Thesis (LLD)--Stellenbosch University, 2013. / ENGLISH ABSTRACT: This dissertation considers the question whether there are viable alternatives to the conceptual framework within which the South African administrative-law system operates, given that the administration now functions under new constitutional demands and new approaches to administrative engagement. The intention is not to proffer concrete recommendations for such a system, but only to propose an approach by means of which questions concerning the legal regulation of the administration and administrative function may be addressed. The dissertation introduces the concept of the contextualised administrative-law system. This concept emphasises the legal relationship between the public administration and the judiciary, but is not limited to this relationship. The administrative-law system does not operate in a vacuum, though, and is informed by the conceptual framework within which the system operates. The system is also a function of its geo-political and socio-economic context. The historical development of the doctrine of separation of powers, as one aspect of the conceptual framework, is traced. Thereby the normative, dynamic and flexible nature of the doctrine is established. On this basis, the potential and value of a fourth branch, the administration, within the separation-of-powers doctrine is assessed. By implication, the administrative function would constitute a fourth, distinct function in addition to the legislative, executive and judicial functions. The concept of the administrative-law system is consequently applied to the South African context. Firstly, the development of the South African system is outlined and, secondly, the administrative-law relationship is analysed. This discussion establishes that the system is characterised by an embryonic administrative law, the equating of administrative law and judicial review, an emphasis on the rule-of-law or “red-light” approach to administrative regulation, a rhetoric of deference, and the supremacy of the Constitution of the Republic of South Africa, 1996. Therefore, the system must be informed by the Constitution and, arguably, by Karl Klare’s project of transformative constitutionalism and Etienne Mureinik’s “culture of justification”. The content of the separation of powers is also investigated by means of an historical analysis of the considerations that rationalise the existence of an independent administrative jurisdiction in France. This entails an exposition of the Conseil d’État’s structure, organisation and dual function. Principles that describe the French system, other than the pure separation of powers, are discussed, namely, the duality of jurisdiction, the separation of administrative and judicial authorities, the separation of the administrative jurisdiction and active administration, the maxim “to judge the administration is still administering”, and the hybrid nature of administrative litigation. The legal regulation of public contracts can be regarded as a doctrinal perspective of the administrative-law system. The public contract is discussed as one form of administration, due to its conceptual ambiguity as a legal instrument on the boundary between public and private law and due to the administration’s increasing contractual activity. To an extent the contrat administratif of French law indicates that particular legal rules are an extension of the broader principles, considerations and institutional structures discussed in the preceding sections. This dissertation introduces an approach that emphasises the relationship between the administration and the judiciary as well as the conceptual framework within which the administrative-law system operates. Through the application of this approach to the South African context and to public contracting the key concepts and debates underlying an appropriate administrative-law system in South Africa are identified and investigated. This constitutes a platform for the development of a particular administrative-law system and an exposition of viable alternatives to the conceptual framework within which the system operates. / AFRIKAANSE OPSOMMING: Hierdie proefskrif ondersoek die vraag of daar lewensvatbare alternatiewe tot die konseptuele raamwerk van die huidige Suid-Afrikaanse administratiefreg-stelsel moontlik is. Dié vraag word gestel teen die agtergrond van die nuwe grondwetlike vereistes en benaderings waaraan administratiewe interaksie moet voldoen. Die bedoeling is nie om aanbevelings vir die bestaande stelsel te maak nie, maar eerder om ‘n benadering voor te stel waarin vrae oor die regulering van die administrasie en die administratiewe funksie geakkommodeer kan word. In die proses skep die proefskrif ‘n nuwe konsep: die administratiefreg-stelsel in konteks, wat die regsverhouding tussen die administrasie en die regbank beklemtoon, terwyl dit nie beperk is tot die verhouding nie. Uiteraard word die administratiefregstelsel beïnvloed deur die konseptuele raamwerk waarin dit funksioneer, terwyl dit verder ook ‘n funksie is van sy geopolitiese en sosio-ekonomiese konteks. Die historiese ontwikkeling van die skeiding van magte, een aspek van die konseptuele raamwerk, word bespreek en daardeur word die normatiewe, dinamiese en buigsame aard van die leerstuk bevestig. Hiermee word die potensiaal en waarde van ‘n vierde been, naamlik die administrasie, binne die skeiding-van-magte leerstuk oorweeg, met die implikasie dat die administratiewe funksie ‘n onafhanklike, vierde funksie vestig, benewens die wetgewende, uitvoerende en regsprekende funksies. Die konsep van die administratiefreg-stelsel word gevolglik toegepas op die Suid- Afrikaanse konteks. Eerstens word die ontwikkeling van die Suid-Afrikaanse stelsel uiteengesit en dan tweedens word die administratiefreg-verhouding ontleed. Hierdie bespreking bevestig dat die