Syfte och frågeställningar Syftet med studien var att undersöka om den fysiska prestationsförmågan förändrades vid ökad träningsintensitet i form av intervallträning hos kvinnliga elitfotbollsspelare. Frågeställningarna var följande: (1) Vilken effekt har en ökad träningsintensitet i kombination med en minskad träningsmängd på uthålligheten? (2) Vilken effekt har en ökad träningsintensitet i kombination med en minskad träningsmängd på snabbheten? (3) Är det möjligt genom en ökad träningsintensitet i kombination med minskad träningsmängd att förbättra uthålligheten och snabbheten även i slutet av säsongen? Metod En kvantitativ analys av testresultaten före och efter interventionsperioden genomfördes på spelare ur två damfotbollslag (testgrupp: n=18, 23,3±8 år och kontrollgrupp: n=12, 21,5±5,5 år) aktiva på elitnivå. Testerna som genomfördes var ett Yo-Yo IR1 test, VO2max-löpbandstest, 10- och 30 m sprint samt ett agility-test. Pre- och post-testet genomfördes med åtta veckors mellanrum där testgruppen hade en interventionsperiod medan kontrollgruppen fortsatte med den ordinarie träningen. Testgruppens 8-veckors interventionsperiod bestod av vanlig träning med tillägg av snabbhetsuthålligheslöpningar (30 m sprint med tre min aktiv vila) två gånger i veckan samt intervallspel á två min med en minuts vila, även detta två gånger i veckan. Testgruppens träningstid skulle minska med 15 min per träning jämfört med tiden innan interventionsperioden vilket kontrollerades med hjälp av mätning av hjärtfrekvensen hos varje enskild individ. Resultat För testgruppen skedde en minskning av träningstiden under interventionsperioden med fem min per träning medan ingen större förändring av intensiteten kunde utläsas. Varken VO2 max, Yo-Yo IR1, 10 m sprint eller agility visade någon signifikant skillnad på testresultaten före och efter interventionsperioden för testgruppen. På 30 m sprint hade testgruppen förbättrat sitt resultat från 4,75 s till 4,70 s (p<0,05). För kontrollgruppen fanns det ingen signifikant skillnad på pre- och posttestet i något av de genomförda testerna. Slutsats Då träningstiden inte minskade med de tilltänkta 15 min och resultaten inte visade någon signifikant skillnad med undantag från 30 m sprint kan inga slutsatser dras mellan minskad träningsmängd i kombination med ökad träningsintensitet och förändrad uthållighet/snabbhet.

Syfte Syftet med studien var att undersöka vilken träningsintensitet som var mest gynnsam för akutförändring av sinnesstämning i positiv riktning och vilka faktorer som skulle kunna modererasambandet. Studiens hypotes var att intensitet nära ventilatoriska tröskeln leder till störstförändring av sinnesstämning i positiv riktning för Positive and Negative Affect Schedule(PANAS) positiva skala, vilket motsvarade medel och hög intensitet i den här studien.Hypotesen var medelhög och hög träningsintensitet leder till större förändring avsinnesstämning i positiv riktning än lågintensiv träning. Metod Studien använde en experimentell inom-individs design där positiv och negativ sinnesstämningmättes före och efter träning med PANAS skala. Deltagarna genomförde cykelträning utifrånsin estimerade maximala syreupptagningsförmåga (VO2max) under 20 minuter på en avföljande intensitetsnivåer per tillfälle: lågintensiv (ca 40% av VO2max), medelintensiv (ca 60%av VO2max), högintensiv (ca 80% av VO2max). Resultat 12 friska unga vuxna deltagare slutförde studien. Det fanns ingen signifikant interaktion mellanträningsintensitet (låg, medel, hög) och tid (före träning, efter träning) på positivsinnesstämning, och därmed hittades inget stöd för hypotesen. Variabeln tid visade däremot ensignifikant huvudeffekt, där positiv sinnesstämning ökade efter träning, oberoende avträningsintensitet. Deltagarnas konditionsnivå hade en signifikant modererande effekt. Varkenstress, ångest eller kön hade en signifikant modererande effekt. Slutsats Det fanns inget stöd för studiens hypotes att sinnesstämning skulle förändras mest i positivriktning på medel och hög intensitet. Däremot fann vi att sinnesstämning förändradessignifikant och i positiv riktning efter träning oberoende av träningsintensitet. Framtidaforskning bör inkludera en fysisk passiv kontrollgrupp för att utröna om positiv sinnesstämningverkligen gynnas likvärdigt av låg, medel och hög träningsintensitet. / Aim The purpose of the study was to investigate which exercise intensity was most favorable forchanging mood acutely in a positive direction and which factors that could moderate this effect.The study’s hypothesis was that intensity close to the ventilatory threshold leads to the greatestchange in mood in a positive direction for Positive and Negative Affect Schedule (PANAS)positive scale, which corresponded to medium and high intensity in this study. The hypothesiswas that medium and high intensity leads to a greater change in mood in a positive directionthan low intensity exercise. Method The study used an experimental within-individual design where positive and negative moodwas measured before and after exercise with the PANAS scale. Participants performed cyclingexercise based on their estimated maximum oxygen uptake capacity (VO2max) for 20 minutesat one of the following intensity levels per session: low-intensity (approx 40% of VO2max),medium-intensity (approx 60% of VO2max), high-intensity (approx 80% of VO2max). Results 12 healthy young adult participants completed the study. There was no significant interactionbetween exercise intensity (low, medium, high) and time (pre-exercise, post-exercise) onpositive mood, thus no support for the hypothesis was found. In contrast, the variable timeshowed a significant main effect, where positive mood increased after exercise, independent ofexercise intensity. The fitness level of the participants had a significant moderating effect.Neither stress, anxiety nor gender had a significant moderating effect. Conclusion There was no support for the study’s hypothesis that mood would change most in a positivedirection at medium and high intensity. However, we found that mood change significantly andin a positive direction after exercise, regardless of exercise intensity. Future research shouldinclude a physical passive control group to ascertain whether positive mood is indeed equallybenefited by low, medium and high exercise intensity.

