Seit dem frühen 20. Jahrhundert wird die zweigeschlechtliche Ordnung vor allem hormonell erklärt, mithilfe von Sexualhormonen hergestellt und auch gerechtfertigt. Sexualhormone wurden dabei zugleich als Naturdinge und als Industrieprodukte konstituiert. Sie galten als naturgegebene biologische Determinanten des Geschlechts und waren pharmaindustriell produzierbar und klinisch einsetzbar. Experimentelle Forschung, Wissensproduktion und industrielle Vermarktung waren untrennbar miteinander verknüpft. Dabei ermöglichte die Hormonforschung selbst durchaus eine Infragestellung eines strikten Geschlechtsdimorphismus.

Tjock-och ändtarmscancer (kolorektalcancer) är den tredje vanligaste cancertypen och den näst vanligaste cancer-relaterade dödsorsaken i världen. Östrogen har visat sig ha en skyddande roll mot kolorektalcancer och östrogenreceptor beta är den dominerande östrogenreceptorn i normalt kolonepitel. Immunceller påverkar utvecklingen hos tumörer och forskning på samspelet mellan cancerceller och immunceller kan vara viktig för framtida cancerforskning. Den här studien har för avsikt att undersöka hur koloncancerceller påverkar makrofager och vice versa genom att utföra samkultursexperiment och analysera genuttryck med RT-qPCR. Tumör-associerade makrofager (TAM) polariserades från THP-1 celler och odlades tillsammans med SW480-kolorektalceller med eller utan uttryck av ERβ. En immunfluorescens-analys gjordes på en musmodell av kolit (tarminflammation) för att undersöka andelen av olika immunceller i tjocktarmen. Analysen gjordes i QuPath och beräkningarna mellan en erfaren och en oerfaren användare jämfördes. Denna studie visade att bildandet av TAM:s med hjälp av konditionerat medium från SW480-celler ändrade genuttrycket mot en pro-inflammatorisk fenotyp. Samkultur-experimenten uppvisade motstridiga resultat men antyder att genuttrycket för TAM:s ändras av att vara i samkultur med SW480-celler och att genuttrycket för SW480-celler ändras av att vara i samkultur med THP- 1-celler. Vidare visade resultatet från samkulturen att ERβ-uttrycket i SW480 cellerna påverkade deras genuttryck. Immunofluorescence-analysen av mustarmen demonstrerade att immuncellen med den högsta andelen var dendritiska celler medan celltypen med minst andel var cytotoxiska T-celler, som till antalet var ungefär hälften så många som T-hjälparceller. Analysen visade att skillnaden mellan en erfaren och en oerfaren användare var signifikant för två av tio immunceller. Slutsatserna från denna studie var att SW480-celler har en inverkan på genuttrycket av TAM:s och att genuttrycket i SW480 påverkades av att vara i samodling med THP-1-celler polariserade till makrofagliknande celler (av PMA) eller TAM:s (genom konditionerat medium från SW480-celler). Vidare tycks ERβ påverka uttrycket av ICAM1 och IL-1β i SW480 celler under samkultur med makrofagliknande- eller TAM-THP-1 celler. Genom att fortsätta undersöka förhållandet mellan makrofager och kolorektalcancerceller kan forskningen breddas vilket kan leda till nya behandlingsmetoder i framtiden. / Colorectal cancer (CRC) is the third most common type of cancer and the second leading cause of cancer-related mortality in the world. Estrogen has been found to have a protective role in the development of colorectal cancer and estrogen receptor beta is the predominant estrogen receptor in normal colonic epithelium. Immune cells influence tumor progression and research on the crosstalk between cancer cells and immune cells could be important in future therapies. This study aims to investigate how colorectal cancer cells influence macrophages and vice versa by conducting co-culture experiments and analyzing gene expression using RT-qPCR. Tumor-associated macrophages (TAMs) were polarized from THP-1 cells and cultured together with SW480 colorectal cancer cells with or without the expression of ERβ. Immunofluorescence analysis was performed on colon tissue samples from a colitis-induced mice model to investigate the percentage of different immune cells in the colon. The analysis was done in QuPath and the calculations between an inexperienced user and an experienced