Surfplattan kan vara ett framgångsrikt verktyg och hjälp för att utveckla kommunikativa-, kognitiva-, motoriska och minnesförmågor hos elever med utvecklingsstörning. Syftet med detta arbete är att undersöka på vilka sätt surfplattor används i Grundsärskolan med inriktning träningsskola och hur samverkan kring detta hjälpmedel fungerar mellan hem, skola och habilitering. Föreliggande undersökning har genomförts med hjälp av semistrukturerade intervjuer och resultatet har bearbetats utifrån ett sociokulturellt perspektiv. Bland delar av eleverna i träningsskolan används surfplattan på ett mångsidigt sätt men detta gäller inte alla. Tillgången till digitala hjälpmedel och användningen av dessa styrs av vilken kunskap kring tekniken som familjen och de professionella som arbetar kring eleverna har, och denna är varierande. Konsekvensen av detta blir att elever som hade kunnat bli hjälpta av tillgången till surfplatta och samverkan kring denna, inte självklart får använda en sådan.

I denna uppsats har innehållet i den första läroplanen för träningsskolan från 1973 och den senaste läroplanen för träningsskolan från 2011 analyserats och jämförts. Analysen har genomförts med hjälp av diskursanalys utifrån syftet att undersöka hur syftet/målet med träningsskolan har förändrats från 1970-tal till 2010-tal.    Utifrån analysen av de båda läroplanerna har jag identifierat det jag kallar integreringsdiskursen. Den gemensamma integreringsdiskursen för syftet/målet med utbildningen är att eleven ska var en integrerad aktiv del i samhället. Eleverna ska bli så självständig och trygga som möjligt för att känna en frihet i sin tillvaro. Den gemensamma integreringsdiskursen för syftet/målet med utbildningen som har identifieras i min undersökning är möjligen inte så förvånande då en relativt oförändrad handikapspolitik har bedrivits under den tid som passerat mellan läroplanerna. Handikappolitiken har varit snarlik sedan 1960 talet fram till idag. De mål som formulerades och eftersträvades under 1960 talet var integrering och normalisering. De var sedan desamma under 1980 och 1990 talet. Ledorden idag är ökad möjlighet till normala livsvillkor, en integrering i lokalsamhället och ett ökat samhällsdeltagande. Handikappolitikens formuleringar kan ha förändrats men dess innebörd, innehåll och avtryck i läroplanerna är uppenbarligen väldigt lika.    En märkbar skillnad mellan innehållet i integreringsdiskursen som identifierat i både läroplanen utgiven 1973 och läroplanen utgiven 2011 har framkommit. I jämförelsen av innehållet i integreringsdiskursen framkommer att de har samma fokus för samhällsdeltagande förutom när det kommer till arbete eller utförande av någon slags arbetsuppgift. Läroplanen från 1973 uttrycker att eleven bör komma i arbete medan ingen sådan fokus återfinns i läroplanen från 2011.

Syftet med denna studie är att få en fördjupad insikt om rektorers syn på vad som påverkar kunskapsutvecklingen för de elever som studerar enligt träningsskolans kursplan.   Följande frågeställningar ligger till grund för studien: Vilka möjligheter finns för elever att utveckla kunskaper utifrån sina varierande förutsättningar? Vilken betydelse har personalens yrkesbakgrund för elevernas kunskapsutveckling?   Som metod för denna studie har sex rektorer intervjuats, samtliga med organisatoriskt och pedagogiskt ansvarig för elever som studerar enligt träningsskolans kursplan. Vid analys av intervjuerna användes John Dewey och Lev Vygotskijs teorier om att människan lär i sociala sammanhang. Lärandet uppmuntras i en social process som sker tillsammans med andra. Vidare användes Moira von Wrights teori om det relationella perspektivet där behov inte är knutna till individen utan till ett sammanhang.   Resultatet i studien visar att rektorerna beskriver att kunskapsutveckling sker och att det är lärarens huvudansvar att driva undervisningen framåt och vara arbetsledare för kollegor. En väl fungerande dokumentation har betydelse för elevernas kunskapsutveckling. Elevassistenternas varierande yrkesbakgrund beaktas inte alltid vid anställning utan snarare individuella egenskaper värdesätts

I vårt examensarbete har vi undersökt hur specialpedagoger betraktar kognitiva hjälpmedel samt hur dessa används och i vilken utsträckning. Studien är baserad på kvalitativa semistrukturerade intervjuer. Intervjuerna gjordes med tio specialpedagoger från tre olika särskolor. Svaren resulterade i fem huvudkategorier vilka sedan analyserades. Resultaten visar en positiv inställning till kognitiva hjälpmedel. Erfarenheter och behoven av kognitiva hjälpmedel styr användningen och utsträckningen av dessa. Slutsatsen visar att det finns många fördelar med kognitiva hjälpmedel och att även grundskolan kan ha användning av dessa i undervisningen.