stelsel gekenmerk word deur ‘n onderontwikkelde administratiefreg, die gelykstelling van die administratiefreg en geregtelike hersiening, die beklemtoning van die regstaat en ‘n sogenaamde rooilig-benadering tot administratiewe regulasie, ‘n retoriek van geregtike agting, en die oppergesag van die Grondwet van die Republiek van Suid-Afrika, 1996. Juis as gevolg hiervan moet die stelsel op die Grondwet gegrond word. Daar word ook geargumenteer dat Karl Klare se transformerende konstitusionalisme sowel as Etienne Mureinik se kultuur van regverdiging die stelsel vorm behoort te gee. Die skeiding van magte se inhoud word ook aan ‘n historiese ontleding van Franse reg onderwerp om sodoende die rasionaal agter die onafhanklike administratiewe jurisdiksie in Frankryk te verduidelik. Dit behels ‘n uiteensetting van die Conseil d’État se struktuur, interne organisering en tweeledige funksie. Die beginsels wat die Franse stelsel beskryf, bo-en-behalwe die suiwer skeiding van magte, word bespreek en dit is by name die dualiteit van jurisdiksie, die skeiding van administratiewe en regsprekende owerhede, die skeiding van die administratiewe jurisdiksie en aktiewe administrasie, die leuse wanneer die administrasie beoordeel word, word daar steeds administreer, en die gemengde aard van administratiewe regsgedinge. Die openbare kontrak word bespreek as ‘n instrument van administrasie gegewe die konseptuele dubbelsinnigheid van daardie regskonsep, wat op die grens tussen publiek- en privaatreg lê, en as gevolg van die administrasie se toenemende kontraktuele aktiwiteit. In ‘n mate dui die Franse contrat administratif daarop dat bepaalde regsreëls ‘n uitbreiding van die breër beginsels, oorwegings en institusionele strukture is, soos in die voorafgaande afdelings bespreek word. Dus stel hierdie proefskrif ‘n benadering voor wat die verhouding tussen die administrasie en die regbank, sowel as die konseptuele raamwerk waarbinne die administratiefreg-stelsel funksioneer, beklemtoon. Deur hierdie benadering toe te pas op die Suid-Afrikaanse konteks, en op openbare kontraktering, word die konsepte en debatte geïdentifiseer en ondersoek wat ‘n gepaste administratiefreg-stelsel onderskryf. Dit vorm ‘n basis vir die ontwikkeling van ‘n bepaalde administratiefregstelsel en die uiteensetting van lewensvatbare alternatiewe tot die konseptuele raamwerk waarbinne die stelsel funksioneer.

Thesis (LLM)--Stellenbosch University, 2012. / ENGLISH ABSTRACT: Section 25(6) of the Constitution of the Republic of South Africa 1996 guarantees legally secure tenure to persons whose tenure of land is insecure as a result of past racially discriminatory laws and practices. The Extension of Security of Tenure Act 62 of 1997 (ESTA) and the Land Reform (Labour Tenants) Act 3 of 1996 (LTA) were enacted to give effect to section 25(6), read with section 25(9) of the Constitution, with the aim to improve and strengthen tenure security in rural areas, including farmland. However, the general opinion amongst scholars is that these efforts to strengthen tenure security have generally failed to ensure legally secure tenure on farmland. To this effect, the Draft tenure security policy and Draft Land Tenure Security Bill (2010) were formulated to introduce new measures to improve tenure security on farmland. This gives a clear indication that eighteen years after the government embarked on an all-encompassing land reform programme, its intended goals have not yet been achieved, resulting in the continued challenges faced by farm dwellers. The thesis discusses the inherent challenges associated with tenure security on white-owned commercial farmland, with specific reference to government‟s obligation to improve tenure security; the nature of farm dwellers‟ rights; and the shortcomings of the existing policy and legislative measures. A historical overview explains the effects of the apartheid land holding system that underpins the need for tenure reform, while an analysis of constitutional and international law sets out the guiding principles on tenure security. An analysis of the applicable policy and legislative measures establishes the causes of continued tenure insecurity on farmland, which include shortcomings in the main legislative measures; failure by the legislature to translate policy into legislation; misinterpretation and misapplication of legislation by the courts; and lack of effective implementation. The thesis considers the impact of the Draft tenure security policy and the Bill in light of the challenges facing farm dwellers and concludes that tenure security in relation to farmland remains insecure and government still falls short of the appropriate solutions to address the tenure security challenges on farmland. / AFRIKAANSE OPSOMMING: Artikel 25(6) van die Grondwet van die Republiek van Suid-Afrika 1996 waarborg sekerheid van verblyfregte vir persone wie se verblyfregte regsonseker is as gevolg van ras-diskriminerende wette en praktyke van die verlede. Die Wet op die Uitbreiding van Sekerheid van Verblyfreg 62 van 1997 (ESTA) en die Wet op Grondhervorming (Huurarbeiders) 3 van 1996 (LTA) is gepromulgeer om gevolg te gee aan artikel 25(6), saamgelees met artikel 25(9), van die Grondwet, wat daarop gemik is om die sekerheid van verblyfregte in landelike gebiede te verbeter en te versterk. Die algemene siening onder geleerdes is egter dat hierdie pogings om sekerheid van bestaande verblyfregte te versterk oor die algemeen ten opsigte van verblyfregte op landbougrond gefaal het. In verband hiermee is die Konsep beleid op sekerheid van verblyfregte (Draft tenure security policy) en die Konsep Wetsontwerp op die Sekerheid van Verblyfregte in Grond (Draft Land Tenure Security Bill) (2010) geformuleer om nuwe maatreëls voor te stel om sekerheid van verblyfregte ten opsigte van landbougrond te bewerkstellig. Hierdie ontwikkelings gee ‟n aanduiding dat die