Bakgrund: Operationsavdelningen klassas som en högriskmiljö, fel eller kommunikationsmisstag kan få allvarliga konsekvenser för patienten. Teamarbete, effektiv och frekvent kommunikation mellan personalen leder till minskade risker för patienten. Syfte: Syftet med studien var att beskriva anestesisjuksköterskors upplevelse av kommunikationen med operationsteamet under operation Metod: Kvalitativ intervjustudie. Åtta semistrukturerade intervjuer med anestesisjuksköterskor med olika bakgrund och erfarenhet. Innehållet har analyserats utifrån kvalitativ innehållsanalys. Huvudresultat: Resultatet resulterade i tre kategorier; perioperativt samarbete, betydelsen av WHO´s checklista och klimatet på operationssalen. Anestesisjuksköterskorna upplevde förbättrad kommunikation när det hade ett fungerade teamarbete och alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig och ömsesidig dialog var helt avgörande för att optimera förutsättningarna för anestesisjuksköterskan att göra det bästa för patienten. Sedan införandet av WHO´s checklista upplevde anestesisjuksköterskorna förbättrad kommunikation och ökad delaktighet. De visade sig också att klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Tillåtande klimat skapade möjligheter för god kommunikation medan andra faktorer försämrade och försvårade kommunikationen med operationsteamet.  Slutsats: Det framkom i studien att kommunikationen förbättrades av teamarbete och att alla strävade åt samma håll och arbetade för patienten. En tydlig dialog mellan alla i operationsteamet var avgörande för att optimera anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det bästa för patienten. Införandet av WHO´s checklista hade förbättrat kommunikation och klimatet på operationssalen spelade en avgörande roll för kommunikationen. Det framkom också att bristande kommunikation skapade frustration och försämrade anestesisjuksköterskornas förutsättningar att göra det så bra som möjligt för patienten. Att belysa vikten av god kommunikation mellan yrkeskategorierna på operation kan förbättra omvårdnaden och patientsäkerheten.

Reliable access to the circulation is paramount in most medical and surgical emergencies. When venous access cannot be expediently established, intraosseous (IO) access is indicated. This method has a high success rate even in relatively inexperienced hands and there is considerable clinical experience of IO administration of drugs and fluids. There is however limited evidence on the use of IO samples for laboratory analysis. Also, uptake of drugs during shock has not been extensively studied. Further, there have been concerns that analysis of IO samples may damage laboratory equipment. We have studied, in a porcine model, the use of IO samples for point of care analysis of blood gases, acid base parameters and blood chemistries in stable circulation, in experimental septic shock, and in hypovolemia after major hemorrhage, comparing IO samples with arterial and venous samples, and comparing IO samples from different sites. We have also studied coagulation assays on IO samples in stable circulation and after major hemorrhage. Furthermore, we have compared IO and intravenous administration of antibiotics in experimental sepsis. Average differences between IO and arterial/venous samples varied between the studied analytes. During stable circulation, average IO levels of blood gases, acid-base parameters, hemoglobin/hematocrit and several blood chemistries approximated venous levels relatively well. Differences in acid-base and blood gas parameters, and lactate, were more pronounced in hypovolemia, as well as in sepsis. The dispersion of the differences was often relatively large, indicating limited precision. Average differences between two intraosseous sites were small. Intraosseous samples were clinically hypercoagulable with a strong tendency to clot in vitro, and thromboelastography demonstrated shortened reaction times compared with venous samples. Major bleeding and hemodilution moderately affected the studied coagulation parameters. In endotoxemic animals with circulatory instability, concentrations of cefotaxime and gentamicin in samples from the pulmonary artery were comparable at 5 minutes after intraosseous and intravenous administration, and during a 3 hour observation period. In summary, agreement between analytes in intraosseous and conventional blood samples was variable and often unpredictable, especially during circulatory compromise. Intraosseous samples clinically appeared hypercoagulable, and thromboelastography confirmed this. High and comparable concentrations of cefotaxime and gentamicin were found after intraosseous and intravenous administration of equivalent doses, suggesting that uptake is acceptable during septic instability.

