångsmedel gentemot en tilltalad i högre rätt, efter en i alla delar frikännande dom i samma mål mot den tilltalade i lägre rätt. Vidare undersöks hur dessa möjligheter förhåller sig till straffprocessens dubbla funktioner om rättssäkerhet och effektiv brottsbekämpning. Beslut och verkställighet av straffprocessuella tvångsmedel utgör så gott som alltid inskränkningar i individens grundläggande rättigheter, till exempel rörelsefriheten och förbudet mot frihetsberövanden. Tvångsmedel är dock effektiva medel för staten att framgångsrikt bedriva sin brottsutredande verksamhet. Avvägningar mellan individens rättigheter och effektiviteten i processen måste således göras. Efter en frikännande dom åtnjuter den frikände individen ett extra starkt skydd, främst genom oskyldighetspresumtionen i art. 6.2 EKMR och genom 24 kap. 21 § RB som e contrario innebär ett förbud för den frikännande instansen att i samband med domen fatta beslut om tvångsmedel. Den senare bestämmelsen ger dock inte svar på vad som gäller i högre rätt. Det finns inget direkt lagstöd för åklagare eller högre rätt att besluta om straffprocessuella tvångsmedel efter överklagande av en frikännande dom. Sedan 1970-talet har emellertid Högsta domstolen utvecklat praxis vari formats ett antal situationer i vilka åklagare och högre rätt får fatta beslut om tvångsmedel trots att den tilltalade är frikänd. Möjligheterna har dock brister och är för rättsosäkra, vilket främst beror på att situationerna inte angetts uttömmande, deras vaga utformning och avsaknaden av lagstöd.

No description available.