Background: Thoracic aortic aneurysms and dissections (TAAD) have a genetic component with an estimated 20-25% of the patients having a positive family history. An aneurysm often precedes a dissection. Acute aortic dissections are associated with high mortality and morbidity, even when operated on. Complications due to prophylactic surgery are considerably fewer. Therefore, patients at risk for dissection should be identified, followed-up and evaluated for prophylactic intervention. Aims: 1. To establish reference values for ascending (AoA) and descending aortic (AoD) diameters measured by computed tomography. 2. To study the effectiveness of phenotypic cascade screening in families with an inherited form of thoracic aortic aneurysms and dissections (FTAAD) and to address questions that arise when screening for a genetic disorder is applied. 3. To study the agreement of aortic diameters obtained by TTE and MRI and to study aortic stiffness in individuals from families with FTAAD. 4. To perform exome sequencing in order to identify pathogenic sequence variants causing FTAAD, to characterize the phenotype, and to compare thoracic aortic diameter and stiffness in mutation carriers and non-carriers. Results: Paper I: The diameter of the thoracic aorta increased by 0.17 mm (0.12 – 0.20 mm) per year. The mean sex-related difference in diameter was 1.99 mm (1.28 – 2.60 mm) with men having larger aortas than women. The mean difference in aortic diameter per unit BMI was 0.27 mm (0.14 – 0.44 mm). Upper normal limits for the AoA can be calculated by the formula D (mm)=31+0.16*age and for the AoD by D (mm)=21+0.16*age. Paper II: Of 106 individuals from families with FTAAD but without known thoracic aortic disease, 19 individuals (18%) were identified to have a dilated AoA. The expected number of individuals in this group with an autosomal dominant disease would have been 40 (p<0.0001). In first-degree relatives younger than 40, we found only one individual with a dilated aorta although the expected number of individuals with disease causing mutation would have been 10. Paper III: Of 116 individuals investigated, 21 were identified with thoracic aortic dilatation and 95 individuals with normal thoracic aortic diameter. Aortic stiffness increased with age and diameter. The individuals with aortic dilatation were older than those without (49 vs. 37 years, p=0.001) and showed lower aortic elastic properties. The diameters measured by TTE and MRI correlated strongly (r2=0.93). The mean difference in diameters between the two methods was 0.72 mm (95% CI 0.41-1.02) with TTE giving larger diameters than MRI. Paper IV: From exome sequencing and segregation analysis, a 2-bp deletion in the MYLK gene (c.3272_3273del) was identified to cause FTAAD. The age and the aortic diameter at dissection or rupture varied in the family members. We did not find any differences in aortic diameter, aortic stiffness, or pulse wave velocity between carriers and non-carriers. Conclusions: Thoracic aortic diameter increases with age, and sex and body size are also associated with the diameter. In FTAAD, screening identifies family members with a previously unknown aortic dilatation. However, a normal aortic diameter does not exclude an individual from being a carrier of FTAAD. TTE can be used in follow-up for the ascending aorta. Individuals identified to have a dilated thoracic aorta have increased aortic stiffness compared to individuals with normal thoracic aortic diameter. The MYLK mutation (c.3272_3273del) causes thoracic aortic dissections with variable clinical expression. No differences in aortic stiffness were identified between MYLK mutation carriers and non-carriers.

Although vasovagal syncope (VVS) is a common clinical condition the mechanisms behind VVS remain elusive. Upright posture is the major trigger of VVS and lower limb blood pooling affecting cardiac output has been proposed as a major determinant. The overall aim of this thesis was twofold. First, to develop new methodology for calculating limb venous compliance. Second, to study lower limb venous volume load and cardiovascular responses during hypovolemic circulatory stress caused by lower body negative pressure (LBNP) in healthy women and women with VVS, emphasizing compensatory mechanisms to maintain central blood volume. Net fluid filtration was associated with an underestimation ofvenous compliance. This could be accounted for with a correctionmodel. Further, a new venous wall model made it possible to adopt thevenous pressure-volume curve through the entire pressure range andthus provide a valid characterization of venous compliance. Calf blood pooling was similar between the groups and was not associated with tolerance to hypovolemic circulatory stress. Venous compliance was reduced at low venous pressures in VVS and correlated with decreased tolerance to circulatory stress. VVS women displayed attenuated sympathetic vasoconstrictor responses during graded circulatory stress, and mobilization of arm capacitance blood as well as capillary fluid absorption from extra- to intravascular space were reduced. Accordingly, more pronounced reductions in cardiac output were found in VVS. Thus, reduced compensatory mechanisms to maintain cardiac output could contribute to the pathogenesis oforthostatic VVS. In healthy women, rapid pooling in the lower limb was associated with higher tolerance to circulatory stress and more efficient cardiovascular responses, in part due to speed-dependent baroreflex-mediated sympathetic activation. In VVS however, rapid lower limb blood pooling was associated with lower tolerance and deficient cardiovascular responses. No speed-dependent baroreflexmediated sympathetic activation was found in VVS, indicating welldefined differences in cardiovascular regulation already in the initial responses to orthostatic stress.