Klyftan mellan träningsskolan och grundskolan har en tendens att öka. Införandet av två läroplaner har gjort att avståndet mellan skolformerna har ökat och grundskolans läroplan med höga krav på innehåll och måluppfyllelse gör det svårt att hitta tiden att utveckla mjuka värden, exempelvis respekt för alla människors olikheter. Olikheter berikar människan. I den här studien utgår vi från att elever från träningsskolan och grundskolan vill mötas och samspela. Forskning visar att när människor möts och samspelar utvecklas en fördjupad förståelse för olikheter och allas lika värde (Rabe, Hill & Andersson, 2001). Att finna former av inkludering som gör att elever samspelar och känner delaktighet verkar bli svårare och svårare.  Syftet med studien är att undersöka hur inkluderande möten mellan träningsskolan och grundskolan kan leda fram mot samverkan mellan de båda skolformerna. Teoretikerna vi använt oss av är Antonovsky, Vygotskij och Dewey. De ingår i det sociokulturella perspektivet där elever lär sig av varandra.  I den empiriska studien presenteras en form av inkludering där elever möts och samspelar i en praktisk undervisningssituation. Genom observationer, intervjuer och videodokumentation har vi undersökt hur elever och pedagoger upplever inkluderande möten och vilka framgångsfaktorer som kan identifieras med avseende på samverkan när inkluderande möten organiseras och genomförs. Resultatet visar att mötet har varit ett positivt inslag i elevernas skolvardag. Alla elever har lärt sig något av varandra och känner att de har utvecklats av mötet. Eleverna har fått en ny positiv bild av varandra. Både pedagoger och elever såg möjligheter till fortsatt samverkan mellan skolformerna.

Forskning påvisar att samspel är gynnsamt för undervisningssituationen, men det finns väldigt lite forskat kring eleverna på träningsskolans möjligheter till samspel. Det lilla som finns visar att samspelet mellan eleverna i denna skolform är begränsat (Göransson, 1995; Östlund, 2012). Detta trots att läroplanen (2011) påvisar att elever ska ges möjlighet att utveckla sin förmåga att samspela samt skolans sociala gemenskap belyses. Syftet med vår studie är därför att ur ett sociokulturellt perspektiv, titta på hur samspel kan ta sig uttryck i undervisningen samt se vilka möjligheter och begränsningar eleverna kan möta i samspelet.  Denna kvalitativa studie är genomförd i grundsärskolan, inriktning träningsskola. Observationer är gjorda i undervisningssituationer på träningsskolan som därefter följts upp med intervjuer av undervisande lärare. Resultatet i denna studie visar att det finns en mängd kategorier av sätt samspel kan ta sig uttryck på. Det varierar dock hur mycket samspel som förekommer i undervisningen och hur det skapas förutsättningar för samspel samt hur det samspel som uppstår tas tillvara. Möjligheterna och begränsningarna för samspel variera stort. Vår slutsats är att den viktigaste faktorn för ett lyckat samspel mellan eleverna är lärarens inställning till samspelets möjligheter och hur läraren skapar tillfällen för samspel, samt tar till vara på de tillfällen som uppstår. Denna studies resultat skiljer sig i viss mån från det som tidigare forskning påvisat, vilket kan bero på en mängd faktorer, bland annat att vi endast deltagit i verksamheten en väldigt begränsad tid samt att deltagandet byggde på ett bekvämlighetsurval på frivillig basis. I framtiden vore det intressant att se större och mer omfattande studier kring samspel för elever på träningsskolan.

Denna studie erbjuder en fördjupad kunskap om lärares syn på elevers förutsättningar till att vara delaktiga i undervisningen. Studien lyfter delaktighetsbegreppets komplexitet och försöker genom att undersöka lärares syn på delaktighet få fördjupad kunskap om elevers möjligheter och hinder att nå delaktighet i undervisningen. Studien tar avstamp i en delaktighetsmodell, grundad på Ulf Jansons forskning kring sex aspekter av delaktighet (Janson, 2005), för att, utifrån studiens resultat, förstå elevernas möjlighet till delaktighet. Studien bygger på kvalitativa intervjuer med nio speciallärare som är verksamma inom grundsärskolan med inriktning mot träningsskolan. Resultatet indikerar att förutsättningarna för eleverna inom grundsärskolan med inriktning mot träningsskolan att nå högre aspekter av delaktighet inte är så goda, men att de når full delaktighet vad gällande tillgänglighet, tillhörighet, engagemang, samhandling, autonomi och erkännande utifrån sina förutsättningar och behov. Eleverna är beroende av att personalen skapar förutsättningar för att eleverna skall vara och känna sig delaktig i sin lärmiljö. En viktig del är att eleverna skall få möjlighet att delta i ett socialt samspel med kompisar och skapa relationer och att personalen har en stor uppgift att möjliggöra delaktighet men att de samtidigt skall ta ett steg tillbaka så att eleverna kan utvecklas och skapa sin egen identitet.