staat ná ‟n omvattende grondhervormingsprogram van agtien jaar nie die beoogde doelwitte bereik het nie en dat plaasbewoners steeds uitdagings in die gesig staar. Hierdie tesis bespreek die inherente uitdagings wat geassosioseer word met regsonsekere verblyfregte ten opsigte van kommersiële landbougrond, hoofsaaklik van wit grondeienaars, met spesifieke verwysing na die staat se plig om regsekerheid te versterk; die aard van plaasbewoners se regte; en die tekortkominge van die bestaande beleids- en wetgewende maatreëls. Die behoefte aan hervorming word beklemtoon met verwysing na ‟n historiese oorsig wat die uitwerking van die apartheid-grondbeheerstelsel verduidelik, terwyl ‟n analise van grondwetlike en internasionale reg die beginsels met betrekking tot die sekerheid van verblyfregte uiteensit. ‟n Analise van die toepaslike beleids- en wetgewende maatreëls dui op die oorsake van voortdurende onsekerheid van verblyfregte in landbougrond, wat die volgende insluit: tekortkominge in die primêre wetgewende maatreëls; versuim deur die wetgewer om beleid in wetgewing om te skakel; foutiewe uitleg of toepassing van wetgewing deur die howe; en ‟n gebrek aan die effektiewe uitvoering van wetgewing. Die tesis oorweeg die impak van die Konsep beleid op sekerheid van verblyfregte (Draft tenure security policy) en die Konsep Wetsontwerp in die lig van die uitdagings waarmee plaasbewoners steeds te kampe het, en kom tot die gevolgtrekking dat verblyfregte ten opsigte van landbougrond steeds regsonseker is en dat die staat steeds versuim om geskikte oplossings vir die uitdagings daar te stel.

Thesis (LLD (Private Law))--University of Stellenbosch, 2011. / Dissertation presented for the degree of Doctor of Laws at Stellenbosch University. / ENGLISH ABSTRACT: The state participates in the market place in a large number of ways, spending millions annually. It buys and sells goods and services; it employs a massive workforce; it acquires, develops and disposes of land; it engages in all kinds of financial transactions; it sets up companies, holds shares and enters into partnerships. Yet, the legal treatment of the state as commercial player remains an enigma. In South African law there is no shortage of legal rules that apply or can potentially apply to state commercial activity, but there is nevertheless no coherent view of the conceptualisation of state commercial activity and as a result no clarity on how such conduct should be legally regulated. A voluminous, but extremely fragmented collection of statutory mechanisms aims to regulate a large variety of matters connected to state commercial activity. The courts have shown an almost schizophrenic attitude towards the application of the common law to these state actions, alternating between opting to apply general contract law and general administrative law rules. Constitutional transformation in South Africa necessitates a critical reevaluation of the legal approach to the regulation of state commercial activity. This necessity flows from a number of factors that converge in the judicial regulation of state commercial activity. These factors include a shift in the nature and function of the state, including the judiciary under the new constitutional dispensation; the use of commercial conduct to advance important transformation goals; the proper relationship between courts in protecting fundamental societal values captured in the Constitution and the executive as the key driver of social change; and the role of law in this changing environment. An analysis of the judicial regulation of state commercial activity creates an opportunity to probe basic questions about legal methodology, particularly in a transformative context such as South Africa. A central theme in this reassessment is the role of dichotomous reasoning in legal methodology, based on sharp distinctions between monolithic concepts such as public/private, state/private enterprise, rule/standard, contract/administrative action, delict/contract that no longer seem to adequately relate to experience in the real world. An analysis of South African case law on state commercial activity reveals the underlying judicial premise that all such state action can be classified as either administrative or contractual in nature. Once this conceptual classification is done the rules that apply follow automatically. State commercial activity is consequently subjected to either administrative law or private law rules in a manner that denies or obfuscates the choice on the part of the individual judge. The criteria used to classify the nature of the action under the classification approach have varied over time. The most prominent criteria are the source of the power exercised and the presence of superior power, with the courts currently alternating between these two. However, these criteria cannot be formulated with certainty and they do not provide consistent guidelines. While the criteria identify important aspects of state commercial activity that merit increased judicial control, the relationships between the criteria and the ensuing substantive regulation and particularly the relationships between them remain nebulous. Ultimately, the classification approach is characterised by excessive conceptualism and formalism. The reality that judges choose what regulation to apply to particular instances of state commercial activity is hidden. The application of specific substantive rules is made to seem natural, inevitable and selfevident. This closes off dialogue about that choice. Two alternatives to the classification methodology exist in South African law, namely an exclusively private law approach and a comprehensive public law approach. The exclusively private law approach highlights the commercial nature of the state action to the effect that state contracting is treated on par with all other forms of (private) commercial