Denna studies syfte är att bidra med kunskap om några pedagogers erfarenheter av att stötta kommunikativ utveckling hos elever som läser ämnesområden inom grundsärskolan. De frågeställningar som legat till grund för studien är: Vad betraktar pedagogerna som möjligheter respektive hinder för elevernas kommunikationsutveckling? Hur beskrivs elevernas roll i processen med kommunikationsutveckling? Hur kan pedagogers erfarenheter förstås utifrån specialpedagogiska perspektiv? Digitala semistrukturerade intervjuer genomfördes med åtta pedagoger verksamma i grundsärskolan. Materialet transkriberades och tematisk innehållsanalys genomfördes samt analys utifrån följande specialpedagogiska perspektiv: ett relationellt perspektiv, ett kategoriskt perspektiv, ett kritiskt perspektiv och ett dilemmaperspektiv. Vårt resultat visar att pedagoger betraktar AKK-verktyg som den främsta möjligheten för elevers kommunikationsutveckling. Pedagogerna beskriver att de har erfarenheter av att använda bland annat bildstöd i form av till exempel pekkartor, scheman och digitala kommunikationsverktyg samt tecken som stöd i undervisningen. Det framkommer även att det är viktigt att ha en fungerande samverkan med vårdnadshavare och andra insatser kring eleven för att kunna skapa de bästa kommunikativa miljöerna för eleverna. Av resultatet framgår också vikten av utbildning och kompetens hos pedagoger inom kommunikation vilket återspeglar mycket av tidigare forskning. Brist på utbildning och kompetens leder till hinder för pedagoger att anpassa undervisningen utifrån elevers kommunikativa behov. I resultatet framkommer att elevernas roll i processen med kommunikationsutveckling främst beskrivs som behövande och att pedagogerna ser det som sin uppgift att kompensera för elevernas kommunikativa svårigheter med olika stödinsatser där AKK är den främsta insatsen. I vår analys ser vi att ett relationellt perspektiv är det mest framträdande perspektivet bland annat genom att relationen mellan pedagog och elev lyfts fram av pedagogerna som avgörande för elevernas kommunikationsutveckling. / The purpose of this study is to contribute knowledge about some pedagogues experiences of supporting communicative development in students with moderate or severe intellectual disability. The questions that formed the basis of the study are: What do pedagogues consider opportunities and obstacles for students' communication development? How is the students' role described in the process of communication development? How can pedagogues experiences be understood from a special education perspective?Digital semi-structured interviews were conducted with eight pedagogues active in the elementary special school. The material was transcribed, and thematic content analysis was carried out, as well as analysis from the following special education perspective: a relationship-based perspective, a categorical perspective, a critical perspective as well as a dilemma perspective. Our results show that pedagogues regard augmentative and alternative communication (AAC) tools as the main opportunity for students' communication development. The pedagogues describe that they have experience of using, among other things, visual support in the form of, for example, point maps, schedules and digital communication tools as well as sign language as support in teaching. It also appears that it is important to have a functioning collaboration with guardians and other efforts around the student in order to create the best communicative environments for the students. The results also show the importance of education and competence of pedagogues in communication, which reflects much of previous research. Lack of education and competence leads to obstacles for pedagogues to adapt teaching based on students' communicative needs.The results show that the students' role in the process of communication development is mainly described as needy and that the pedagogues see it as their task to compensate for the students' communicative difficulties with various support efforts, where AAC is the main effort. In our analysis, we see that a relationship-based perspective is the most prominent perspective in that the relationship between pedagogues and student plays a large role in students' communication development.

No description available.