user were compared to investigate how the results differ. We found that the formation of TAMs using SW480 conditioned media changed gene expression toward a pro-inflammatory phenotype. The co-culture experiments showed conflicting results but suggest the gene expression of TAMs is altered by being cultured with SW480 and that the gene expression of SW480 cells was affected by being cultured with THP-1 cells. Further, the ERβ expression in SW480 cells affected the gene expression of the cells during co-culture with macrophage-like or TAM THP-1 cells. In the immunofluorescence analysis of mouse colon, the immune cell type with the highest abundance was dendritic cells and the lowest seem to be cytotoxic T-cells, which was around half of the number of T-helper cells. There was a significant difference between the analysis of experienced and inexperienced annotators for two out of ten markers. The conclusions from this study were that SW480 cells have an impact on the gene expression of TAMs and that the gene expression in SW480 was influenced by being in co-culture with THP-1 cells polarized into macrophage-like cells (by PMA) or TAMs (by conditioned media from SW480 cells). Further, ERβ impacted the expression of ICAM1 and IL-1β in SW480 cells during co-culture with macrophage-like or TAM THP-1 cells. By further studying the correlation between macrophages and CRC cells, the research can be broadened which can lead to new approaches to CRC therapies in the future.

Åldrande befolkningar är en global utmaning särskilt med ökande incidens av åldersrelateradesjukdomar, särskilt Alzheimers sjukdom (AD). AD är den mest förekommande formen avdemens. Sjukdomen, kännetecknas av kognitiv försämring, med varierande grad avminnesförlust och funktionsnedsättning. Alzheimers patologi involverar ackumulering av β-amyloidpeptider och hyperfosforylerat tauprotein,vilka bidrar till sjukdomens progression. Östrogen samt östrogenreceptorerna påverkarmånga kroppsfunktioner och är särskilt viktiga för neuroprotektion och reglering av genuttryck.Trots kunskapsframsteg är mekanismerna bakom könsskillnader i AD och östrogenets effekterinte helt förstådda, vilket understryker behovet av vidare forskning för att utveckla effektivabehandlingar och förstå sjukdomens underliggande biologi. Syftet med denna studie är att djupare förstå östrogens roll i Alzheimers sjukdom, samt attundersöka utveckling, respektive förbättring av AD beroende på östrogens nivåer i kroppen.För att uppnå syftet, gjordes en systematisk litteratursökning på internationella databaser.Artiklarna som inkluderas i studien granskades och dess relevans bedömdes med noggrannhetvia urvals steg. Endast relevanta artiklar som uppfyller inklusionskraven inkluderades för attbesvara syftet och frågeställningen. Det visades att behandling med östradiol förbättrade minnet hos AD-musmodeller. E2-behandlade möss uppvisade lägre nivåer av β-amyloid plack och minskad tau-fosforyleringjämfört med obehandlade AD-möss. Långvarig hormonbehandling, särskilt hos kvinnor sompåbörjar behandlingen vid en yngre ålder, kan öka risken för Alzheimers sjukdom genom ettöverskott av östrogen, vilket belyser östrogenets komplexa roll i sjukdomens patogenes ochbehandling. Östrogenreceptorerna spelar en roll i regleringen av tau-fosforylering, där ERαöveruttryck ökade tau-fosforyleringen och ERβ överuttryck minskade den. Effekten avöstrogenbehandling på APOE-genotypen i möss visade genotypberoende effekt. Östrogenerbjuder en potentiellt skyddande roll mot Alzheimers sjukdom men effekterna är beroende avindividuella och genetiska faktorer. Resultaten indikerar att östrogen har en potentiellskyddande effekt mot AD genom att modulera β-amyloid och tau-fosforylering samt genom attfrämja neurogenes. Dessa fynd understryker östrogens betydelse som ett potentiellt terapeutisktmål för AD, särskilt med tanke på de genetiska och hormonella faktorer som bidrar tillsjukdomsutvecklingen. Resultaten understryker vikten av försiktighet vidhormonersättningsterapi och behovet av ytterligare forskning för att förstå de genetiska ochhormonella faktorernas inverkan på risken för Alzheimers.

