<p><strong><p>SAMMANFATTNING</p><p>Uppsatsen har behandlat asylrätten, och har fokuserat på förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, såsom grund för beviljande av flyktingstatus. Uppsatsens syfte har varit att fastställa gällande svensk asylrätt och sedan analysera hur könsrelaterad förföljelse och flyktingskap bedöms av Migrationsöverdomstolen.</p><p>Flyktingstatus erhålls av denne som uppfyller vissa angivna rekvisit. Enligt Förenta Nationernas flyktingkonvention är en flykting en person som inte kan eller inte vill använda det skydd för liv och frihet som staten måste medge medborgare och övriga invånare. Asylgrunden förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, återfinns i flyktingbestämmelsen, utlänningslagen (SFS 2005:716) 4:1 §. Könstillhörighet och sexuell läggning är en del av tillhörighet till en viss samhällsgrupp, vilket innebär att dessa typer av förföljelse utgör asylskäl. Bestämmelsen om förföljelse på grund av kön syftar till att skydda asylsökande som löper risk för liv, frihet eller diskriminering eftersom dessa vägrar anta traditionella könsroller. Exempel på detta är kvinnor som kan komma att utsättas för könsstympning eller kvinnor som blir utsatta för misshandel av sina manliga släktingar.</p><p>Författarna vill se hur diskussionen förs i rättstillämpningen angående denna asylgrund. Vad som framkommit är att förföljelse på grund av kön inte förekommit i någon större omfattning. Återkommande i rättsfallen är att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och anför till grund för ansökan flera olika skäl. Även om flyktingskap är ett av de åberopade asylskälen, kan detta skäl många gånger undanröjas direkt av Migrationsverket och i högre instanser diskuteras exempelvis mestadels anknytning. Sådana mål som inte behandlat begreppet asyl nämnvärt, har utelämnats.</p><p>Relativt få fall, rörande könsrelaterad förföljelse har förekommit. Sammanlagt hittades sju rättsfall från Migrationsöverdomstolen under åren 2008 och 2009 som diskuterade asylrätten i de avseenden som varit relevanta för uppsatsens syfte, nämligen grunder för asyl. Det var enbart i ett rättsfall, som den asylsökande åberopade vad som kallas för könsrelaterad förföljelse och det var enbart i detta fall som rätten ingående diskuterade denna asylgrund. Inget rättsfall behandlade förföljelse på grund av sexuell läggning.</p><p>Författarna presenterar två hypoteser som kunde förklara varför så få fall hittats. Den ena syftar till Migrationsverkets utredningsansvar. Kan det vara så att det finns brister i genuskompetensen hos Migrationsverket utredare eller är det de förföljda som är så förtryckta att de inte vågar berätta?</p><p>Den andra möjliga förklaringen bygger på Nolls och Popovics rättsvetenskapliga artikel, vilken innehåller slutsatser som påvisar att Sverige jämfört med andra länder, hellre beviljar uppehållstillstånd såsom skyddsbehövande i övrigt eller för humanitära skäl än på grund av asylskäl. Studien omfattar dock åren 1994 – 2003, men ger ändå en liten indikation på varför det ser ut som det gör. Om båda hypoteser närmare skulle utredas skulle uppsatsen hamna i området för empiriska studier, vilket inte ingår i denna uppsats som är baserad på den rättsdogmatiska metoden.</p></strong></p>

No description available.

No description available.