The aim for this study is to contribute with knowledge about preschool teachers' ideas about their communication strategies, from an inclusion perspective. To collect information, nine interviews were made with practicing preschool teachers in Sweden. The study is based on empirical data and with a methodological approach. By using interpretative phenomenological analysis as a tool to analyze the collected data, three categories, or also called clusters, on the overall theme communication strategies were found including verbal communication, non-verbal communication and age and specific communication skills. The results show that preschool teachers use different communication strategies to a large extent to include the children. However, it appears to a very small extent how preschool teachers use different communication strategies to offer multilingual children their native language. The preschool teachers mainly express the importance of the children learning the Swedish language, which is also the main communication strategy for the older children in preschool. / Syftet med studien är att bidra med kunskaper om förskollärares föreställningar om deras kommunikationsstrategier, utifrån ett inkluderingsperspektiv. För att samla in data så genomfördes det nio stycken intervjuer med verksamma förskollärare i Sverige. Studien baseras på empirisk data med en metodologisk ansats. Analysen har skett genom metodansatsen interpretativ fenomenologisk analys, där vi tolkat fenomenet kommunikationsstrategier och funnit tre olika kategorier som kallas kluster som är kopplade till fenomenet. Dessa kluster är verbal kommunikation, icke-verbal kommunikation och ålder och specifika kommunikationsmöjligheter. Resultatet visar att förskollärarna använder olika kommunikationsstrategier i stor utsträckning för att inkludera barnen. Dock så framkommer det i väldigt liten utsträckning hur förskollärarna använder olika kommunikationsstrategier för att erbjuda flerspråkiga barn sitt modersmål. Förskollärarna uttrycker främst vikten av att barnen ska lära sig det svenska språket vilket även är den främsta kommunikationsstrategin för de äldre barnen i förskolan.

Språk och lärande har nära anknytning till varandra och varje barn ska få möjlighet att uttrycka sig med hjälp av olika uttrycksformer (Läroplan för förskolan [Lpfö18], 2018). Förskollärare är ansvariga för att ge barnen i förskolan de förutsättningar som behövs för att språkutveckling ska ske (Lpfö18, 2018). Syftet med denna studie var att få kunskap om hur förskollärare resonerar om sitt arbete med TAKK och bildstöd och hur detta påverkar barns språkutveckling. Den teori som användes var det sociokulturella perspektivet som utgår från Lev Vygotskijs teorier om att samspel och sammanhang och att lärande sker när människor ingår i sociala interaktioner. Inom sociokulturellt perspektiv lades fokus på begreppen: redskap, mediering och den närmaste utvecklingszonen. Metoden som valdes var semistrukturerade intervjuer vilket valdes för att få reda på förskollärarnas resonemang om TAKK och bildstöd. Intervjuer genomfördes med sex legitimerade och verksamma förskollärare. Resultatet visade att förskollärare använder TAKK och bildstöd som redskap för att stödja barns språkutveckling, både i spontana och rutinsituationer i förskolan. TAKK och bildstöd används för att skapa ett sammanhang i barns vardag, bidra till språkutveckling och hjälpa barn i deras kommunikation. Förskollärare anpassar användandet av TAKK och bildstöd efter det individuella barnets förutsättningar och behov. Då förskollärarna anser att TAKK och bildstöd gynnar alla barns språkutveckling används det med alla barn på förskolan. Förskollärare samverkar med vårdnadshavare för att främja barns språkutveckling både i hemmet och på förskolan

No description available.

No description available.