Bakgrund: Depression är en av världens vanligaste sjukdomar, som över 350 miljoner människor i världen lider av. I Sverige lider fem procent av befolkningen av depression och 80 % av dessa behandlas med antidepressiva läkemedel. Alternativa åtgärder rekommenderas då läkemedelsanvändningen ökar och ofta kommer med bieffekter. Sjuksköterskan möter personer med depression överallt i vården och bör därför ha kunskap om andra åtgärder. En sådan åtgärd kan vara fysisk aktivitet. Kunskapen kan användas som incitament och omvårdnadsåtgärd. Syftet: Att undersöka effekten av fysisk aktivitet för patienter med diagnostiserad depression. Metod: Litteraturstudie med innehållsanalys av 11 artiklar med kvantitativ ansats. Resultatet: Fysisk aktivitet hade god effekt på depression, speciellt när det användes som adjuvant behandling. Intensiteten på den fysiska aktiviteten hade ingen påverkan på depressiva symtom. Slutsats: Fysisk aktivitet bör rekommenderas till personer med depression då det enligt denna studies resultat ger god effekt. / Background: Depression is one of the world’s most common diseases, that over 350 million people worldwide suffer from. In Sweden, five percent of the people suffer with depression and 80 % of them are treated with antidepressants. Alternative measures should be recommended as drug usage increases and often come with side effects. Nurses meets people with depression everywhere in healthcare and should have knowledge of other alternative measures. Such a measure could be physical activity. This knowledge can be used as incentives and nursing intervention. Purpose: To examine the effect of physical activity for patients diagnosed with depression Method: A Literature review with content analysis of 11 articles with quantitative approach. Results: Physical activity had a positive effect on depression, especially when used as an adjuvant treatment. The intensity of the physical activity had no effect on depressive symptoms. Conclusion: Physical activity should be recommended to people with depression because according to this study´s result it provides good effect on depression.

Purpose: The purpose of this study is to research how temperature; training intensity and duration affect cross country-skiers and biathlon´s asthma. With the aim to establish optimal training guidelines to optimize the asthmatic cross-country skiers and biathlete´s training results. Theoretical framework: The theoretical framework is based on the background and research, for the purpose to interpret and discuss the results. AQUA©: Allergy Questionnaire for Athletes ©, research and a training intensity pyramid have been used to shape the quantitative survey. Method: The quantitative survey was done by 68 participants, between age 17-68. Of the 68 participants; 21 have been diagnosed with asthma (30,88%), 15 people have at some point suspected that they have asthma (22,06%) and 32 people have never experienced or have any asthmatic symptoms (47,06%). Participants self-categorized as either: practicing cross-country skiers, practicing biathlete´s, competitive cross-country skiers, competitive biathlete´s, elite/national team cross-country skiers or elite/national team biathlete´s. The surveys data were analysed by using bivariate Pearson´s r and frequency distribution, for the purpose to compare between the significant results and the frequency distribution. Result and summary: The results shows that the asthmatic cross-country skiers and biathlete´s are mainly affected by temperature and training intensity. While training duration plays a small significant role. No guidelines could be established. But it´s possibly recommended to use a breathing mask with a heat and moisture exchanger to counteract the respiratory symptoms.