I denna uppsats har vi utifrån SKTF-tidningens genomförda undersökning försökt att utreda huruvida den i undersökningen påstådda motsättningen mellan den för LOU grundläggande principen om affärsmässighet och möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling existerar. Således blir även avsikten att studera vilka principer som påverkar möjligheterna att ställa sociala villkor enligt LOU samt att urskilja eventuella motsättningar mellan dessa principer och möjligheterna att ställa sociala villkor. Eftersom LOU står inför en förändring 1 januari år 2008 blir syftet också att försöka utreda om dessa förändringar kommer att leda till en tydligare reglering angående möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling. Våra preciserade frågeställningar omfattas av forskningsfrågor som lyder som följer: Vilka motsättningar finns mellan LOU:s grundläggande principer och möjligheter att ställa sociala villkor? Och hur ställs sociala villkor i praktiken för att undvika dessa motsättningar? samt kommer införandet av NLOU att medföra en tydligare reglering av möjligheterna att ställa sociala villkor i offentlig upphandling än det som stadgats i LOU? Vi använder oss av en traditionell juridisk metod för att fastställa gällande rätt, de lege lata. Utifrån doktrin och förarbeten har vi studerat LOU och NLOU för att klargöra vilka källor som utgör och påverkar gällande rätt. När det gäller sociala villkor i praktiken har vi utifrån SKTF-tidningens undersökning valt ut två representanter som används för att visa hur sociala villkor kan implementeras i en offentlig upphandling. När det gäller motsättningarna mellan möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling och iakttagande av de för LOU:s grundläggande principer anser vi att affärsmässighetskravet kan anses stå i strid med möjligheterna att ställa sociala villkor. Dock finns 1 kap. 18 b § LOU som anger att särskilda villkor i en upphandling får ställas i form av så kallade tillkommande kontraktsvillkor. Genom denna paragraf stadgas det att möjligheterna finns, att i kombination med affärsmässighetskravet ställa särskilda villkor om detta sker på konkurrensmässiga grunder. Hur utformandet av en offentlig upphandling där sociala villkor ställs ska se ut i praktiken anges dock inte genom lagens förarbeten. NLOU kommer att få en rent språkligt tydligare reglering av möjligheterna att ställa sociala villkor, men i förarbetena återfinns inte någon tydligare reglering av vad begreppet innebär samt var i den offentliga upphandlingen dessa villkor får ställas.

SAMMANFATTNING Uppsatsen har behandlat asylrätten, och har fokuserat på förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, såsom grund för beviljande av flyktingstatus. Uppsatsens syfte har varit att fastställa gällande svensk asylrätt och sedan analysera hur könsrelaterad förföljelse och flyktingskap bedöms av Migrationsöverdomstolen. Flyktingstatus erhålls av denne som uppfyller vissa angivna rekvisit. Enligt Förenta Nationernas flyktingkonvention är en flykting en person som inte kan eller inte vill använda det skydd för liv och frihet som staten måste medge medborgare och övriga invånare. Asylgrunden förföljelse på grund av kön och sexuell läggning, återfinns i flyktingbestämmelsen, utlänningslagen (SFS 2005:716) 4:1 §. Könstillhörighet och sexuell läggning är en del av tillhörighet till en viss samhällsgrupp, vilket innebär att dessa typer av förföljelse utgör asylskäl. Bestämmelsen om förföljelse på grund av kön syftar till att skydda asylsökande som löper risk för liv, frihet eller diskriminering eftersom dessa vägrar anta traditionella könsroller. Exempel på detta är kvinnor som kan komma att utsättas för könsstympning eller kvinnor som blir utsatta för misshandel av sina manliga släktingar. Författarna vill se hur diskussionen förs i rättstillämpningen angående denna asylgrund. Vad som framkommit är att förföljelse på grund av kön inte förekommit i någon större omfattning. Återkommande i rättsfallen är att utlänningen ansöker om uppehållstillstånd och anför till grund för ansökan flera olika skäl. Även om flyktingskap är ett av de åberopade asylskälen, kan detta skäl många gånger undanröjas direkt av Migrationsverket och i högre instanser diskuteras exempelvis mestadels anknytning. Sådana mål som inte behandlat begreppet asyl nämnvärt, har utelämnats. Relativt få fall, rörande könsrelaterad förföljelse har förekommit. Sammanlagt hittades sju rättsfall från Migrationsöverdomstolen under åren 2008 och 2009 som diskuterade asylrätten i de avseenden som varit relevanta för uppsatsens syfte, nämligen grunder för asyl. Det var enbart i ett rättsfall, som den asylsökande åberopade vad som kallas för könsrelaterad förföljelse och det var enbart i detta fall som rätten ingående diskuterade denna asylgrund. Inget rättsfall behandlade förföljelse på grund av sexuell läggning. Författarna presenterar två hypoteser som kunde förklara varför så få fall hittats. Den ena syftar till Migrationsverkets utredningsansvar. Kan det vara så att det finns brister i genuskompetensen hos Migrationsverket utredare eller är det de förföljda som är så förtryckta att de inte vågar berätta? Den andra möjliga förklaringen bygger på Nolls och Popovics rättsvetenskapliga artikel, vilken innehåller slutsatser som påvisar att Sverige jämfört med andra länder, hellre beviljar uppehållstillstånd såsom skyddsbehövande i övrigt eller för humanitära skäl än på grund av asylskäl. Studien omfattar dock åren 1994 – 2003, men ger ändå en liten indikation på varför det ser ut som det gör. Om båda hypoteser närmare skulle utredas skulle uppsatsen hamna i området för empiriska studier, vilket inte ingår i denna uppsats som är baserad på den rättsdogmatiska metoden.

Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta. Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos. Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet. Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.

Denna uppsats syftar till att utreda på vilket sätt införandet av ”Lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” påverkat de åtgärder som måste vidtas mot kränkningar i skolan samt vem som ansvarar för dessa. Uppsatsen syftar även till att utreda hur elevens möjlighet till skadestånd förändrats i och med införandet av den nya lagen. I uppsatsen utreds kränkningar elever emellan, som inte är brottsliga eller diskriminerande, i skolor som kommunen är huvudman för. Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I den första delen behandlas ansvar, åtgärder och myndighetskontakter, den andra delen behandlar skadeståndsbestämmelserna och i tredje delen behandlas det rättsfall som är av relevans för uppsatsen. Samtliga delar avslutas med en jämförande analys. Lagen har blivit lättare att tillämpa eftersom skadeståndsbestämmelserna och kommunens ansvar nu finns reglerade i samma lag. Detta underlättar både för skolorna och för de elever som blivit kränkta. Skolorna har ett tydligare regelverk att följa för att undgå skadeståndsskyldighet och eleverna har lättare att se vilka rättigheter de har. Ett barn- och elevombud för likabehandling har tillsatts på Skolverket, som bl.a. ska se till så att skolorna följer reglerna samt agera ombud för de elever som utsatts för kränkningar. Ett utredningsansvar har införts, vilket innebär att skolorna omedelbart måste utreda de kränkningar som de får kännedom om. Kränkningslagen har även inneburit att alla skolor måste ha en likabehandlingsplan. Allt detta syftar till att underlätta för den kränkta eleven att få skadestånd. Vi ser dock ett antal svårigheter med den nya lagen främst i form av gränsdragningsproblem. Hur olika begrepp i den nya lagen kommer att bedömas är upp till praxis att avgöra. Från förarbetena är det svårt att få vägledning i dessa frågor då de enbart berörts ytligt. Vi tror att det enda prejudicerande rättsfallet på området som prövats enligt de gamla skadeståndsregerna inte skulle ha fått ett annat utfall om den nya lagstiftningen varit gällande. Trots detta anser vi att den nya lagstiftningen är ett steg i rätt riktning och vi tror att förtydligandena i lagtexten, vad avser både elevers rättigheter och skolans ansvar, kommer att underlätta för kränkta elever att få skadestånd.

Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift. Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud. ”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det. Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen. De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen. Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning. Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.

Offentlig upphandling är ett område som varje år omsätter stora belopp i Sveriges ekonomi. När en upphandlande enhet skall göra inköp av varor eller tjänster som inte är av obetydligt belopp skall enheten tillämpa reglerna om offentlig upphandling. I lagen om offentlig upphandling (LOU) finns det en lagstadgad möjlighet för anbudsgivare att komplettera sitt anbud, 1 kap. 21 §. Rättsregeln att komplettera sitt anbud skulle kunna tolkas som ett avsteg från den för offentlig upphandling gällande likabehandlingsprincipen. Vidare uppkommer frågan om möjligheten att komplettera anbud ger en förhandlingsfördel i upphandlingsförfarandet? Syftet med uppsatsen är att undersöka om rätten att förtydliga och komplettera ett anbud enligt 1 kap. 21 § LOU kan innebära att upphandlingsförfarandet till viss del frångår likabehandlingsprincipen som är fastställd i 1 kap. 4 § LOU och om tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU skulle kunna utnyttjas av anbudsgivare för att erhålla fördel i upphandlingsförfarandet. Likabehandlingsprincipen gäller alltid och kommer till uttryck i svensk lag genom begreppet affärsmässighet som återfinns i 1 kap. 4 § LOU. Tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU utgör ett verktyg för att göra anbud jämförbara med varandra. Jämförbarheten mellan olika anbud är viktig för att likabehandlingsprincipen ska upprätthållas och komplettering av anbud får bara begäras av den upphandlande enheten. 1 kap. 21 § LOU syftar till att upprätthålla konceptet affärsmässighet och ett brott mot paragrafen innebär därför i sig ett brott mot likabehandlingsprincipen. Härav kan tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU inte anses innebära att likabehandlingsprincipen frångås. Vidare kan denna paragraf ge en fördel vid utformandet av anbud under tidsbegränsning då lagrummet ger utrymme för tidsbesparing vid utformande av anbud. Om detta är en fördel vid anbudsgivningen är beroende på om företaget väljer att utnyttja möjligheten eller inte. Exempelvis kan ju detta uppfattas som en fördel och utnyttjas när en anbudsgivare har tidsbrist vid utformandet av sitt anbud. Om denna möjlighet används utgör användandet av möjligheten i sig inte att likabehandlingsprincipen frångås då möjligheten kan användas utan att det ursprungliga kontraktsförhållandet frångås.