Background: Subarachnoid haemorrhage (SAH) is a severe stroke that in 85% of all cases is caused by the rupture of a cerebral aneurysm. The median age at onset is 50-55 years and the overall mortality is approximately 45%.Sufficient cortisol levels are important for survival. After SAH hypothalamic/pituitary blood flow may be hampered this could result in inadequate secretion of cortisol. SAH is also associated with a substantial inflammatory response. Asymmetric dimethyl arginine (ADMA), an endogenous inhibitor of nitric oxide synthase, mediates vasoconstriction and increased ADMA levels may be involved in inflammation and endothelial dysfunction. Continuous electroencephalogram (EEG) monitoring can be used to detect non-convulsive seizures, leading to ischemic insults in sedated SAH patients. Elevated ADMA levels are risk factors for vascular diseases. Vascular disease has been linked to stress, inflammation and endothelial dysfunction. SAH possesses all those clinical features and theoretically SAH could thus induce vascular disease. Aims: 1. Assess cortisol levels after SAH, and evaluate associations between cortisol and clinical parameters. 2. Assess ADMA levels and arginine/ADMA ratios after SAH and evaluate associations between ADMA levels and arginine/ADMA ratios with severity of disease, co-morbidities, sex, age and clinical parameters. 3. Investigate occurrence of subclinical seizures in sedated SAH patients. 4. Evaluate if patients that survive a SAH ≥ one year have an increased risk of vascular causes of death compared to a normal population. Results: Continuous infusion of sedative drugs was the strongest predictor for a low (&lt;200 nmol/L) serum cortisol. The odds ratio for a sedated patient to have a serum cortisol &lt; 200 nmol/L was 18.0 times higher compared to an un-sedated patient (p &lt; 0.001). Compared to admission values, 0-48 hours after SAH, CRP increased significantly already in the time-interval 49-72 hours (p&lt;0.05), peaked in the time-interval 97-120 hours after SAH and thereafter decreased. ADMA started to increase in the time-interval 97-120 hours (p&lt;0.05). ADMA and CRP levels were significantly higher, and arginine/ADMA ratios were significantly lower in patients with a more severe condition (p&lt;0.05). Epileptic seizure activity, in sedated SAH patients, was recorded in 2/28 (7.1%) patients during 5/5468 (0.09%) hours of continuous EEG monitoring. Cerebrovascular disease was significantly more common as a cause of death in patients that had survived a SAH ≥ one year, compared to the population from the same area (p&lt;0.0001). Conclusions: Continuous infusion of sedative drugs was associated with low (&lt;200 nmol/L) cortisol levels. ADMA increased significantly after SAH, after CRP had peaked, indicating that endothelial dysfunction, with ADMA as a marker, is induced by a systemic inflammation. Patients with a more severe condition had significantly higher ADMA and CRP levels, and significantly lower arginine/ADMA ratio. Continuous sedation in sedated SAH patients seems to be beneficial in protecting from subclinical seizures. Cerebrovascular causes of death are more common in SAH survivors. / <p>Funding: The Swedish Society of Medicine, the Faculty of Medicine at Umeå University, The Kempe Foundations and The Stroke Foundation of Northern Sweden supported this study financially.</p>

SAMMANFATTNING Bakgrund: Kunskapsläget inom sjukdomen Covid-19 är under upptågande efter att klassificerats som en pandemi av WHO (World health organisation) den 11 mars 2020. Sedan dess har pandemin eskalerat med fortsatt stor spridning och skadeeffekter i samhället vilket återspeglas i fullbelagda sjukhus, intensivvårdsplatser samt ökad mortalitet. Studien delger kunskap kring drabbades upplevelser som kan appliceras och ses ur hälso- sjukvårdens, intensivvårdssjuksköterskans, ett samhälleligt och vårdetiskt perspektiv. Syfte: Syftet med denna studie har varit att undersöka patienters upplevelser av att ha vårdats på intensivvårdsavdelning med Covid-19.  Metod: Studien var en kvalitativ litteraturstudie med systematisk ansats med deduktiv ingång, baserad på sex kvalitativa originalartiklar. Datainsamlingen genomfördes i databaserna Cinahl och PubMed, artiklarna analyserades enligt Evans (2002) beskrivande modell och granskades med SBU:s kvalitetsmall (2012) för kvalitativ forskning. Resultat: Vid resultatanalys framkom nio subteman; skam, pandemi, delirium, isolering, utanförskap, PICS, (Post Intensive Care Syndrome), PICS-F, (Post Intensive Care Syndrome Family), PTSD (Posttraumatic Stress Disorder) och social kontakt som sammanslogs i tre huvudteman bestående av Covid-19, isolering och familjecentrerad omvårdnad. Resultatet visade att patienters upplevelser av att ha vårdats för Covid-19 eller intensivvårdats av annan orsak innebär risk för oro, skam, skuld, depression, PICS och PTSD, men kan även ge positiva upplevelser.  Slutsats: Studiens resultat visar att patienter som vårdats både för Covid-19 och inom intensivvården upplever negativa känslor, men kan även skapa nya, positiva perspektiv. Studien bidrar med kunskap kring hur pandemin påverkat individer, familjer, samhällen, vårdens resurser samt bidrar till förståelsen av intensivvårdssjuksköterskors syn på och arbetssätt med patienterna.

Bakgrund: Coronapandemin har påverkat den svenska sjukvården i en ofattbar omfattning. Sverige är det land som har haft den mest påtagliga smittspridningen i Norden, vilket fått till följd att många svårt sjuka patienter tvingats vårdas på tillfälliga intensivvårdsavdelningar, så kallad covid-IVA, när belastningen varit så omfattande på den ordinarie intensivvården. Dessa avdelningar har bland annat bemannats med anestesisjuksköterskor.  Motiv: Intensivvård utförs i vanliga fall utav sjuksköterskor och läkare som är specialiserade inom området. Pandemin har medfört att operationskliniker omorganiserats till tillfälliga intensivvårdsavdelningar. På grund av den höga belastningen, har anestesisjuksköterskor omplacerats och fått ombesörja avancerad intensivvård till smittade patienter.  Syfte: Syftet med studien var att belysa anestesisjuksköterskors upplevelser av att omplaceras och arbeta på covid-IVA.Metod: Individuella tematiska öppna intervjuer med anestesisjuksköterskor (n=7) genomfördes. Grundad teori användes för att analysera insamlade data. Resultat: Anestesisjuksköterskorna likställde arbetsmiljön på covid-IVA med en katastrof till följd av den omfattande belastningen. De tilldelades en svår roll där patientansvaret ansågs som komplicerat eftersom de var oförberedda på att behöva ta ett så övergripande ansvar. Arbetet försvårades också när samarbetet med intensivvårdssjuksköterskorna inte fungerade tillfredställande. Begränsade kunskaper inom intensivvård ledde till stress, otrygghet och oro. Arbetet under dessa omständigheter medförde flertalet konsekvenser för deltagarna såsom psykiska och fysiska besvär. Konklusion: Omplaceringen till covid-IVA har inneburit en svår omställning för anestesisjuksköterskorna. De har befunnit sig i en katastrof där varken kunskap eller resurser ibland räckte till. Deras erfarenheter är till stor del negativa och flera av dem är utarbetade, mår psykiskt dåligt och dras idag med fysiska besvär. Slutsatsen är att deras insatser var av stor betydelse för vården och samhället i stort.

