In this study I have met three authors in a dialogue seminar on their literary work. The discussion, starting from texts by Lacan and Socrates, revolved around the dichotomy of personal and private, and how to benefit from personal material in one’s literary work. The three authors reflected on the writer Karl Ove Knausgård and the photographer Sally Mann, who both are working with their own immediate family as a motif. In Knausgård, you can find a strong and self-dissecting writer persona as a medium of creating recognition in the readers mind. In Sally Mann the metaphorical dimensions of this family motifs transforms them to images of much more general relevance than their private settings. On the subject of truth and story I also reflect on the different approaches that the authors Primo Levi, Viktor Frankl and Imre Kertész have on their experiences of the Holocaust. Finally the importance and relevance of metaphors as a way of getting a touch of one’s own private material is starting to be investigated. / I det här arbetet har jag samlat tre författare i olika genrer till ett dialogseminarium om sin arbetsprocess. Samtalet, som utgick från texter av Lacan och Sokrates, kretsade mycket kring författarens arbetsvillkor och de olika metoder som författarna använder sig av för att hitta sin frihet i förhållande till dem. I samtalet blev det uppenbart hur beroende alla författarna är av en förstående medarbetare. Okunskap och felläsning från en dramaturg eller redaktör kan bokstavligt talat bli förödande. Dialogmötet kom att kretsa kring frågeställningar om hur man skiljer privat och personligt. Vi diskuterade författaren Karl Ove Knausgård och fotografen Sally Mann, som båda jobbar med sin egen familj som motiv. Genom att Knausgård använder sig själv som en roll visar han på en möjlighet att närma sig ett eget material. Hos Sally Mann är det istället de metaforiska dimensionerna i de vardagliga motiven som gör sig tydliga. Också i Imre Kertész skildring av förintelsen förvandlas den till något större: en metafor för hur ödet och slumpen kan påverka våra liv. Hans berättelse blir på det sättet mindre beroende av vad som är sant, än skildringarna av två andra överlevare från Auschwitz: Primo Levi och Viktor Frankl. Vilket inte betyder att de andras texter saknar metaforisk styrka. Avslutningsvis går uppsatsen in på författarnas sätt att använda metaforen som ett verktyg för att berätta. Metaforen är alltid en bild av någonting annat, den skapar en fördjupning och oförväntad igenkänning hos läsaren. Den ger också möjligheter för konstnären/författaren att berätta saker som hen inte kan säga på andra sätt. Metaforen uppstår genom igenkänning i skapandet. Man kan välja att gå med den, eller aktivt gå emot den för att fördjupa textens eller filmens metaforiska dimension. En viktig aspekt för yrkeskunnande inom konsten och författarskap är att aldrig ligga före i sitt arbete genom att oroa sig för vad omgivningen ska tycka och tänka. Då finns det en risk att man blir en feg konstnär, vilket är förödande för ens skapande.
| Identifer | oai:union.ndltd.org:UPSALLA1/oai:DiVA.org:lnu-28051 |
| Date | January 2013 |
| Creators | Uddenberg, Molly |
| Publisher | Linnéuniversitetet, Institutionen för fysik och elektroteknik (IFE) |
| Source Sets | DiVA Archive at Upsalla University |
| Language | Swedish |
| Detected Language | Swedish |
| Type | Student thesis, info:eu-repo/semantics/bachelorThesis, text |
| Format | application/pdf |
| Rights | info:eu-repo/semantics/openAccess |
Page generated in 0.0025 seconds