I den här studien läggs fokus på elevassistentens roll och förutsättningar för arbete inom grundsärskolans inriktning ämnesområden och i mötet med elever som har komplexa kommunikationsbehov. Syftet är att belysa hur elevassistenter själva ser på sin yrkesroll och sitt uppdrag. Kvalitativa intervjuer genomfördes med nio elevassistenter verksamma inom grundsärskolan. Situerat perspektiv användes för analys av det empiriska materialet. Studiens resultat visar att elevassistenter ser sig själva fylla en viktig funktion i grundsärskolans verksamhet, både genom att stötta elever under skoldagens olika moment och även för att stöttas pecialläraren i det pedagogiska arbetet. Elevassistentyrket ses som en bortprioriterady rkesgrupp vars arbetsbelastning är hög samtidigt som de inte erkänns för sin arbetsinsats. Studiens resultat bekräftar tidigare forskning som bedrivits inom området - elevassistenter efterfrågar större möjlighet till fortbildning och kompetensutveckling framför allt inom undervisning, alternativ och kompletterande kommunikation samt lågaffektivt bemötande. I studien diskuteras även de maktförhållanden som kan uppstå inom skolans verksamheter. Både mellan lärare och assistenter, men även mellan nya och mer erfarna assistenter på arbetsplatsen. / In this study, focus is placed on the role of paraeducators within special compulsory school in Sweden, in their work with students with severe intellectual disabilities and complex communication needs. The purpose of this study is to elicit how paraeducators view their professional role and assignment, and their work as a communicative resource. Interviews were conducted with nine paraeducators, and the theory of situated learning is used as the framework through which the empirical material is analysed. The results of the study show that paraeducators see themselves fulfilling an important function in the activities of special compulsory school, both by supporting students during the schoolday and by supporting the special needs teacher with regards to educational strategies. Paraeducators are seen as a deprioritized group who often work hard on their own with little recognition. The results of the study confirm previous research conducted in the field, that paraeducators demand greater opportunities for further education and development, especiallyin special education, augmentative and alternative communication, and low-arousal approach. The study also discusses the power relations that may appear between teachers and paraeducators, as well as those between newer paraeducators and those who are more experienced.

The purpose of this study is to help increase knowledge of using augmentative and alternative communication (AAC) in the music education in compulsory schools for pupils with learning disabilities. The study aims to identify and analyze how this use affects these pupils’ communication and participation, in educational and social context. Three issues are based on the purpose, focusing on: 1) how AAC is used in music education, 2) what possibilities are provided for pupils to use AAC, and 3) what effect this usage has upon the participation and learning of the pupils. This is a qualitative case study, based on one case representing a larger group. The theoretical framework is a communicative relationship-based perspective (KoRP) which assumes that communication, participation and learning are closely connected and interdependent. An established model (the participation model) has been used in the analysis to identify and analyze different aspects of participation. Methods used are direct observations during lessons, and also informal conversations with the teacher. The result shows that AAC is used more by the teacher than the pupils, as indicated in previous research. Time, cooperation and practical conditions seem to affect the possibilities of using AAC in the classroom. The result also shows that AAC is used mostly in teaching, with much less use in creating relationships. Pictures and gestures are most frequently used, however, the result also indicates that music itself is used both by teachers and pupils as an instrument for communication, participation and learning.

This thesis investigates best practices for teaching and supporting bilingual augmentative and alternative communication (AAC) users as they develop their communication skills. Although there are guidelines that inform best practices for teaching and supporting bilingual AAC users, there is very little information on what these practices look like. This thesis investigates the techniques and strategies that bilingual speech-language pathologists (SLPs) who practice in Catalunya, a bilingual community in northeastern Spain, use to evaluate, teach, and support people who use pictogram-based AAC modalities to communicate. To do this, six SLPs who practice in Catalunya participated in interviews regarding their practices when teaching bilingual AAC users. These interviews were analyzed thematically, based on an iterative, inductive coding process. Analysis revealed that most bilingual AAC users have access to an AAC system in only one language of the community. This may reflect a monolingual mindset (Tonsing & Soto, 2020), and limits the opportunities for engagement with both the larger community, and the individuals’ home communities. This is particularly true for those who speak a language other than those of the community with their families. Despite this, AAC users seem to understand both languages, develop bilingual identities, and “feel bilingual.” Additionally, despite the lack of access to multilingual AAC systems, professionals employ practices that show respect for the home language, whether it is Castilian Spanish, Catalan, or another language. The results suggest that the monolingual mindset is a deeply-ingrained part of educational and therapeutic systems in both monolingual and bilingual communities, even when individual practitioners respect and value their clients’ home language(s) and bilingual identities.