Bakgrund: Anestesisjuksköterskor har ett övergripande ansvar för den anestesiologiska omvårdnaden, vilket bland annat innefattar att bedöma och hantera patienters luftväg. Situationer av en oväntad svår luftväg hos patienter uppstår emellanåt och ställer då höga krav på anestesisjuksköterskors kompetens. Att ta snabba beslut och vidta rätt åtgärder blir avgörande för utfallet och för patientsäkerheten. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskors erfarenhet och hantering vid vård av patienter med oväntad svår luftväg. Metod: Enkätstudie med kvantitativ studiedesign. Enkäten bestod av 25 frågor med färdiga svarsalternativ. All insamlad data analyserades med hjälp av statistikprogrammet Statistical Package for the Social Sciences (SPSS). Studiegruppen delades in i två grupper utefter antal år de arbetat som anestesisjuksköterskor där ena gruppen representerade anestesisjuksköterskor med mindre erfarenhet och den andra anestesisjuksköterskor med mer erfarenhet. Jämförelser gjordes sedan mellan grupperna. Resultat: Totalt 76 anestesisjuksköterskor svarade på enkäten. I resultatet kunde skillnader mellan de mindre erfarna och de erfarna anestesisjuksköterskorna urskiljas i flera frågor. Det fanns signifikanta skillnader mellan de två grupperna, bland annat i avseende hur de upplevde stress. De mindre erfarna upplevde en högre nivå av stress än de mer erfarna. Båda grupperna kände sig tryggare när de arbetade tillsammans med en erfaren kollega än med en som är ny när det gällde situationer med oväntad svår luftväg. Slutsats: Erfarenhet påverkar hur anestesisjuksköterskor erfar och hanterar patienter med oväntad svår luftväg. Mindre erfarna anestesisjuksköterskor upplever i högre grad stress vid hantering av svår luftväg i jämförelse med erfarna anestesisjuksköterskor. Risken att ställas inför en oväntad svår luftväg finns alltid, trots noggranna bedömningar av luftvägen. Dock uppstår dessa situationer relativt sällan, vilket kan tyda på att de luftvägsbedömningar som görs har en stor betydelse när det gäller att förutse en svår luftväg. / Background: Nurse anesthetists have an overall responsibility for anesthesiological care, which among other things includes assessing and managing patients' airways. Situations of an unexpectedly difficult airway in patients occur from time to time and and put high expectations on the competence of nurse anesthetists. Making quick decisions and do the right things are crucial for the outcome of the situation and also for the patient’s safety. Aim: To investigate the experience and management of nurse anesthetists in the care of patients with unexpectedly difficult airways. Method: A survey study with quantitative study design. The survey consisted of 25 questions with answer options. All collected data were analyzed using the Statistical Package for the Social Sciences (SPSS). The study group was divided into two groups according to the number of years they worked as nurse anesthetist, one group representing nurse anesthetists with less experience and the other nurse anesthetists with more experience. Comparisons were then made between the groups. Results: A total of 76 nurse anesthetists responded to the survey. In the result, differences between the less experienced and the experienced nurse anesthetists could be distinguished in several questions from the survey. There were significant differences between the two groups, for instance how they experienced stress. The less experienced nurse anesthetists experienced a higher level of stress than the more experienced nurse anesthetists. Both groups felt safer when working together with an experienced colleague than with one who is new in situations with unexpectedly difficult airways. Conclusions: Experience affects how nurse anesthetists experience and manage patients with unexpectedly difficult airways. Less experienced nurse anesthetists experience more stress when managing difficult airways compared to experienced anaesthetic nurses. The risk of facing an unexpectedly difficult airway is always present, despite careful assessments of the airway. However, these situations appear quite rarely, which may indicate that the airway assessments are of great importance in anticipating an difficult airway.

Bakgrund: Barn behöver få information anpassad för sin ålder. Enligt barnkonventionen har barn rätt att säga sin åsikt och att bli hörda. Om barn får besöka en svårt sjuk familjemedlem kan det påverka den sjuke positivt genom att hen känner mer hopp. Även barn kan påverkas genom att de känner mindre hopplöshet och skuldkänslor. Syfte: Att undersöka hur intensivvårdssjuksköterskan bemöter barn som är anhörig på en intensivvårdsavdelning. Metod: En integrativ litteraturstudie, sökningar gjorda i PubMed och CINAHL. Resultat: Utifrån syftet identifierades tre huvudteman: stöd till barn som besöker, anpassa mötet efter barns behov och intensivvårdssjuksköterskans attityder till barn som anhörig. Sex studier ingår i resultatet, studierna är av kvantitativ, kvalitativ och mixad metod. Konklusion: Intensivvårdssjuksköterskan behöver i bemötandet av barn engagera och bekräfta barnet genom att se till barnets individuella behov. Det kan göras genom att i mötet med barn informera, visa och engagera. Intensivvårdssjuksköterskans attityd till att bemöta barn kan påverka barns möjligheter att få komma på besök. Det finns attityder som underlättar för barn att få komma på besök medan andra attityder kan hindra barn som besökare.