Offentlig upphandling är allt växande betydelse. Från och med 1 Januari 2008 har en ny lag om offentlig upphandling trätt ikraft. Denna har en syster lag som reglerar upphandling inom försörjningssektorn. Den klassiska sektorn omfattar offentliga upphandlingar som upphandlande myndigheter gör gällande varor, tjänster och byggnadsentreprenader. Efter att en upphandlande myndighet har prövat anbuden ska de upplysa alla anbudssökande och anbudsgivare om utgången. Detta sker genom ett tilldelningsbeslut, i vilket skälen för tilldelning står att finna. Ett tilldelningsbeslut är en accept av ett anbud, vilket genom de allmänna reglerna i avtalsrätten leder till ett civilrättsligt bindande avtal. Detta kan innebära ett problem då denna avtalsbundenhet uppkommer innan en upphandling är avslutad enligt LOU. I den händelse att en domstol vid en överprövning skulle finna att upphandling måste göras om eller rättas blir detta ett problem då den upphandlande enheten har ett avtal som de inte längre får bibehålla. Denna problematik kan undvikas genom att den upphandlande myndigheten redan i förfrågningsunderlaget anger att avtal sluts genom ett upphandlingskontrakt. På det viset uppkommer även det civilrättsliga avtalsslutet vid samma tidpunkt som den offentligrättsliga. Kvarstår finns dock en viss problematik kring att upphandlande myndighet ändock ingår ett avtal med en leverantör när det fortfarande finns överprövningsmöjligheter kvar, dvs. innan upphandlingen är avslutad. Efter Alcatel-målet har Sverige ändrat LOU och det går nu att överpröva ett tilldelningsbeslut även efter det att ett upphandlingskontrakt är ingåtts. Det har inför lagändringen förs en diskussion om huruvida skall vara uttryckligen förbjudet att ingå avtal innan överprövningstiden har löpt ut, och att avtal som då är i strid med LOU skall vara ogiltiga. Lagstiftaren valde dock att enbart ändra lagen genom att låta överprövningsrätten kvarstå en period även efter tilldelningsbeslutet och eventuellt avtalsslutande. Denna ordning har föranlett vissa problem då en civilrättslig bundenhet kan uppkomma även om upphandlingen inte är avslutad enligt LOU. Två mål som har avgjorts i kammarrätten har fastslagits att tilldelningsbeslutet är en accept som ger ett giltigt avtal. Det ena av dessa domar gick upp till regeringsrätten där de inte gick emot kammarrätten. Svea hovrätt har även de i ett skadeståndsmål funnit att tilldelningsbeslutet skapade ett bindande avtal. Författaren anser att det vore önskvärt att lagstiftaren i lag fastslog en upphandling avslutas med ett upphandlingskontrakt som får ingås först efter att minst 10 dagar förlöpt sedan tilldelningsbeslut delgavs anbudsgivarna. Vid en eventuell prövning i högsta instans vore det eftersträvansvärt att tilldelningsbeslutet, och andra fall av eventuellt för tidiga avtalsslut att det fastslogs under vilka omständigheter en civilrättslig bundenhet kan eller inte kan uppstå.