Ziel dieser Studie war die Etablierung einer Kokultur aus equinen endometrialen Epithel- und Stromazellen. Nach der erfolgreichen Umsetzung des Kokulturmodells sollte im weiteren Versuchsablauf durch die Zugabe von 17β-Östradiol (E2) und/oder Progesteron (P4) zum Nährmedium der Einfluss der Hormone auf die Zellen untersucht werden. Neben einer lichtmikroskopischen Auswertung der zytomorphologischen Charakteristika beider Zellarten sollte die Expression der Steroidhormonrezeptoren Östrogenrezeptor α und Progesteronre-zeptor sowie der uterinen Proteine Uteroglobin und CalbindinD9k immunzytologisch überprüft werden. Für die Etablierung der Kokultur wurden Endometriumproben von lebenden (n = 5) sowie frischtoten (n = 4) Stuten gewonnen. Eine jeweils parallel entnommene Gewebeprobe von jedem Tier wurde in Formalin fixiert und diente als Referenzmaterial (in situ). Auf die Zelliso-lierung (mechanisch und enzymatisch) folgte die Separation von Epithel- und Stromazellen (EZ/SZ) mittels Filtration, Dichtegradientenzentrifugation und Differenzialadhärenz. An-schließend wurden die EZ auf die Außenseite von Millicell®-Membraneinsätzen aufgebracht. Nach zwei Tagen erfolgte das Einsäen der bis zu diesem Zeitpunkt separat kultivierten SZ auf die Innenseite der Membranen. Als Nährmedium diente ein Gemisch aus DMEM und Ham’s F-12, wobei diesem 2,5 % fötales Kälberserum sowie verschiedene Additive zugesetzt wurden. Ab Kulturtag 4 wurden dem Medium definierte Konzentrationen und Kombinationen von E2 und P4 zugesetzt. Die Kultivierung erfolgte bei einem CO2-Partialdruck von 5 % in 37 °C warmer wasserdampfgesättigter Raumluft. Mit der polarisationsmikroskopisch er-fassbaren Ausbildung durchgehender Zellrasen („scheinbare Konfluenz“) wurden die Kokul-turen in Formalin fixiert und für die Lichtmikroskopie aufgearbeitet. Das Ausgangsgewebe zeigte mehrheitlich eine sekretorische Funktionsmorphologie (n = 6). Einzelne Endometrien befanden sich in einem Übergangsstadium von der Sekretions- zur Proliferationsphase (n = 1), bzw. vice versa (n = 1) oder wiesen eine irregulär proliferative Differenzierung (n = 1) auf. Im Rahmen der Kokultivierung bildeten die EZ innerhalb der Schnittebene vier und die SZ drei verschiedene morphologische Zelltypen aus. Dabei traten rundovale bis polygonale EZ (Typ 1) selten bis gelegentlich, spindelförmige EZ (Typ 2) gelegentlich bis häufig und iso-prismatische (Typ 3) sowie mehrschichtig wachsende EZ (Typ M) jeweils selten auf. Die SZ zeigten innerhalb der Schnittebene selten eine rundovale bis polygonale Zellform (Typ 1), sehr häufig eine spindelförmige Morphologie (Typ 2) und selten ein mehrschichtiges Wachstum (Typ M). Ein Zusammenhang zwischen der endometrialen Funktionsmorphologie zum Zeitpunkt der Zellisolierung oder dem Hormonzusatz und der Häufigkeitsverteilung der Zell-typen sowie der Wachstumsgeschwindigkeit der kultivierten Zellen war nicht offensichtlich. Zytokeratin 19 wurde stets von EZ exprimiert, während es auf Seiten der SZ nur sporadisch in maximal 5 % der Zellen im Bereich mehrschichtig wachsender Zellrasen auftrat. Die Stero-idhormonrezeptoren konnten lediglich in einzelnen Kokulturen aus sekretorisch differenzier-tem Ausgangsgewebe detektiert werden. Uteroglobin wurde in vitro mit einer variablen Häufigkeit in den EZ-Typen exprimiert. Während ein übergreifender Zusammenhang zur hormonellen Supplementierung nicht abgeleitet werden konnte, wurde jedoch ersichtlich, dass im Bereich einschichtig wachsender EZ in Ansätzen aus sekretorisch differenzierten Endometrien unter niedrigen Hormondosen (Zusatz von entweder nur E2 oder nur P4) im Median häufiger Uteroglobin exprimiert wurde. Mit zunehmender Hormonkonzentration im Medium nahm der Anteil immunopositiver Zellen (Typen 1, 2 und 3) deutlich ab. Innerhalb der Stromazellpopulation wurde Uteroglobin selten und ausschließlich in Zellen aus sekretorisch differenziertem Ausgangsmaterial nachgewiesen. CalbindinD9k wurde in vitro vornehmlich intrazytoplasmatisch und sehr vereinzelt intranukleär exprimiert. Insgesamt konnte das Protein in vitro stets in wenigen Typ-1-EZ, sehr selten in Typ-2-EZ und in einer geringen bis mäßigen Anzahl von Typ-3- und Typ-M-EZ beobachtet werden. Innerhalb der Stromazellpo-pulation trat CalbindinD9k ausschließlich in einer geringen (Endometrien aus dem Östrus) bis mäßigen (Endometrien aus dem Interöstrus) Anzahl der Typ-2- und wenigen Typ-M-SZ auf. Insgesamt wurden keine deutlichen Einflüsse der endometrialen Funktionsmorphologie zum Zeitpunkt der Zellisolierung und/oder der hormonellen Supplementierung in vitro auf die im-munzytologischen Charakteristika der kokultivierten Zellen ersichtlich. Abschließend betrachtet, konnte ein Kokultursystem equiner endometrialer Epithel- und Stromazellen erfolgreich etabliert und charakterisiert werden. Es bietet dabei, trotz der z. T. fehlenden Kongruenz zu den Gegebenheiten in situ, Ansätze für potenzielle Folgearbeiten, insbesondere hinsichtlich der Erfassung interzellulärer Wechselwirkungen sowie bezüglich der Vermittlung und Wirkung hormoneller Einflüsse auf zellulärer Ebene. / The aim of the present study was the establishment of a coculture system of equine endome-trial epithelial and stromal cells. Subsequent to the successful development of the coculture model the culture medium should be supplemented with 17β-estradiol (E2) and/or progester-one (P4) in order to study the influence of the hormones on the cellular level. In addition to the examination of cytomorphological characteristics of both cell types via light microscopy, the expression of the steroid hormone receptors (estrogen receptor α and progesterone receptor) as well as of the uterine proteins Uteroglobin and CalbindinD9k was investigated. For the establishment of the coculture system endometrial samples were obtained from living (n = 5) as well as freshly deceased mares (n = 4). A simultaneously taken tissue specimen of each animal was fixed in formalin and served as in situ reference material. After an initial mechanical and enzymatical isolation the epithelial and stromal cells (EC/SC) were separat-ed via filtration, density gradient centrifugation and differential adhesion. Subsequently, the EC were applied to the outer surface of Millicell® inserts. The SC were cultivated separately for 2 days before they were seeded onto the inner surface of the same insert. The culture medium used was comprised of a DMEM and Ham‘s F-12 basis as well as 2.5 % foetal calf serum and different additives. Starting on day 4 of cultivation the standardised medium was supplemented with different concentrations and combinations of E2 and P4. Throughout the study the cultures were kept in a humidified atmosphere of 37°C and a 5 % partial pressure of carbon dioxide. Once the cocultures formed continuous cell layers, as determined via a polarisation microscope (“apparent confluency”), the membranes were fixed in formalin and routinely processed for light microscopical evaluation. The initial tissue samples predominantly showed a secretory functional morphology (n = 6), while single specimens were obtained during the transition from the secretory to the prolifera-tive phase (n = 1) or vice versa (n = 1). One endometrial sample exhibited an irregular proli-ferative differentiation. In the course of cocultivation the EC formed 4 and the SC 3 different cellular morphologies within the section plane. EC with a round-oval to polygonal cell form (type 1) were rarely to occasionally encountered, while spindle-shaped EC (type 2) were occasionally to frequently seen and EC with a cuboidal morphology (type 3) as well as such cells growing in stratified layers (type M) were only infrequently detected. The SC only rarely showed a round-oval to polygonal cell form (type 1) or areas of a stratified cell growth (type M), whereas spindle-shaped SC (type 2) were observed very often. A correlation of the endometrial functional morphology at the time of cell isolation or the hormonal supplementation and the frequency distribution of the cell types as well as the growth rate of the cultivated cells was not evident. The EC always expressed Cytokeratin 19, while on the side of the SC only up to 5 % of the cells in areas of stratified cell growth exhibited this filament. Solely in individual cocultures from secretory differentiated endometrial tissue the steroid hormone receptors