No description available.

Återtagandeförbehåll är en säkerhetsrätt som ger en säljare rätt att återta såld vara från en köpare om förutsättningarna för förbehållet är uppfyllda. Upplägget förhandlas fram mellan köpare och säljare och gäller således dem emellan. Det kan dock i vissa fall även bli gällande mot tredje man. För att en säljare ska kunna skydda sin rättighet att återta såld vara mot tredje man behöver säljaren ett sakrättsligt skydd, vilket ger säljaren en bättre rätt till den sålda varan än tredje man. Som exempel är det sakrättsliga skyddet aktuellt ifall köparen försätts i konkurs innan köpeskillingen har betalats till fullo, eller om köparen säljer vidare varan utan att tillfråga säljaren. Konflikter mellan avtalspart och tredje man är sakrättens kännetecken och enligt huvudregeln erhålls ett sakrättsligt skydd i samband med ett sakrättsligt moment. Ett sådant moment saknas dock när det gäller återtagandeförbehåll. Säljarens bättre rätt har blivit prövad flera gånger i domstol och rättspraxis har vuxit fram där det går att utläsa vilka förutsättningar som krävs för att ett återtagandeförbehåll ska medföra ett sakrättsligt skydd för säljaren. Fokus i uppsatsen ligger på att diskutera möjligheten att införa ett register över återtagandeförbehåll såsom sakrättsligt moment, samt de för- och nackdelar ett sådant införande skulle medbringa. För att kunna föra en diskussion om ett eventuellt återtagandeförbehållsregister är det nödvändigt att gå igenom grundläggande sakrättsliga principer samt förklara gällande rätt vad gäller återtagandeförbehåll. Ett eventuellt register för återtagandeförbehåll skulle medföra vissa fördelaktiga samhällsekonomiska effekter. Bland annat skulle utrymmet för osäkerhet och orättvisor mellan de säkerhetsrätter med sakrättsligt moment och de utan, bli mindre. Kreditrisken för säljaren skulle minska ifall återtagandeförbehåll gav ett starkare skydd än idag, vilket skulle främja kredithandeln i och med att risken är en av de bidragande faktorerna vid prissättning. Om ansvaret för registret tillfaller den privata sektorn skulle registrering av ett återtagandeförbehåll kunna vara kopplat till kreditundersökningar och andra tjänster som tillsammans skulle skapa synergieffekter. Kostnaderna kopplade till utvecklingen och underhållet av ett eventuellt register kan hållas nere med hjälp av nyttjandet av blockkedjeteknik och redan existerande registersystem. Det finns dock alternativ till återtagandeförbehåll som framstår som bättre, vilket skulle tala mot ett införande av ett återtagandeförbehållsregister.

<p>I uppsatsen utreds vilka former av äganderättsförbehåll som finns i Sverige respektive i Tyskland samt vad som kännetecknar dessa. Vidare undersöker författaren om de olika formerna av förbehåll blir obligationsrättsligt respektive sakrättsligt giltiga när saken, som omfattas därav, exporteras från Sverige till Tyskland respektive från Tyskland till Sverige.</p>

I uppsatsen utreds vilka former av äganderättsförbehåll som finns i Sverige respektive i Tyskland samt vad som kännetecknar dessa. Vidare undersöker författaren om de olika formerna av förbehåll blir obligationsrättsligt respektive sakrättsligt giltiga när saken, som omfattas därav, exporteras från Sverige till Tyskland respektive från Tyskland till Sverige.

Utgångspunkten vid konkurs och utmätning i svensk rätt är att alla borgenärer ska behandlas lika och drabbas av gäldenärens betalningsoförmåga proportionellt i relation till storleken på sin fordran. Olika omständigheter, som exempelvis förmånsrättsordningen och borgenärernas inbördes olika förutsättningar att riskbedöma sina krediter gör dock att det i realiteten föreligger stora skillnader mellan olika borgenärsgruppers möjligheter att få betalt för sina fordringar när gäldenären hamnat på obestånd. Leverantörer av varor har flera gånger lyfts fram som en av de borgenärsgrupper som har sämst utsikter att få utdelning för sina fordringar i en obeståndssituation. I början av 2015 kom SOU 2015:18, i vilken Lösöreköpskommittén föreslår en övergång från traditionsprincipen till avtalsprincipen för borgenärsskydd vid köp av lösöre, samt ett införande av en möjlighet att registrera panträtt i sådant lösöre som ska finnas kvar hos gäldenären under pantsättningstiden. I denna uppsats analyseras leverantörers ställning vid konkurs före och efter ett eventuellt införande av Lösöreköpskommitténs förslag och föreslås åtgärder för att förbättra för leverantörerna. Inledningsvis analyseras leverantörernas position utifrån dagens rättsläge, där det konstateras att leverantörer i jämförelse med andra borgenärsgrupper har svårt att säkerställa sina anspråk, och i regel får begränsad utdelning vid konkurs. Det visas också att en dålig ställning för leverantörer vid konkurs har negativa effekter på samhällsekonomin. Detta följs av en analys av Lösöreköpskommitténs förslag och de effekter detta skulle få för leverantörerna om det genomförs. Därefter diskuteras möjliga åtgärder som skulle kunna förbättra leverantörernas ställning, nämligen en förändring av återtagandeförbehållen, ett avskaffande av företagshypoteket, och ett införande av en allmän förmånsrätt för leverantörsfordringar. I den avslutande diskussionen konstateras att leverantörernas dåliga ställning vid konkurs får sådana konsekvenser att något måste göras för att stärka denna redan i det rättsläge som råder idag. Införs Lösöreköpskommitténs förslag blir behovet än mer trängande. Det konstateras att det bästa medlet för att stärka leverantörernas position vore att begränsa befintliga separations- och förmånsrätter, och därigenom öka viljan hos borgenärskollektivet att bidra till rekonstruktioner utom konkurs. Utöver detta efterfrågas också en översyn av återtagandeförbehållen – inte bara för att förbättra för leverantörerna, utan också för att anpassa svensk rätt till rådande internationella trender och därigenom stärka svenska företags konkurrenskraft.

Uppsatsen utreder om panträtt säkrar ränta på den pantsäkrade fordringen utan att parterna särskilt avtalat om saken. Undersökningen berör ett antal alternativ för att besvara frågan: bevispresumtioner, fördelning av bevisbörda, avtalstolkning, analogier från befintliga utfyllande rättsregler, samt systematisk-teleologisk rättstillämpning. Undersökningen har kommit fram till att legal avkastningsränta, avtalad avkastningsränta och avtalad dröjsmålsränta i princip säkras av panten enligt dispositiv rätt, även om parterna inte har avtalat om att panten ska säkra sådan ränta. Däremot säkrar panten bara den del av den legala dröjsmålsräntan som avser att kompensera för inflation genom avtalstolkning.