No description available.

Bakgrund När en person vårdas under psykiatrisk tvångsvård begränsas individens rätt till självbestämmande. Patienter som omfattas av tvångsvård har ofta komplexa psykiatriska tillstånd som kräver särskild omsorg för att skydda både patienten själv och andra från potentiell skada. Denna typ av vård kan vara nödvändig för personer som för tillfället inte äger beslutskompetens. Tidigare forskning pekar på att patienters erfarenheter av ofrivillig sjukhusvistelse bör beaktas och utforskas för att förbättra vårdpraxis. Syfte Att beskriva patienters upplevelser av tvångsvård inom psykiatrisk vård. Metod En systematisk litteraturöversikt genomfördes. Data samlades in genom Cinahl complete och PubMed. Urvalet bestod av elva kvalitativa och kvantitativa vetenskapliga originalartiklar publicerade mellan år 2009–2024. Materialet tematiserades och därefter diskuterades resultatet i relation till begreppet autonomi enligt Beauchamp och Childress definition. Resultat Resultatet består av tre teman: Upplevd brist på autonomi, upplevd tvångsvård kan ändra attityden, och upplevelser av vårdrelation. Patienter i psykiatrisk tvångsvård upplever ofta en brist på autonomi, vilket främst förknippas med otillräcklig information och negativa erfarenheter av tvångsåtgärder. Många känner sig ignorerade och missförstådda av vårdpersonalen. De som utsätts för flera olika tvångsåtgärder eller har dåliga erfarenheter tenderar att utveckla en negativ syn på psykiatrin Sammanfattning Det framkom att patienter inom tvångsvård oftast upplever negativa effekter, såsom förlust av autonomi och bristande kommunikation. Dessa känslor av obehag tenderade att inte bemötas tillräckligt. För att undvika sådana negativa upplevelser behöver organisatoriska brister åtgärdas genom ökad kunskap och medvetenhet. / Background When a person is under psychiatric involuntary care, the individual's right to self-determination is restricted. Patients subject to involuntary care often have complex psychiatric conditions that require special attention to protect both the patient themselves and others from potential harm. This type of care may be necessary for individuals who currently lack decision-making capacity. Previous research indicates that patients' experiences of involuntary hospitalization should be considered and explored to improve care practices. Aim To describe patients' experiences of involuntary treatment within psychiatric treatment. Method A systematic literature review was conducted. Data was collected through Cinahl Complete and PubMed. The selection consisted of eleven qualitative and quantitative scientific original articles published between 2009 and 2024. The material was thematized, and then the results were discussed in relation to the theory of autonomy according to Beauchamp and Childress' definition. Results The results consist of three themes: Perceived lack of autonomy, experienced compulsory care can change the attitude and experiences of the care relationship. Patients in psychiatric involuntary care often experience a lack of autonomy, primarily associated with insufficient information and negative experiences of coercive measures. Many feel ignored and misunderstood by staff. Those who are subjected to multiple coercive measures or have poor experiences tend to develop a negative view of psychiatry. Summary It emerged that patients in involuntary treatment usually experience negative effects, such as loss of autonomy and inadequate communication. These feelings of discomfort tended not to be adequately addressed. To avoid such negative experiences, organizational deficiencies need to be addressed through increased knowledge and awareness.

Användandet av tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården orsakar etiska dilemman bland omvårdnadspersonalen och ett behov av reflektion. Många studier har gjorts om reflektion inom den somatiska vården, men få med inriktning på den psykiatriska vården. Syftet med denna studie var att beskriva omvårdnadspersonal och deras erfarenheter av tvångsåtgärder och reflektionstid för personal i samband med tvångsåtgärder inom sluten psykiatrisk vård. Studien var deskriptiv och kvalitativ och utfördes på två kliniker i Sverige, en allmänpsykiatrisk och en rättspsykiatrisk. Data samlades in genom narrativa intervjuer och analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultatet visade att personalens erfarenheter av tvångsåtgärder ofta gav en känsla av ett övergrepp mot patienten även om de på samma gång kände att det var nödvändigt. Deltagarna uppfattade reflektionstid efter tvångsåtgärd som något positivt, lärorikt och något som kunde leda till förbättringar. En reflektionsmodell skulle kunna vara ett redskap för konstruktiva diskussioner under reflektionstiden.

