I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete. / Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity. In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.

<p>I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi¬fie¬ring av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. Resurserna visade även på en social kompetens hos deltagarna med afasi som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens hos personer med afasi framför allt bör ses ur ett inter¬aktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete.</p> / <p>Analysis of Talk-in-Interaction involving People with Aphasia and Speech and Language Pathologists/Spouses: The Use of Communicative Resources in Collaboration toward Intersubjectivity.</p><p>In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources for achieving intersubjectivity. In addition, possible changes in the use of the communicative resources depending on conversational partner were investigated. The conversations of six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources for participants with aphasia could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results may possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude, it may be argued that linguistic competence of persons with aphasia should mainly be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.</p>

I uppsatsen analyseras Per Olov Enquists roman Magnetisörens femte vinter (2009 [1964]).Syftet med den tvådelade analysen är att utröna hur verket är konstruerat berättartekniskt –men även att undersöka hur de viktigaste karaktärerna gestaltas samt att se hur deras olikaegenskaper bidrar till verket som helhet. Syftet är också att visa hur man kan planera ochgenomföra en lektionsserie, gällande berättarteknik och karaktärer, på gymnasiet. I uppsatsenanvänds en begreppsapparat som främst utgår från Mieke Bals teori om narrativ text.Analysen, angående berättarteknik, bekräftar tidigare forskning genom att visa att detförekommer flera typer av berättare i romanen, samt att framställningen i verket användertekniker som skapar en osäkerhet gällande vad som är fakta och vad som är ovidkommandeinformation. Angående karaktärerna visar analysen att de alla är betydelsefulla för helheten,men det är enbart karaktären Selinger som uppvisar en karaktärs-effekt. Genom att utgå frånJudith A. Langers fjärde fas, gällande byggandet av föreställningsvärldar, ges förslag på hurman kan ge gymnasieelever olika verktyg så att de kan utveckla förståelse för berättarteknikoch karaktärer.

The subject of this thesis is Emile Zola’s novel Thérèse Raquin (1867). The principal aim is to examine lexical repetitions and their importance for semantic networks. The thesis studies the use of the noun cou and certain of its co-occurrences, as well as the use of colours and their derivatives. Employing the methods of Greimas and Rastier, the study is based upon two analyses, one narratological and the other thematic, an approach which allows us not only to study the importance of lexical repetitions, but also to study another aspect of the writing, Zola’s various sources of inspiration. This approach aids in showing the stylistic profile of the novel from a new perspective. Our second aim concerns the Swedish translations of the text. The degree of equivalence of lexical repetitions and their transmission has been studied in three versions (Wilson, 1884, Bjurman, 1911, and Bouleau, 1953). Our analysis draws on Berman’s and Heldner’s ideas about the critical evaluation of translated literary texts. The results of this thesis show that Zola, in Thérèse Raquin, uses lexical repetitions to create a stylistic effect that not only draws inspiration from literary and artistic sources, but that is also inspired by real events of the time. These stylistic properties, such as the system of colour leitmotivs, must be conveyed in a translation that is to be considered faithful to the original. The findings of this study suggest that there is a dependency between two of the examined versions and that it would be desirable to produce a new Swedish translation of the novel, equivalent to Zola’s text. / Le roman Thérèse Raquin (1867) d’Émile Zola est l’objet d’étude de la présente thèse. Le premier but est d’y examiner des répétitions lexicales et leur importance pour des réseaux sémantiques. Nous y étudions l’emploi du nom cou et certaines de ses co-occurrences, ainsi que des couleurs et leurs dérivés présents. Suivant des méthodes de Greimas et Rastier, l’étude s’effectue au moyen de deux analyses, l’une narratologique, l’autre thématique, ce qui nous permet non seulement d’examiner l’importance des répétitions lexicales, mais aussi d’étudier un aspect supplémentaire de l’écriture, les diverses sources d’inspiration de Zola. Cette approche contribue à montrer, dans une perspective nouvelle, le profil stylistique du roman. Notre deuxième but concerne des traductions suédoises du texte. Dans trois versions (Wilson, 1884, Bjurman, 1911, et Bouleau, 1953), est évalué le degré d’équivalence des répétitions lexicales et la transmission des répétitions lexicales examinées. Pour notre analyse, nous nous servons des idées de Berman et de Heldner, qui traitent le sujet d’évaluation critique de textes littéraires traduits.  Les résultats de la présente thèse montrent que Zola, dans Thérèse Raquin, utilise les répétitions lexicales pour créer un effet de style qui puise son inspiration non seulement dans des sources littéraires et artistiques, mais aussi dans des événements de la réalité de son époque. Ces propriétés stylistiques, comme la systématique des leitmotivs des couleurs, doivent être rendues dans une traduction censée être fidèle à l’original. Les analyses de notre étude évoquent qu’il y a une dépendance entre deux des versions examinées et qu’il est souhaitable de produire une nouvelle traduction suédoise du roman, équivalente au texte de Zola.