could be de-tected. Uteroglobin was expressed in vitro in EC with a variable frequency. An overall corre-lation of the hormonal supplementation and the Uteroglobin expression could not be derived. However, under low hormone doses (only E2 or only P4 supplement) Uteroglobin was detect-ed in EC in areas of single-layered cell growth more often (median value). With an increase in hormone concentration the amount of immunopositive cells (types 1, 2 and 3) diminished noticeably. In SC the protein could only rarely be seen and exclusively in cells from endome-tria with a secretory functional morphology. In vitro CalbindinD9k was predominantly detected intracytoplasmatically, while single cells showed an additional intranuclear expression. Alto-gether, CalbindinD9k could always be observed in a few type-1-EC, rarely in type-2-EC and with a variable frequency in small to moderate numbers of type-3- and type-M-EC. In SC the protein was exclusively expressed in a small (endometrial samples form the oestrous phase) to moderate (endometrial tissue from the interoestrous phase) number of type-2-SC and a few type-M-SC. Generally, no distinct influence of the endometrial functional morphology at the time of tissue sampling and/or of the hormonal supplementation in vitro on the immuno-cytochemical characteristics of the cocultured cells could be observed. In summary, a coculture system of primary equine endometrial epithelial and stromal cells was successfully established and characterised. Despite of the partly absent congruence to the in situ conditions/prerequisites, the present study offers a basic approach and scaffold for further investigations, particularly regarding the ascertainment of intercellular dependencies or the mediation and effectiveness of hormonal influences on the cellular level.

Bakgrund: Det är 50-75% av kvinnorna i Sverige som lider av klimakteriebesvär. Vanligt förekommande är vasomotoriska symtom som värmevallningar, svettningar och hjärtklappning, men även urogenital atrofi, osteoporos, urinträngningar och depression. En tredjedel av alla menopausala kvinnor är i behov av behandling för att upprätthålla sin livskvalitet. Hormonbehandling med östrogen av menopausala kvinnor började användas i USA 1942. Internationella riktlinjer idag är att östrogen ska användas ihop med en progestagen om kvinnan har intakt livmoder för att östrogenets stimulering av endometriet ska hämmas. En stor randomiserad studie, Women’s Health Initiative, visade på att konventionella hormoner ökar risken för bröstcancer och den stoppades därför i förtid 2002. Efter det steg efterfrågan på bioidentiska hormoner då dessa av många anses säkrare, men åsikterna är kontroversiella. Studier har visat att bioidentiskt progesteron kan innebära en lägre risk för bröstcancer än syntetiskt progestin när det ges ihop med östrogen, men det finns idag inga säkra bevis att det stämmer. Samtidigt visar studier på att progesteron ger ökad risk för endometriecancer jämfört med progestin när det kombineras med östrogen. Syfte: Syftet var att undersöka risken för bröst- respektive endometriecancer vid behandling av menopausala kvinnor med bioidentiska hormoner i jämförelse med konventionell hormonbehandling. Metod: En litteraturundersökning genomfördes där sex vetenskapliga artiklar granskades. Artiklarna hämtades från databasen PubMed och var alla randomiserade och inte äldre än 10 år. De analyserade alla behandling med bioidentiska eller konventionella hormoner av menopausala kvinnor. Resultat: Konventionella hormoner visade på ökad risk för bröstcancer jämfört med placebo och bioidentiska hormoner, medan de gav minskad risk för endometriecancer i jämförelse med placebo. Bioidentiska hormoner gav ökad risk för endometriecancer i jämförelse med placebo i en studie, medan en annan studie visade på att ingen ökad risk förelåg. Slutsats: De studier som har studerats i detta examensarbete visar entydigt på att bioidentiska hormoner ger lägre risk för bröstcancer än konventionella. Risken för endometriecancer kan dock öka med bioidentiska hormoner jämfört med de konventionella, men resultaten går isär. Uppföljningsstudier för bioidentiska hormoner saknas idag