Multiprofessionella team i rehabiliteringsverksamheter kräver att patienter kontinuerligt uttrycker sina önskningar och behov för att teammedlemmar ska kunna arbeta personcentrerat. För patienter med kommunikativa svårigheter kan det uppstå hinder i vårdsammanhang i form av minskad delaktighet gällande sin vård. För att effektivisera kommunikationen och motverka låg delaktighet behöver anpassningar göras. Anpassningar kan komma i form av alternativ och kompletterande kommunikation (AKK) eller andra strategier som underlättar ett samtal för båda samtalsparter. Föreliggande studie undersöker interaktionen mellan logopeder och patienter med kommunikativa svårigheter med respektive utan AKK under vårdbesök. Studien innefattar dessutom vårdpersonals samt patienters upplevelser avseende AKK och kommunikation.  Materialet bestod av videoinspelningar av två behandlingsbesök med två logopeder och två patienter som använder AKK. I samband med videoinspelningarna intervjuades även patienterna. Därtill inkluderades intervjuer med tio deltagare som representerade fem olika professioner. Det inhämtade videomaterialet analyserades med hjälp av multimodal interaktionsanalys och intervjuerna analyserades tematiskt. Resultatet som framkom i studien indikerade att interaktionen mellan vårdpersonal och patienter generellt förbättras vid AKK-användning. Däremot finns faktorer som påverkar effektiviteten av AKK-användningen, till exempel vad det är för omgivning, patientens motivation, frustration respektive insikt om kommunikationssvårigheterna samt vårdens bemötande och vilka anpassningar som tillämpas. Intervjuerna med vårdpersonalen visade att logopeden har en betydande roll inom teamet i relation till att öka kunskapen och medvetenheten avseende hur man samtalar med patienter med kommunikativa svårigheter. Videoinspelningarna och tillhörande patientintervjuer stöttade flera aspekter som framkom i vårdpersonalintervjuerna samtidigt som de bidrog med ytterligare perspektiv. Slutsatsen som dras i föreliggande studie är behovet av ökad kunskap avseende kommunikation och AKK, vilket kan leda vidare till ett tätare samarbete mellan teammedlemmar som arbetar med patienter med kommunikativa svårigheter. Slutligen är det av vikt att betona att kommunikativa svårigheter inte endast beror på en patients insjuknande, utan de blir mer påtagliga när goda förutsättningar i olika sammanhang inte finns. / Multiprofessional teams within rehabilitation clinics are dependent on patients verbalizing their needs and wishes in order for the team members to work with a person-centered approach. Patients with communication difficulties may experience reduced participation regarding their own healthcare. Therefore, it is important that adjustments are implemented to increase communication efficiency and the patient’s participation. The adjustments can be Augmentative and Alternative Communication (AAC) or other strategies that facilitate a conversation between the participants. The present study investigated interaction between speech and language pathologists (SLPs) and patients with communication difficulties with or without AAC during a medical appointment. The study also investigates experiences of healthcare professionals and patients regarding communication and AAC.  The data consisted of video recordings of two treatment visits between two SLPs and two patients that use AAC. The patients were interviewed after the visit. The data also consisted of interviews with ten participants that represented five different professions that regularly work with patients who use AAC. The video data was analyzed using multimodal interaction analysis and for analysis of the interviews with professionals, thematic analysis was employed. The findings indicated that the interaction between healthcare professionals and patients was improved when AAC was used. There were, however, factors that may affect the effectiveness of AAC, such as the type of environment, the patient’s motivation, frustration and an awareness of the communication difficulties, as well as healthcare providers’ attitudes and adjustments that are implemented. Analysis of the interview conducted with healthcare providers demonstrated the vital role of the SLP in a team in regard to improving knowledge and awareness of how to communicate with patients with communication difficulties. The video recordings with complementary patient interviews supported many aspects that emerged in the interviews with healthcare providers. Video analysis also contributed to additional perspectives.  Results of the present study imply that there is a need to improve the knowledge of communication and AAC in interprofessional teams, which could also lead to enhanced collaboration between team members. Lastly, it is of importance to highlight that communication difficulties are not solely due to a patient’s illness.  Communication difficulties become more pronounced when various contextual conditions are not favorable.