The ultimate treatment is when the person actually wants to make a change, this is often not the case for the youths that get placed at an institution for substance use problems. This thesis examines the participation in youth care through looking into how the staff in youth care make boys aged 16-21 at a closed institution to participate in their treatment, and if the participation has a meaning for the treatment. This thesis uses a qualitative method with semi-structured interviews. The theory of self-efficacy has been used to gain an understanding for the results of the thesis. Treatment staff from a department who works with this target group has been interviewed. The results showed that the staff works with motivation, respect and are trying to create a good treatment relationship with the youths. The staff thinks it’s positive that the youths can affect their treatment, but they’re also saying that the treatment the youths have to participate in can’t be affected. The staff thinks this is good because treatment for their substance use is the reason they are placed at the institution. Therefore the staff tries to motivate the youths to participation. At last the thesis shows that participation is the key to go through with treatment and therefore become drug free.

På hösten 2018 riktades blickarna mot vården i Sverige. Inte vilken del av vården som helst utan den som berör två av de kanske mest utsatta grupperna i samhället, missbruksvården och psykiatrin. I kölvattnet efter Uppdraggransknings dokumentärer om Sanne beslutade regeringen att det behövdes en (ny) översyn av huvudmannaskapet vid samsjuklighet av missbruk och psykisk sjukdom. (Ny) är denna översyn eftersom Missbruksutredningen 2011 lämnade över sitt slutbetänkande ”Bättre insatser vid missbruk och beroende” som pga. det höga antalet av samsjuklighet yrkade på ett lagförslag där Lag om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) och Lag om psykiatrisk tvångsvård (LPT) skulle bli en och samma lag. Regeringen avslog det yrkandet. Hur upplever läkarna, som möter dessa patienter dagligen, att det är att ha två huvudmän för den här patientgruppen? Uppsatsens syfte är att ta reda på hur specialistläkarna inom psykiatri och beroendevården på Vrinnevisjukhuset i Norrköping uppfattar gråzonen mellan LVM och LPT. Detta har gjorts genom intervjuer med läkare som arbetar på Beroendekliniken och på psykiatriska kliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Uppfattningen bland läkarna är att det finns ett behov av ett bättre samarbete mellan de olika instanserna och att strukturerna för hur man ska ha detta samarbete måste vara tydligt. Läkarna anser att lagarna bör fortsatt vara åtskilda men att det kunde vara önskvärt med en och samma huvudman för att minska risken för att patienter hamnar mellan stolarna.

Bakgrund: Bakgrunden till studien grundar sig i ett intresse av att ta reda på hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården upplever delaktighet, mitt i den situation som personerna befinner sig i. Av etiska skäl kunde dock inte patienterna själva intervjuas. Därför har jag valt att istället intervjua personal som dagligen arbetar nära patienter inom tvångsvården, för att ta reda på hur personalen upplever att man kan skapa delaktighet i patienternas vardag. Personer som vårdas inom den psykiatriska tvångsvården är en grupp som inte syns ute i samhället och därför kan de personerna lätt glömmas bort. Delaktighet är ett centralt begrepp inom socialpedagogiken och någonting som alla människor har rätt till. Med anledning av det här valde jag att göra en studie med den här utgångspunkten. Syfte: Syftet med studien är att undersöka hur personalen kan göra patienter inom den psykiatriska tvångsvården delaktiga i sin vardag. Vidare att undersöka vilka utmaningar de stöter på inom ramen för lagstiftningen. Metod: Studien har en kvalitativ metod där halvstrukturerade intervjuer har genomförts med tre sjuksköterskor och tre skötare som dagligen arbetar med patienter inom den psykiatriska tvångsvården. Resultat: Resultatet visar att ett tydligt säkerhetstänk från personalens sida styr väldigt mycket hur utformningen av arbetet sker. Vidare att personalens tillgänglighet och möjlighet att lyssna på patienterna är viktiga komponenter i det delaktighetsfrämjande arbetet. Resultatet visar också att patienternas förutsättningar och psykiska mående är några av faktorerna som kan skapa svårigheter när det gäller att uppnå delaktighet för patienterna. Dessutom finns hela tiden lagstiftningen med dess begränsningar med; vilket givetvis påverkar både hur arbetet sker, samt i vilken mån patienterna kan vara delaktiga.