SAMMANFATTNING Bakgrund – Vårdande kommunikation är komplext och viktigt att studera eftersom den kan påverka vårdens kvalitet och patientens upplevelse av kvalitet. Syfte - Syftet med denna studie är att beskriva anestesisjuksköterskors vårdande kommunikation med patienter i preanestesifasen Metod – Metoden var kvalitativ, induktiv och beskrivande fokuserad etnografi. Fem fokuserade deltagandeobservationer med fältanteckningar och skisser av vårdandetgenomfördes. Analysen utfördes enligt kvalitativ konventionell innehållsanalys. Resultat –Anestesisjuksköterskors vårdande kommunikation sker genom att; Skapa förtroende och agera medmänskligt genom att använda ett situationsspecifikt och lämpligt kommunikationsmönster. Skapa förståelse för procedurerna i förloppet genom information och instruktioner. Skapa försäkran tillsammans med patienten genom att fokusera på säkerhet i miljön. Slutsats - Anestesisjuksköterskor bedömer patientens kliniska behov och vårdar genom att skapa förtroende, skapa förståelse, skapa försäkran. Vårdande kommunikation har sin särskilda betydelse i den här kliniska kontexten och är förankrad i anestesisjuksköterskans mycket praktiska arbete och dennes förutsättningar för vårdande. Nyckelord: Vårdande relation, Vårdande kommunikation, Personcentrerad vård, Anestesisjuksköterska, Etnografi ABSTRACT Background – Caring communication is an important object of study since the care provided may have impact on quality of care and the perceived quality of care. Aim - The purpose of this study is to describe anaesthetic nurses' caring communication with patients in the pre-anaesthetic phase Method - The method was qualitative, inductive, and descriptive focused ethnography. To describe situation-specific patterns of Caring communication, data collection was performed with sampling of field notes and hand-drawn sketches. Data analysis was performed with conventional qualitative content analysis. Results – Anaesthetic nurses caring communication was provided through; Create trust and act compassionately by communicating with care and good judgement. Create comprehension of important procedures with information and instruction. Create assurance in cooperation with the patient by focusing on safety in the environment.  Conclusion – Anaesthetic nurses assess patient´s needs and work to provide a caring communication. Create trust, create comprehension, create assurance are contextual and unique caring communication. Further interpretative research can enlighten a deeper understanding of important perspectives from patient and nurses in the preanesthetic context. Keywords: Caring Relationship, Caring Communication, Person-Centred Care, Anaesthesia Nurse, Ethnography

Undersökningen gick ut på att komma fram till en produkt eller upplevelse för barn som upplever nedsövning av anestesi som obehagligt eller skrämmande. Rädslan orsakades av det finns mycket som är nytt och främmande, men även på grund av att alla sjukhus har olika rutiner när det gäller preoperativa förberedelser för barn. Mitt förslag ska alltså med hjälp av lekfullhet, nyfikenhet och utforskande hjälpa barnet att få en större förståelse för vad en sövning kan innebära, innan operationen har börjat.

Bakgrund: WHO:s checklista för säker kirurgi har använts i Sverige sedan 2009 som en del i att öka patientsäkerheten i samband med kirurgi. God kommunikation inom teamet, utbildning i användandet samt stöd från chefer och ledning har i tidigare forskning varit markörer för en god följsamhet till checklistan. Användandet av checklistan registreras i SPOR. Syfte: Att undersöka anestesisjuksköterskors egenskattade följsamhet av WHO:s checklista för säker kirurgi samt överensstämmelse med data inrapporterad i Svenskt perioperativt register. Metod: Induktiv kvantitativ tvärsnittsstudie där data samlades in via digitala enkäter.Analys Data presenteras med deskriptiv och analytisk statistik. Mann-Whitney U-test användes till analytisk statistik. Resultat: Sign in är den del av WHO:s checklista för säker kirurgi med högst egenskattad följsamhet enligt deltagarna. Statistisk analys visar att det finns en signifikant skillnad i följsamhet relaterat till antalet yrkesverksamma år som anestesisjuksköterska. Skillnader finns gentemot inrapporterad data i SPOR. Slutsats: Anestesisjuksköterskors egenskattade följsamhet av WHO:s checklista för säker kirurgi överensstämmer med tidigare forskning inom området. Behov av ytterligare forskning föreligger för att undersöka vad som kan förbättra följsamheten samt hur följsamheten påverkar patientsäkerheten. Nyckelord operationsteam, WHO:s checklista för säker kirurgi, följsamhet, enkät, tvärsnittsstudie