activity. However, it is questionable whether private law regulation can adequately address the regulatory concerns specific to the public context of state conduct. An analysis of this alternative approach identifies promising private law doctrines that can inspire such regulation, but significant further development is required before the desired level of regulation will be feasible on private law grounds. The comprehensive public law approach insists on the consistent application of public law rules to all state conduct, irrespective of the commercial nature of that conduct. Although this option may seem highly desirable, especially because it ensures public scrutiny of all state conduct, it is not ideal either. Particularly problematic is the high cost of such regulation and resultant inefficiency that may not be realistic given the current demands on South African public administration. The German and French legal systems provide examples of a third alternative approach in the form of distinct legal figures that exist between contract and administrative law. Recognition of such a distinct figure provides the prospect of developing a separate set of regulation tailored to the specific needs of that figure. A separate branch of government contract or government commercial law can thus be created. In South African law it may be possible to stimulate such development by recognising state contracts as a separate class of contract. However, it is doubtful whether the development of a third regulatory category will encourage the integration of public and private law rules to overcome the conceptualism of the current approach; it could also reinforce conceptualism by adding a third conceptual category. The most promising alternative methodology is premised on a more complex view of the interacting factors that inform judicial regulation and, by extension, legal treatment of state commercial activity. Such an approach perceives the distinctions between the various relevant concepts and factors not as sharp dichotomies, but as continuous and fluid relationships. It recognises that the legal treatment of a specific instance of state commercial activity is a function of the relationship between the various concepts and factors. Such an approach calls for more open and direct engagement with all the factors informing the regulation of state commercial activity. Ultimately, it requires individual judges to take responsibility for the choices they make in their involvement in state commercial activity by means of the regulatory control they exercise. It accordingly fosters dialogue and public debate about the role of law in social phenomena such as state commercial activity. This approach is in line with a culture of justification and transformative constitutionalism that ground the democratic enterprise in South Africa. / AFRIKAANSE OPSOMMING: Die staat neem op 'n groot aantal wyses deel aan die handelsverkeer en spandeer jaarliks miljoene. Dit koop en verkoop goedere en dienste; dit stel 'n massiewe werkerskorps in diens; dit bekom, ontwikkel en vervreem grond; dit sluit allerhande finansiele transaksies; dit rig maatskappye op, hou aandele en sluit vennootskappe. En tog bly die regsbeskouing van die staat as kommersiele speier 'n enigma. In die Suid-Afrikaanse reg is daar geen tekort aan regsreels wat op kommersiele staatsoptrede van toepassing is of potensieel van toepassing kan wees nie, en tog is daar geen koherente benadering tot die konseptualisering van kommersiele staatsoptrede nie en gevolglik geen duidelikheid oor hoe sodanige optrede deur die reg gereguleer moet word nie. 'n Groot volume uiters gefragmenteerde statutere meganismes poog om 'n verskeidenheid kwessies rakende kommersiele staatsoptrede te reguleer. Die howe toon 'n bykans skisofrene houding jeens die toepassing van gemeneregreels op sodanige staatsoptrede en wissel tussen 'n keuse vir die toepassing van algemene kontraktereg en algemene administratiefreg. Konstitusionele transformasie in Suid-Afrika noodsaak die kritiese herbeskouing van die regsbenadering tot die regulering van kommersiele staatsoptrede. Hierdie noodsaak vloei uit 'n aantal faktore wat ineenloop by die geregtelike regulering van kommersiele staatsoptrede. Sodanige faktore sluit in 'n verskuiwing in die aard en funksie van die staat, insluitende die regbank, onder die nuwe grondwetlike bedeling; die gebruik van kommersiele optrede om belangrike transformasie-oogmerke te bereik; die gepaste verhouding tussen die howe in hul beskerming van fundamentele gemeenskapswaardes in die Grondwet en die uitvoerende gesag as sentrale dryfkrag agter sosiale transformasie; en die rol van die reg in hierdie veranderende omgewing. 'n Analise van die geregtelike regulering van kommersiele staatsoptrede skep die geleentheid om basiese vrae rakende regsmetodologie aan te spreek, spesifiek in 'n transformatiewe konteks soos Suid-Afrika. 'n Sentrale tema in hierdie herbeskouing is die regsmetodologiese rol van digomatiese of tweesydige redenering gebaseer op starre onderskeide tussen een-dimensionele konsepte soos publieklprivaat, staat/private onderneming, reel/standaard, kontrakladministratiewe handeling, deliklkontrak wat skynbaar nie meer genoegsaam in verband staan met ervaring in die werklikheid nie. 