Omvandling av hamnområden och att stärka kopplingen mellan staden och havet är en aktuell planeringssituation i dagens ökande urbanisering i våra städer samtidigt som segregering är ett växande problem på många platser. Hållbar utveckling har sedan länge varit aktuellt i planeringsdebatten men under senare tid har en förskjutning skett från de ekologiska aspekterna av stadsplaneringen till de sociala värdena som skapas av densamma. Det har därför inte skrivits och forskats i lika stor utsträckning som inom den ekologiska och ekonomiska hållbarheten då planering för integration och det sociala livet är under pågående utveckling. Arbetet syftar därmed till att behandla synen på social hållbar utveckling och undersöka hur begreppet förstås, vad det innefattar och hur det definieras samt hur det senare kan komma att praktiseras. Detta görs med utgång i en teoretisk diskussion där hållbar utveckling som huvudbegrepp utreds utifrån dess ursprung, hur det används och förstås utifrån forskning kring ämnet, varpå en liknande redogörelse görs av begreppet social hållbarhet, vilket utgör arbetets huvudfokus. För att bringa klarhet i den sociala hållbarhetens koppling till fysisk planering har samtida forskning i ämnet studerats, vilket utgör arbetets forskningsöversikt. utifrån denna forskningsöversikt, tillsammans med studier av två referensprojekt, utrönas gestaltningsprinciper för hur social hållbarhet kan främjas och praktiskt appliceras i ett gestaltningsförslag. Dessa gestaltningsprinciper tillämpas sedan genom arbetets fallstudie av Trelleborgs sjöstad, som även är föremål för den aktuella arkitekttävlingen Europan 14. I fallstudien studeras planeringsförutsättningarna för Trelleborgs sjöstad utifrån den fördjupade översiktsplanen för området samt utifrån dokument tillhörande tävlingsprogrammet för Europan 14. Arbetet mynnar slutligen ut i ett gestaltningsförslag för en centrumnära del av Trelleborgs sjöstad. Förslaget grundar sig i de principer för socialt hållbar planering som baserats på forskningsöversikten, och det visar sig att det är möjligt att planera socialt hållbart utifrån aktuell forskning och samtida planeringsexempel.

I takt med att klimatförändringarnas effekter ökar, ökar även behovet av klimatanpassning av den fysiska miljön. Trots behovet av klimatanpassning råder det tveksamheter kring hur proaktiva de svenska kommunerna är gällande deras klimatanpassningsarbeten, där det finns nationell information och reglering som uppmanar kommunerna att genomföra klimatanpassningsarbeten. Det råder även tveksamheter inom forskningsläget kring hur planerarna förhåller sig till klimatanpassning inom sitt yrkesutövande. Sammantaget blir det relevant att undersöka hur kommunerna resonerar kring och planerar för klimatanpassning.   Studien pekar mot att de svenska kommunala klimatanpassningsstrategierna utformas med målet att kunna skydda den befintliga byggda miljön, men att kommunerna även prioriterar skapandet av naturmiljöer som upplevs som estetiskt tilltalande och attraktiva. Det orsakar en konflikt med den statliga ledningen som prioriterar skydd av naturmiljöerna, och därmed strategier som reträtt, till en högre grad än kommunerna. Där den nationella styrningen kan ha lett till att kommunerna agerar för att motverka klimatförändringarnas effekter, men kommunerna väljer andra strategier och policys än de som i princip prioriteras från statligt håll.