och behövs för att kunna fastställa effekten de har på längre sikt på bröst och endometrium. En kvinna i valet av hormonbehandling bör noga överväga balansen mellan nytta och risker. / Background: It is 50-75% of the women in Sweden who suffer from menopausal problems. Common problems include vasomotor symptoms such as hot flashes, sweating and palpitations, but also urogenital atrophy, osteoporosis, urination and depression. A third of all menopausal women are in need of treatment to maintain their quality of life. Hormone therapy with estrogen of menopausal women started in the United States in 1942. International guidelines today are that estrogen should be used in conjunction with a progestagen if the woman has an intact uterus in order for the estrogen's stimulation of the endometrium to be inhibited. A large randomized study, the Women's Health Initiative, showed that conventional hormones increase the risk of breast cancer and it was therefore stopped prematurely in 2002. After that, the demand for bioidentical hormones rose as these are considered safer by many, but opinions are controversial. Studies have shown that bioidentical progesterone may be associated with a lower risk of breast cancer than synthetic progestin when given together with estrogen, but there is currently no conclusive evidence that this is true. On the other hand, studies show that progesterone increases the risk of endometrial cancer compared to progestin when combined with estrogen. Aim: The aim of the present work was to investigate the risk of breast and endometrial cancer during treatment with bioidentical hormones of menopausal women in comparison to conventional hormone therapy.  Method: A literature study was conducted in which six scientific articles were reviewed. The articles were retrieved from the PubMed database and were all randomised and not older than 10 years. They all investigated treatment with bioidentical or conventional hormones of menopausal women.  Results: Conventional hormones showed an increased risk of breast cancer compared to placebo and bioidentical hormones, while they reduced the risk of endometrial cancer compared to placebo. Bioidentical hormones increased the risk of endometrial cancer compared to placebo in one study, while another study showed that there was no increased risk.  Conclusion: The studies analyzed in this thesis show clearly that bioidentical hormones are associated with a lower risk of breast cancer than conventional ones. However, the risk of endometrial cancer may increase with bioidentical hormones compared to the conventional ones, but the results are inconclusive. Follow-up studies for bioidentical hormones are currently lacking and are needed to determine the long-term effect they have on breasts and endometrium. In conclusion, a woman in the choice of hormone therapy should be carefully considered with the benefit of risks.

Invasiv äggstockscancer anses vara en av de mest dödligaste gynekologiska maligniteterna. Granulosacelltumör i äggstocken är en sällsynt subtyp av äggstockstumör, som utgör 1–5% av alla äggstockstumörer. De kan kännetecknas av den långsamma tillväxthastigheten och produktionen av höga östrogennivåer. Återfallsfrekvensen efter den första behandlingen är låg, men dödligheten på ett återfall är så hög som 80%. Det är därför av intresse att undersöka nya terapeutiska mål som kan användas för att behandla granulosacelltumör i framtiden. Granulosacelltumörer tros uppstå från de sena preovulatoriska granulosacellerna eftersom de delar liknande egenskaper; de uttrycker follikelstimulerande hormonreceptorer och producerar östrogen som respons på follikelstimulerandehormoner. Östrogen och dess motsvarande kärnreceptorer, östrogenreceptor α och β spelar en avgörande roll i utvecklingen av äggstocksfolliklarna under äggstockscykeln. Uttrycket av östrogenreceptorn α är ganska lågt i granulosacellerna, istället tros östrogenreceptorn β (ERβ/ESR2) spela den övervägande rollen att aktivera intracellulära signalvägar som främjar cellproliferation och överlevnad i äggstocken. Det finns också många varianter av östrogenreceptorn β, främst ERβ1, ERβ2 ibland kallad för