'n Analise van Suid-Afrikaanse regspraak rakende kommersiele staatsoptrede openbaar die onderliggende regterlike hipotese dat aile sodanige staatsoptrede geklassifiseer kan word as 6f administratiefregtelik 6f kontraktueel van aard. Sodra hierdie konseptuele klassifikasie gedoen is, volg die regsreels van toepassing outomaties. Kommersiele staatsoptrede word gevoglik 6f deur administratiefregreels 6f uitsluitlik deur reels van die privaatreg gereguleer op 'n wyse wat die keuse van die betrakke regter ontken of verberg. Die kriteria wat gebruik word in die klassifikasiebenadering om die aard van die handeling te klassifiseer het oor tyd verander. Die belangrikste kriteria is die bran van die magte uitgeoefen en die teenwoordigheid van staatsmag, met die howe wat tans hierdie twee kriteria afwissel. Hierdie kriteria kan egter nie met sekerheid geformuleer word nie en dit bied geen konsekwente riglyne nie. Terwyl die kriteria belangrike aspekte van kommersiele staatsoptrede identifiseer wat strenger geregtelike beheer ondersteun, is dit veral die verhouding tussen die onderskeie kriteria sowel as die verhouding tussen die kriteria en die daarapvolgende substantiewe regulasies wat vaag bly. Uiteindelik word die klassifikasie-benadering gekenmerk deur oormatige konseptualisme en formalisme. Die realiteit dat regters kies watter regulasie om toe te pas op besondere gevalle van kommersiele staatsoptrede bly verborge. Die toepassing van spesifieke substantiewe reels word voorgehou as natuurlik, onvermydelik en voor-die-hand-liggend. Hierdie benadering sluit dialoog oor sulke keuses uit. Twee alternatiewe tot die klassifikasie-metodologie bestaan in die SuidAfrikaanse reg, naamlik 'n suiwer privaatregtelike benadering en 'n omvattende publiekregtelike benadering. Die suiwer privaatregtelike benadering fokus op die kommersiele aard van die staatshandelinge, met gevolg dat staatskontraktering soos aile ander vorme van (privaat)kommersiele optrede gehanteer word. Dit is egter te bevraagteken of die suiwer privaatregtelike regulasie op 'n bevredigende wyse al die regulatiewe oogmerke spesifiek tot die publieke konteks van staatsoptrede kan aanspreek. 'n Analise van hierdie alternatiewe benadering dui op belowende privaatreg-leerstukkke wat sodanige regulasie kan onderle, maar aansienlike verdere ontwikkeling van hierdie leerstukke is nodig alvorens die privaatreg die verlangde vlakke van regulasie kan bied. Die omvattende publiekregtelike benadering dring aan op die konsekwente toepassing van publiekregtelike reels op aile staatsoptrede, ongeag die kommersiele aard van sodanige handelinge. Hoewel hierdie opsie uiters wenslik blyk te wees, veral gegewe die wyse waarop dit publieke oorsig oor aile staatsoptrede verseker, is dit ook nie 'n ideale benadering nie. Veral problematies is die hoe koste van sodanige regulasie en die gepaardgaande ondoeltreffende staatsadministrasie wat, gegewe die eise wat tans aan die Suid-Afrikaanse staatsdiens gestel word, onrealisties mag wees. Die Duitse en Franse regstelsels verskaf voorbeelde van 'n derde alternatiewe benadering in die vorm van 'n afsonderlike regsfiguur wat bestaan tussen die kontraktereg en die administratiefreg. Die bestaan van so 'n afsonderlike regsfiguur skep die moontlikheid vir die ontwikkeling van afsonderlike regulasie toegespits op die spesifieke behoeftes van daardie figuur. 'n Afsonderlike veld van staatskontrakte of staatshandelsreg kan gevolglik ontstaan. In die Suid-Afrikaanse reg mag dit moontlik wees om sodanige ontwikkeling te stimuleer deur die erkenning van staatskontrakte as 'n afsonderlike, spesifieke klas van kontrakte. Dit is egter te betwyfel of die ontwikkeling van 'n derde kategorie van regulasie die integrasie van privaatregtelike en publiekregtelike reels sal bevorder en die konseptualisme van die huidige benadering sal oorkom; dit mag ook bloot konseptualisme versterk deur 'n derde konseptuele kategorie by te voeg. Die mees belowende alternatiewe metodologie is gegrond op 'n meer komplekse benadering tot die wisselwerkende faktore wat die geregtelike regulering van en die regsbenadering tot kommersiele staatsoptrede onderle. Sodanige benadering beskou die onderskeid tussen die betrokke konsepte en faktore nie as 'n skerp digotomie nie, maar as aaneenlopende en beweeglike verhoudings. Dit beskou die regsbenadering tot 'n spesifieke geval van kommersiele staatsoptrede as 'n funksie van die verhouding tussen die verskeie konsepte en faktore. So 'n benadering vereis 'n openliker en meer direkte omgaan met die faktore wat die regulering van kommersiele staatsoptrede onderls. Uiteindelik vereis dit dat individuele regters verantwoordelikheid sal neem vir die keuses wat hulle maak in hul betrakkenheid by kommersiele staatsoptrede deur middel van die regulatiewe beheer wat hulle daaraor uitoefen. Oit bevorder gevolglik dialoog en publieke debat oor die ral van die reg in sosiale praktyke soos kommersiele staatsoptrede. Hierdie benadering is in Iyn met 'n kultuur van regverdiging (culture ofjustification) en transformatiewe konstitusionalisme (transformative constitutionalism) wat die grandslag vorm van demokratiese ontwikkeling in Suid-Afrika.

Abuse of Public Law in Judicial Decisions This thesis discusses the relevance and meaning of the principle of "abuse of law" in Czech public law, and consists of six chapters. A brief opening chapter sets out the aim of the thesis, namely to provide a theoretical analysis of the concept of abuse of law, using conclusions that are established in Czech jurisprudence. The second chapter deals with the substantial rulings of the Czech Supreme Court viewing the abuse of law concept in terms of civil law, because the abuse of law principle came to light firstly in Czech civil law. The prospective enactment of the abuse of law principle in the Czech Civil Code Bill is also mentioned. The third chapter is crucial to this thesis, and reflects the approach of the Czech Supreme Administrative Court (the SAC) to the doctrine of abuse of law. The first Czech ruling in which the concept of the abuse of tax law occurred was Divers, no. 1 Afs 107/2004 - 48. In Divers, the SAC construed a very in-depth argument supporting the applicability of the abuse of law principle to the field of taxation (which is part of public law). Then the process during which the SAC developed the abuse of law concept in its rulings, including the first application of the Halifax two-stage abuse test is described. The parallel concepts...