<p>Vårt syfte med studien var att belysa lärarbehörigheten i träningsskolan. Studien har varit inriktad på vilka uppfattningar ett antal verksamma pedagoger och rektorer i skolformen har om utbildning och kompetens för undervisning inom träningsskolan. Vi har betraktat lärarbehörigheten utifrån två perspektiv: dels ur ett juridiskt perspektiv som utgår från Högskoleförordningens examensbeskrivningar för pedagogiska utbildningar, och dels ur ett funktionellt perspektiv som belyser vad undervisning innebär och hur lärarbehörigheten uppfattas i praktiken. För studien har vi valt att belysa hur den funktionella lärarbehörigheten uppfattas.</p><p>Vi har genomfört kvalitativa intervjuer med en öppen intervjuguide bestående av tre temaområden: träningsskolan, lärarbehörighet och kompetens samt ”en skola för alla”, för att få svar på våra frågeställningar. Vi har för studien intervjuat sex pedagoger, med fyra olika utbildningar, samt två rektorer. Alla respondenterna är verksamma inom träningsskolan.</p><p>Studiens resultat visar att rektorerna i första hand anser att specialpedagogen är den som innehar adekvat lärarbehörighet. Flertalet av respondenterna i studien anser att en pedagogisk grundutbildning till förskollärare och sedan påbyggnadsutbildning till specialpedagog är relevant behörighet för klassläraren i träningsskolan. Pedagogens yrkesroll beskrivs som dubbel, i betydelsen av att pedagogen ansvarar för elevernas undervisning samt innehar en handledande och arbetsledande funktion i arbetslaget. De verksamma pedagogerna uttrycker att rollen som klasslärare är komplex och innebär att pedagogen behöver kompetens om elevernas olika funktionshinder, kompetens för att utforma undervisningen utifrån enskilda elevens förutsättningar samt kompetens att samverka med föräldrar, assistenter och externa stödinstanser.</p><p>Avslutningsvis kan vi i studien konstatera att det är angeläget att se över behovet av utbildning och kompetens för framtida pedagoger till träningsskolan. I dagsläget finns det ingen utbildning som både ger en juridisk och en funktionell behörighet för att arbeta som klasslärare i träningsskolan.</p>

Vårt syfte med studien var att belysa lärarbehörigheten i träningsskolan. Studien har varit inriktad på vilka uppfattningar ett antal verksamma pedagoger och rektorer i skolformen har om utbildning och kompetens för undervisning inom träningsskolan. Vi har betraktat lärarbehörigheten utifrån två perspektiv: dels ur ett juridiskt perspektiv som utgår från Högskoleförordningens examensbeskrivningar för pedagogiska utbildningar, och dels ur ett funktionellt perspektiv som belyser vad undervisning innebär och hur lärarbehörigheten uppfattas i praktiken. För studien har vi valt att belysa hur den funktionella lärarbehörigheten uppfattas. Vi har genomfört kvalitativa intervjuer med en öppen intervjuguide bestående av tre temaområden: träningsskolan, lärarbehörighet och kompetens samt ”en skola för alla”, för att få svar på våra frågeställningar. Vi har för studien intervjuat sex pedagoger, med fyra olika utbildningar, samt två rektorer. Alla respondenterna är verksamma inom träningsskolan. Studiens resultat visar att rektorerna i första hand anser att specialpedagogen är den som innehar adekvat lärarbehörighet. Flertalet av respondenterna i studien anser att en pedagogisk grundutbildning till förskollärare och sedan påbyggnadsutbildning till specialpedagog är relevant behörighet för klassläraren i träningsskolan. Pedagogens yrkesroll beskrivs som dubbel, i betydelsen av att pedagogen ansvarar för elevernas undervisning samt innehar en handledande och arbetsledande funktion i arbetslaget. De verksamma pedagogerna uttrycker att rollen som klasslärare är komplex och innebär att pedagogen behöver kompetens om elevernas olika funktionshinder, kompetens för att utforma undervisningen utifrån enskilda elevens förutsättningar samt kompetens att samverka med föräldrar, assistenter och externa stödinstanser. Avslutningsvis kan vi i studien konstatera att det är angeläget att se över behovet av utbildning och kompetens för framtida pedagoger till träningsskolan. I dagsläget finns det ingen utbildning som både ger en juridisk och en funktionell behörighet för att arbeta som klasslärare i träningsskolan.

No description available.