No description available.

Studiens syfte var att utvärdera hur elever på SFI utvecklar de syntaktiska kunskaperna i det svenska språket. Utifrån ett skriftligt nationellt prov jämfördes 15 elever på C-nivå med 15 elever på D-nivå. Texternas syntax analyserades med fokus på ordföljd vid topikaliserade huvudsatser samt bisatser. Jag använde mig av processbarhetsteorin som analysverktyg. Processbarhetsteorin är utarbetad av Pienemann och teorin har två grammatiska delar, en morfologisk del och en syntaktisk del. Teorins syfte är att, med hjälp av dess implikationella inlärningsgångar, beskriva var en inlärare befinner sig och vad som kommer härnäst i utvecklingen (Flymann, Mattsson &amp; Håkansson 2010 s. 15). Resultatet visade att D-eleverna använde bisatser i mycket högre utsträckning än C-eleverna. På grund av det ringa antalet satsadverbial gick det dock inte att fastställa att inlärarna gjorde skillnad på huvudsats- och bisatsordföljd. Resultatet av studien visade vidare att C-eleverna, med knapp marginal, topikaliserade sina huvudsatser i högre utsträckning. Osäkerheten kring faktorer som t.ex. skrivämnets påverkan gjorde att det inte gick att dra någon slutats i huruvida C-eleverna faktiskt hade mer kunskap gällande omvänd ordföljd. Studiens resultat visade att för att kunna göra en jämförelse med god validitet av elevernas syntax, hade det krävts ett kompletterande material till skrivningarna för att locka fram mer ovanliga grammatiska strukturer. Studiens resultat visade också att processbarhetsteorins inlärningsgångar stämmer väl med elevernas inlärningsgångar. / <p>Godkänt datum 2021-06-04</p>

Syftet med uppsatsen var att genom en analysmodell baserad på processbarhetsteorin (PT, Pienemann, 1998), bedöma de grammatiska nivåerna i elevtexter i svenska som andraspråk. Bedömningen syftade till att studera förekomster av grammatiska strukturer, med särskilt fokus på automatisering av inversion efter topikalisering, liksom variation av satsdelstyp i fundamentet vid obligatorisk kontext för inversion. 18 texter skrivna av elever i samma grupp på det gymnasieförberedande programmet Språkintroduktion samlades in vid ett tillfälle. Dessa analyserades sedan utefter en analysmodell, baserad på PT, som berör grammatisk processning, automatisering och variation. Resultatet visade att elevernas grammatikkunskaper följde de hierarkiska nivåerna i processbarhetsteorin, liksom att inversion delvis hade automatiserats. De vanligaste satsdelstyperna i fundamenten var tidsbisatser och tidsadverbial. I en del fall följdes de inledande bisatserna av den så kallade så-konstruktionen, vilket vid flertalet tillfällen ledde till korrekt inversion av subjekt-verb. Processbarhetsteorin och den analysmodell som använts i studien upplevs vara goda tillgångar i arbetet med både utformning av grammatikundervisning och bedömning av grammatiska utvecklingsnivåer i elevtexter i ämnet svenska som andraspråk.

Eit viktig område av språkvitskapen tar føre seg korleis born lærer språk. Denne masteroppgåva ser konkret på korleis tre norske born tileignar seg funksjonelle kategoriar, meir spesifikt hjelpeverb, negasjon, topikalisering, kv-spørsmål og underordning. To av hypotesane som er nytta for å undersøke dette er framhaldshypotesen og modningshypotesen. Ut frå båe er det utkrystallisert relativt generelle prediksjonar om syntaktisk språkutvikling, og i denne oppgåva er hypotesane primært nytta til å sjå om språkutviklinga til dei tre informantane er lineær eller ikkje lineær, altså i kva rekkefølgje den syntaktiske strukturen kjem til uttrykk gjennom språket deira over tid. Oppgåva har eit spesielt fokus på C-domenet, og analyseverktøyet som er nytta for å undersøke dette er ein hypotese om det sårbare C-domenet og ein syntaktisk modell av ein splitta CP. Datagrunnlaget som er nytta for å undersøke det ovannemnde er transkripsjonar av nyinnsamla opptak av spontan tale frå tre norske jenter i alderen 24 til 31 månader. Opptaka er gjorde med jamne mellomrom i eit halvt år. Den språkutviklinga ein finn i dataa som ligg til grunn for oppgåva, gir ikkje eintydig støtte til nokon av dei tre nemnde hypotesane, men ulike element av funna passar med delar av hypotesane. Spesielt syner linearitet seg å vere eit komplekst tema fordi setningsstrukturen på éi side ikkje ser ut til å utvikle seg trinnvis frå botnen og opp, men på ei anna side syner det ein kan kalle eit stabilitetsproblem, der dei høgaste delane av strukturen oftare er ikkje målspråklike enn dei lågare delane. I denne oppgåva vert dette skildra som at setningsstrukturen har meir og mindre stabile komponentar.