<p>Offentlig upphandling är ett område som varje år omsätter stora belopp i Sveriges ekonomi. När en upphandlande enhet skall göra inköp av varor eller tjänster som inte är av obetydligt belopp skall enheten tillämpa reglerna om offentlig upphandling. I lagen om offentlig upphandling (LOU) finns det en lagstadgad möjlighet för anbudsgivare att komplettera sitt anbud, 1 kap. 21 §. Rättsregeln att komplettera sitt anbud skulle kunna tolkas som ett avsteg från den för offentlig upphandling gällande likabehandlingsprincipen. Vidare uppkommer frågan om möjligheten att komplettera anbud ger en förhandlingsfördel i upphandlingsförfarandet? Syftet med uppsatsen är att undersöka om rätten att förtydliga och komplettera ett anbud enligt 1 kap. 21 § LOU kan innebära att upphandlingsförfarandet till viss del frångår likabehandlingsprincipen som är fastställd i 1 kap. 4 § LOU och om tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU skulle kunna utnyttjas av anbudsgivare för att erhålla fördel i upphandlingsförfarandet.</p><p>Likabehandlingsprincipen gäller alltid och kommer till uttryck i svensk lag genom begreppet affärsmässighet som återfinns i 1 kap. 4 § LOU. Tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU utgör ett verktyg för att göra anbud jämförbara med varandra. Jämförbarheten mellan olika anbud är viktig för att likabehandlingsprincipen ska upprätthållas och komplettering av anbud får bara begäras av den upphandlande enheten.</p><p>1 kap. 21 § LOU syftar till att upprätthålla konceptet affärsmässighet och ett brott mot paragrafen innebär därför i sig ett brott mot likabehandlingsprincipen. Härav kan tillämpningen av 1 kap. 21 § LOU inte anses innebära att likabehandlingsprincipen frångås. Vidare kan denna paragraf ge en fördel vid utformandet av anbud under tidsbegränsning då lagrummet ger utrymme för tidsbesparing vid utformande av anbud. Om detta är en fördel vid anbudsgivningen är beroende på om företaget väljer att utnyttja möjligheten eller inte. Exempelvis kan ju detta uppfattas som en fördel och utnyttjas när en anbudsgivare har tidsbrist vid utformandet av sitt anbud. Om denna möjlighet används utgör användandet av möjligheten i sig inte att likabehandlingsprincipen frångås då möjligheten kan användas utan att det ursprungliga kontraktsförhållandet frångås.</p>

<p>Offentlig upphandling är allt växande betydelse. Från och med 1 Januari 2008 har en ny lag om offentlig upphandling trätt ikraft. Denna har en syster lag som reglerar upphandling inom försörjningssektorn. Den klassiska sektorn omfattar offentliga upphandlingar som upphandlande myndigheter gör gällande varor, tjänster och byggnadsentreprenader.</p><p>Efter att en upphandlande myndighet har prövat anbuden ska de upplysa alla anbudssökande och anbudsgivare om utgången. Detta sker genom ett tilldelningsbeslut, i vilket skälen för tilldelning står att finna. Ett tilldelningsbeslut är en accept av ett anbud, vilket genom de allmänna reglerna i avtalsrätten leder till ett civilrättsligt bindande avtal. Detta kan innebära ett problem då denna avtalsbundenhet uppkommer innan en upphandling är avslutad enligt LOU. I den händelse att en domstol vid en överprövning skulle finna att upphandling måste göras om eller rättas blir detta ett problem då den upphandlande enheten har ett avtal som de inte längre får bibehålla. Denna problematik kan undvikas genom att den upphandlande myndigheten redan i förfrågningsunderlaget anger att avtal sluts genom ett upphandlingskontrakt. På det viset uppkommer även det civilrättsliga avtalsslutet vid samma tidpunkt som den offentligrättsliga.</p><p>Kvarstår finns dock en viss problematik kring att upphandlande myndighet ändock ingår ett avtal med en leverantör när det fortfarande finns överprövningsmöjligheter kvar, dvs. innan upphandlingen är avslutad. Efter Alcatel-målet har Sverige ändrat LOU och det går nu att överpröva ett tilldelningsbeslut även efter det att ett upphandlingskontrakt är ingåtts. Det har inför lagändringen förs en diskussion om huruvida skall vara uttryckligen förbjudet att ingå avtal innan överprövningstiden har löpt ut, och att avtal som då är i strid med LOU skall vara ogiltiga. Lagstiftaren valde dock att enbart ändra lagen genom att låta överprövningsrätten kvarstå en period även efter tilldelningsbeslutet och eventuellt avtalsslutande. Denna ordning har föranlett vissa problem då en civilrättslig bundenhet kan uppkomma även om upphandlingen inte är avslutad enligt LOU. Två mål som har avgjorts i kammarrätten har fastslagits att tilldelningsbeslutet är en accept som ger ett giltigt avtal. Det ena av dessa domar gick upp till regeringsrätten där de inte gick emot kammarrätten. Svea hovrätt har även de i ett skadeståndsmål funnit att tilldelningsbeslutet skapade ett bindande avtal.</p><p>Författaren anser att det vore önskvärt att lagstiftaren i lag fastslog en upphandling avslutas med ett upphandlingskontrakt som får ingås först efter att minst 10 dagar förlöpt sedan tilldelningsbeslut delgavs anbudsgivarna. Vid en eventuell prövning i högsta instans vore det eftersträvansvärt att tilldelningsbeslutet, och andra fall av eventuellt för tidiga avtalsslut att det fastslogs under vilka omständigheter en civilrättslig bundenhet kan eller inte kan uppstå.</p>