ERβcx, ERβ3, ERβ4, och ERβ5. Deras roll i äggstocken är fortfarande okända och har varit svårt att studera eftersom de saknar ligand-bindningsdomänen. DNA-bindningsdomänen är fortfarande bevarad, så de kan fortfarande vara viktiga transkriptionsfaktorer i äggstocken. Nya ChIP-sekvenseringsresultat från en studie visade att ERβ och leverreceptorn homolog 1 (LRH-1/NR5A2) delar många av kromatinbindningsställena i en normal musäggstock. Detta resultat tyder på att dessa två transkriptionsfaktorer troligtvis interagerar med varandra fysiskt eller indirekt. ChIP-qPCR användes för att bekräfta ERβ-varianternas kromatinbindning i den mänskliga granulosatumörcellinjen COV434. Dubbel luciferasanalys användes för att undersöka om ERβ påverkar LRH-1s transaktivering aktivitet. Co-IP utfördes för att undersöka om ERβ och LRH-1 fysiskt interagerar med varandra. Vi kunde bekräfta att ERβ-varianterna ERβcx, ERβ5 och ERβ4 binder till LRP6 genen och att varianterna kan binda direkt till DNA. För att ytterligare bekräfta flera målgener för ERβ-varianterna måste DNA-proverna skickas för sekvensering. Resultaten från denna studie indikerar att ERβ undertrycker LRH-1s transaktiverings aktivitet med eller utan liganden östradiol, hur ERβ fungerar som repressor är fortfarande okänt. Vi kunde inte visa om ERβ fysiskt interagerar med LRH-1 i denna studie. / Invasive ovarian cancer is considered to be one of the most fatal gynecological malignancies. Granulosa cell tumor in the ovary is a rare subtype of ovarian tumor that makes up almost 1-5% of all ovarian tumors. It can be characterized by the slow growth rate and production of high estrogen levels. The recurrence rate after the first treatment is fairly low, but the mortality rate for the recurrence is as high as 80%. Therefore, it is interesting to investigate new therapeutic targets that can be used to treat granulosa cell tumors in the future. Granulosa cell tumors are thought to originate from the late preovulatory granulosa cells because they share similar features; they express follicle-stimulating hormone receptors and produce estrogen in response to follicle-stimulating hormone. Estrogen and its corresponding nuclear receptors, estrogen receptors α and β, play a crucial role in the development of the ovarian follicles during the ovarian cycle. The expression of the estrogen receptor α is relatively low in the nucleus of the granulosa cells; instead, estrogen receptor β (ERβ/ESR2) is thought to play the predominant role of activating intracellular signaling pathways that promote cell proliferation and survival in the ovary. There are also many splice variants of the estrogen receptor β, mainly ERβ1, ERβ2 or also sometimes called ERβcx, ERβ3, ERβ4, and ERβ5. Their role in the ovary is still unknown. Most of the splice variants lack the ligand-binding domain. However, the DNA-binding domain is still preserved, so they could be crucial transcriptional factors of different pathways in the ovary. Recent ChIP-sequencing results from a study showed that two nuclear receptors, ERβ and the liver receptor homolog 1 (LRH-1/NR5A2), share many chromatin binding sites in normal mouse ovary. This finding suggests that these two transcriptional factors may interact with each other physically or indirectly. ChIP-qPCR was used to confirm chromatin binding of ERβ’s splice variants in the human granulosa tumor cell line COV434. Dual luciferase assay was used to investigate if ERβ affects the transactivation activity of LRH-1. Co-IP was performed to investigate if ERβ and LRH-1 physically interact. We could confirm that LRP6 is a target gene of ERβ splice variants ERβcx, ERβ4 and ERβ5. We also demonstrated that these ERβ splice variants bind directly to DNA which has not been shown before. The DNA samples must be sent for further sequencing to confirm more target genes of the ERβ splice variants. The results from this study indicate that ERβ represses the transactivation activity of LRH-1, how ERβ acts as a repressor is still unknown. We could not show whether ERβ and LRH-1 physically interact in this study.

No description available.

No description available.

No description available.

No description available.