<p>Sluten ungdomsvård infördes som påföljd för unga lagöverträdare 1999. Påföljden ersatte till stor del möjligheten att döma ungdomar till fängelse. 30 ungdomar som genomfört verkställigheten av sluten ungdomsvård tvångsomhändertogs direkt efteråt. Individen går då från straffrätt till socialrätt. Ingen tidigare forskning har genomförts kring denna övergång. Uppsatsens syfte var att klargöra och jämföra de olika lagstiftningarna. Syftet var vidare att undersöka hur personal på ungdomshemmen arbetar med och hanterar de svårigheter som kan uppstå då ungdomarna går från sluten ungdomsvård till socialvård. Uppsatsen är en rättsligt inriktad kvalitativ studie. Lagtext, förarbeten och betänkanden har studerats och därefter kompletterats med intervjuer med personal på ungdomshemmen. Studien visade att det finns grundläggande skillnader i de två olika lagstiftningarna, men att de påminner om varandra i verkställigheten. Resultaten visade vidare att behandlingspersonalen upplever svårigheter med övergången från sluten ungdomsvård till tvångsvård. Resultaten analyserades utifrån sociologiska teorier som satte forskningsproblemet i ett samhälleligt perspektiv. Utifrån Foucaults teorier kan övergången ses som en förlängning av straffet. Garland resonerar kring hur andra aktörer inlemmats i det straffande systemet. Studien har visat att socialrätten kan ses som ett exempel på detta.</p>

<p>Enligt socialtjänstlagen har kommunen det yttersta ansvaret för att barn och unga får möjligheten att växa upp under trygga och för deras utveckling goda förhållanden. Syftet med studien var att göra en utredning av den 2 § i lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av barn och unga (LVU) samt under vilka förutsättningar denna lag kan stärka socialtjänstens möjligheter att utföra de skyldigheter de är ålagda. Avsikten har förutom att förmedla regleringen kring 2 § LVU varit att redogöra för hela processen från det att beslut om utredning fattas till vårdens upphörande. Vid ansökan om vård enligt LVU är socialnämnden underställd en rättslig överprövning varför studiens syfte även avsåg socialnämndens medverkan vid rättens bevisprövning. När beslut fattas om tvångsvård skall principen om barnets bästa vara likt en ledstjärna vid avgörande varför studien även omfattade att bringa klarhet i innebörden av denna princip. Uppsatsen är rättsdogmatisk och kvalitativ i sin karaktär och därför har främst traditionella rättskällor som författningstexter, förarbeten, doktrin och praxis används för besvara dess syfte.</p>

<p>Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.</p><p>Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.</p><p>Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.</p><p>Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.</p>

Sluten ungdomsvård infördes som påföljd för unga lagöverträdare 1999. Påföljden ersatte till stor del möjligheten att döma ungdomar till fängelse. 30 ungdomar som genomfört verkställigheten av sluten ungdomsvård tvångsomhändertogs direkt efteråt. Individen går då från straffrätt till socialrätt. Ingen tidigare forskning har genomförts kring denna övergång. Uppsatsens syfte var att klargöra och jämföra de olika lagstiftningarna. Syftet var vidare att undersöka hur personal på ungdomshemmen arbetar med och hanterar de svårigheter som kan uppstå då ungdomarna går från sluten ungdomsvård till socialvård. Uppsatsen är en rättsligt inriktad kvalitativ studie. Lagtext, förarbeten och betänkanden har studerats och därefter kompletterats med intervjuer med personal på ungdomshemmen. Studien visade att det finns grundläggande skillnader i de två olika lagstiftningarna, men att de påminner om varandra i verkställigheten. Resultaten visade vidare att behandlingspersonalen upplever svårigheter med övergången från sluten ungdomsvård till tvångsvård. Resultaten analyserades utifrån sociologiska teorier som satte forskningsproblemet i ett samhälleligt perspektiv. Utifrån Foucaults teorier kan övergången ses som en förlängning av straffet. Garland resonerar kring hur andra aktörer inlemmats i det straffande systemet. Studien har visat att socialrätten kan ses som ett exempel på detta.