<p>Den nuvarande svenska regleringen beträffande det straffrättsliga ansvaret för psykiskt störda lagöverträdare är i ett internationellt perspektiv unik. I svensk gällande rätt är psykiskt störda människor ansvariga för sina handlingar i den meningen att de inte frikänns utan kan dömas till påföljder. Det är 30:6 BrB som reglerar den straffrättsliga särbehandlingen, som har flyttats från ansvarsledet till påföljdsledet, genom ett fängelseförbud för allvarligt psykiskt störda gärningsmän. I vissa, inte alldeles ovanliga, fall kan gärningsmannen ha begått brottet under en kortvarig men allvarlig psykisk störning, här kallad ”kortvarig psykos”. När han då vid domstillfället har tillfrisknat och befinner sig i ett normalt psykiskt tillstånd uppstår problem. Domstolen ska med hjälp av läkarutlåtande (§7-intyg) eller utlåtande från socialstyrelsens rättsliga råd (RPU) avgöra huruvida en kortvarig psykos faktiskt förelåg och om gärningsmannen då ska vara fri från påföljd. Denna situation kompliceras ytterligare när gärningsmannen genom eget vållande har försatt sig i det sinnestillståndet. Denna typ av psykoser är vanligtvis rusutlösta.</p><p>Studien undersöker gällande rätt med avsikten att utreda de psykiskt störda lagöverträdarnas straffansvar, med fokus på påföljdsfrågan i valet mellan fängelse och rättpsykiatrisk vård. Tonvikten ligger på de gärningsmän som lidit av en kortvarig psykos.</p><p>Det framkommer att lagen ger ett alltför stort utrymme för tolkning när det handlar om huruvida gärningsmän med kortvariga psykoser ska gå fria från påföljd eller inte. Ett antal rättsfall refereras i syfte att på ett enkelt sätt illustrera problemet.</p><p>Studien undersöker även om Psykansvarkommitténs betänkande framlagt en tillfredställande lösning på det nämnda problemet varefter en konklusion följer.</p>

<p>Denna uppsats syftar till att utreda på vilket sätt införandet av ”Lag om förbud mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever” påverkat de åtgärder som måste vidtas mot kränkningar i skolan samt vem som ansvarar för dessa. Uppsatsen syftar även till att utreda hur elevens möjlighet till skadestånd förändrats i och med införandet av den nya lagen. I uppsatsen utreds kränkningar elever emellan, som inte är brottsliga eller diskriminerande, i skolor som kommunen är huvudman för.</p><p>Uppsatsen är uppdelad i tre delar. I den första delen behandlas ansvar, åtgärder och myndighetskontakter, den andra delen behandlar skadeståndsbestämmelserna och i tredje delen behandlas det rättsfall som är av relevans för uppsatsen. Samtliga delar avslutas med en jämförande analys.</p><p>Lagen har blivit lättare att tillämpa eftersom skadeståndsbestämmelserna och kommunens ansvar nu finns reglerade i samma lag. Detta underlättar både för skolorna och för de elever som blivit kränkta. Skolorna har ett tydligare regelverk att följa för att undgå skadeståndsskyldighet och eleverna har lättare att se vilka rättigheter de har. Ett barn- och elevombud för likabehandling har tillsatts på Skolverket, som bl.a. ska se till så att skolorna följer reglerna samt agera ombud för de elever som utsatts för kränkningar. Ett utredningsansvar har införts, vilket innebär att skolorna omedelbart måste utreda de kränkningar som de får kännedom om. Kränkningslagen har även inneburit att alla skolor måste ha en likabehandlingsplan. Allt detta syftar till att underlätta för den kränkta eleven att få skadestånd.</p><p>Vi ser dock ett antal svårigheter med den nya lagen främst i form av gränsdragningsproblem. Hur olika begrepp i den nya lagen kommer att bedömas är upp till praxis att avgöra. Från förarbetena är det svårt att få vägledning i dessa frågor då de enbart berörts ytligt. Vi tror att det enda prejudicerande rättsfallet på området som prövats enligt de gamla skadeståndsregerna inte skulle ha fått ett annat utfall om den nya lagstiftningen varit gällande. Trots detta anser vi att den nya lagstiftningen är ett steg i rätt riktning och vi tror att förtydligandena i lagtexten, vad avser både elevers rättigheter och skolans ansvar, kommer att underlätta för kränkta elever att få skadestånd.</p>

<p>Enligt Svensk intern rätt kan en skattskyldig som lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen både påföras skattetillägg genom ett disciplinärt förfarande och dömas till straffansvar enligt skattebrottslagen för samma oriktiga uppgift.</p><p>Sedan Sverige ratificerade Europakonventionen år 1953 är vi rättsligt bundna av konventionsrätten. Artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet stadgar bland annat att ”ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan har blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. En fråga som uppstår är huruvida skattetillägget är förenligt med detta dubbelbestraffningsförbud.</p><p>”Brottmålsrättegång” är ett autonomt begrepp. I konventionens mening är skatte-tilläggsförfarandet därför enligt de flesta experter en brottmålsrättegång på samma sätt som ett förfarande utifrån skattebrottslagen är det.</p><p>Artikel 4 avser emellertid enbart att någon blir dömd två gånger för ett och samma brott snarare än en och samma gärning. Det är fråga om samma brott om de vä-sentliga rekvisiten är likvärdiga. Stöd för dessa påståenden finns i praxis från Högsta domstolen, Regeringsrätten och Europadomstolen.</p><p>De flesta experter anser därför att skattetilläggssystemet såsom förekomst är för-enligt med artikel 4. Vissa menar emellertid att rekvisiten för att dömas för skatte-förseelse och vårdslös skatteuppgift är så pass lika rekvisiten för att påföras skat-tetillägg att skattetillägget på dessa punkter riskerar att vara konventionsstridigt. Ett slutgiltigt svar på detta kan enbart ges genom en dom i Europadomstolen.</p><p>Vissa remissinstanser som har yttrat sig över 1999 år skattetilläggskommittés be-tänkande anser att även om skattetilläggsreglerna kan anses vara förenliga med dubbelbestraffningsförbudet i konventionen så finns det andra skäl att ta hänsyn till principen om ne bis in idem. Bland annat anförs att resonemanget bakom slut-satsen kan vara svårt för den enskilde att förstå och att det inte är förenligt med god rättsskipning att kännbara sanktioner kan utdömas i två olika förfaranden när de drabbar samma person och i allt väsentligt avser samma gärning.</p><p>Författarens uppfattning är att skattetillägget som förekomst inte är konventions-stridigt men att det vad gäller brotten skatteförseelse och vårdslös skatteuppgift är mer osäkert och att Sverige inte skall balansera på gränsen till vad som är fören-ligt med de mänskliga rättigheterna. För att helt undvika dubbelbestraffning, inte bara med hänsyn till Europakonventionen utan även för att upprätthålla en hög rättssäkerhetsnivå, borde skattetillägget tillämpas enbart vid lindrigare fel medan skattebrottslagen griper in vid allvarligare brott.</p>

<p>I denna uppsats har vi utifrån SKTF-tidningens genomförda undersökning försökt att utreda huruvida den i undersökningen påstådda motsättningen mellan den för LOU grundläggande principen om affärsmässighet och möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling existerar. Således blir även avsikten att studera vilka principer som påverkar möjligheterna att ställa sociala villkor enligt LOU samt att urskilja eventuella motsättningar mellan dessa principer och möjligheterna att ställa sociala villkor. Eftersom LOU står inför en förändring 1 januari år 2008 blir syftet också att försöka utreda om dessa förändringar kommer att leda till en tydligare reglering angående möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling. Våra preciserade frågeställningar omfattas av forskningsfrågor som lyder som följer: Vilka motsättningar finns mellan LOU:s grundläggande principer och möjligheter att ställa sociala villkor? Och hur ställs sociala villkor i praktiken för att undvika dessa motsättningar? samt kommer införandet av NLOU att medföra en tydligare reglering av möjligheterna att ställa sociala villkor i offentlig upphandling än det som stadgats i LOU?</p><p>Vi använder oss av en traditionell juridisk metod för att fastställa gällande rätt, de lege lata. Utifrån doktrin och förarbeten har vi studerat LOU och NLOU för att klargöra vilka källor som utgör och påverkar gällande rätt. När det gäller sociala villkor i praktiken har vi utifrån SKTF-tidningens undersökning valt ut två representanter som används för att visa hur sociala villkor kan implementeras i en offentlig upphandling.</p><p>När det gäller motsättningarna mellan möjligheterna att ställa sociala villkor i en offentlig upphandling och iakttagande av de för LOU:s grundläggande principer anser vi att affärsmässighetskravet kan anses stå i strid med möjligheterna att ställa sociala villkor. Dock finns 1 kap. 18 b § LOU som anger att särskilda villkor i en upphandling får ställas i form av så kallade tillkommande kontraktsvillkor. Genom denna paragraf stadgas det att möjligheterna finns, att i kombination med affärsmässighetskravet ställa särskilda villkor om detta sker på konkurrensmässiga grunder. Hur utformandet av en offentlig upphandling där sociala villkor ställs ska se ut i praktiken anges dock inte genom lagens förarbeten. NLOU kommer att få en rent språkligt tydligare reglering av möjligheterna att ställa sociala villkor, men i förarbetena återfinns inte någon tydligare reglering av vad begreppet innebär samt var i den offentliga upphandlingen dessa villkor får ställas.</p>