Bakgrund:Befolkningen blir allt äldre och kräver en mer komplex vård, vilket gör att framtidens sjukvård måste kunna interagera med andra verksamheter. Intensivvårdssjuksköterskan och sjuksköterskan på akutmottagning har ett nära samarbete vid det akuta omhändertagandet av allvarligt sjuka patienter. Ett multiprofessionellt team i omhändertagandet ger snabbare diagnos ochhandläggning på akutmottagningen, vilket förkortar tiden till rätt vårdinstans. Professionerna i teamet kompletterar varandra, ökar patientsäkerheten och möjliggör personcentrerad vård. Ökad kunskap hos vårdpersonalen kring patientens upplevelse av det akuta omhändertagandet på akutmottagningen är väsentligt för att kunna förbättra vården för patienten i det initiala skedet, men fokus bör även riktas mot sjuksköterskors erfarenheter av akut omhändertagande för att identifiera riskfaktorer som kan påverka patienten negativt. Syfte:Syftet var att beskriva sjuksköterskans erfarenheter av akut omhändertagande av patienter med trauma och patienter med svår sepsis eller septisk chock.Metod: Metoden i studien utgick från en kvalitativ, induktiv ansats där 14 intervjuer genomfördes, varav sju var sjuksköterskor på akutmottagning och sju var intensivvårdssjuksköterskor på intensivvårdsavdelning. Samtliga intervjuer analyserades utifrån en kvalitativ, manifest innehållsanalys. Resultat: Analaysprocessen resulterade i fem olika kategorier: ‘Kommunikation är A och O’, ‘Vikten av att veta sin roll’, ‘Arbete över gränserna’, ‘Att arbeta utifrån en tydlig struktur’ och ‘Vård på olika villkor’. Slutsats: Det finns en otydlig struktur i det akuta omhändertagandet av patienter med svår sepsis eller septisk chock, som var en följd av otydliga roller och bristfällig kommunikation i omhändertagandet. Det framträder fördelar med att införa tydliga riktlinjer i det akuta omhändertagandet av patientgruppen med svår sepsis eller septisk chock, förslagsvis genom checklistor eller någon form av medicinskt larm i likhet med traumalarm, och där ett multiprofessionellt team samverkar kring patienten. / Background: The population is aging and requires more complex healthcare. This means that in the future, interaction with other healthcare departments is essential. Such interaction would lead to increased demand on the ability to cooperate among healthcare personnel. The intensivecare nurse and the nurse in the emergency department have a close cooperation when managing the acute severely ill patient. A multiprofessional team gives a faster diagnosis and management in the emergency department, which shortens the time to the final instance of care. The members of the team complement each other, increasing patient safety and enabling person-centered care. Increased knowledge with the nursing staff on the acute management in emergency department is essential to be able to enhance the care for the patient in the initial stage, but focus should also be at the nurse’s experience of the acute management to identify risk factors that could pose a negative influence on the patient.Aim: The aim of this study was to describe nurses’ experience of acute management of patients with trauma and patients with severe sepsis or septic shock.Method: The method used was a qualitative, inductive approach where 14 interviews were conducted, seven with nurses from the emergency department and seven intensive care nurses from the intensive care department. The interviews were analysed using a qualitative, manifest content analysis.Result:The analyzation process resulted in five different categories: ‘Communication is A&O’, ‘The importance of knowing one’s role’, ‘Work over the borders’, ‘Working from a clear structure’ and ‘Care on different terms’. Conclusion: There is an unclear structure in the emergency care of patients with severe sepsis or septic shock, which was a result of unclear roles and inadequate communication in the care. It appears to be advantageous to introduce clear guidelines in the emergency care of the patient group with severe sepsis or septic shock, suggestively by checklists or some medical alert like a trauma alarm, and where a multi-professional team interacts around the patient.

Bakgrund: Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är ett tillstånd som kännetecknas av ångest och oro relaterat till situationer som påminner om en traumatisk händelse. Intensivvårdsrelaterad PTSD har fått ökad uppmärksamhet de senaste åren. Genom ett preventivt arbete och tidiga insatser minskar risken för att patienter utvecklar PTSD. För att detta ska ske krävs god kunskap av problemet hos intensivvårdspersonal. Hur deras erfarenheter ser ut är tidigare outforskat. Syfte: Syftet var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors och anestesiologers erfarenheter av intensivvårdsrelaterad PTSD hos intensivvårdspatienter. Metod: En kvalitativ intervjustudie gjordes. Semistrukturerade och individuella intervjuer genomfördes med nio intensivvårdssjuksköterskor och fyra anestesiologer. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Analysen resulterade i tre kategorier: En känsla att vi kan göra mer, Att normalisera livet och Fortsatt stöd efter tiden på IVA. Resultatet visade att delirium upplevdes vara en ledande riskfaktor till PTSD. Relationer och kommunikation upplevdes som viktiga i det profylaktiska arbetet mot PTSD. Post-IVAmottagningar och dagböcker tros kunna bidra till bättre uppföljning och kan fungera preventivt mot PTSD. Slutsats: Resultatet visar att det finns en liten erfarenhet om PTSD efter intensivvård, ändå förekom ett omedvetet preventivt arbete. En organisatorisk satsning behövs för att öka medvetenhet hos intensivvårdspersonalen. Det behövs mer kvalitativ och kvantitativ forskning om bland annat riskfaktorer och uppföljning gällande intensivvårdsrelaterad PTSD.

Bakgrund: Självmord är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO tar årligen 800 000 människor i världen sitt liv och suicidförsöken är långt flera. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskans upplevelser av att, på intensivvårdsavdelningen, vårda patienter som har utfört ett suicidförsök. Metod: Beskrivande design med kvalitativ ansats användes. Tio intensivvårdssjuksköterskor inkluderades. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer och analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fem kategorier framkom; Att möta patienter som utfört suicidförsök är komplext, Att möta närstående till patienter som utfört suicidförsök, Att psykiatrin har betydelse för patienter som utfört suicidförsök, Att vårda patienter som utfört suicidförsök väcker flera olika känslor samt Att uppleva begränsningar och möjligheter vid omvårdnaden av patienter som utfört suicidförsök. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev att det var utmanande att vårda, kommunicera och bemöta patienter som utfört ett suicidförsök. Dessa patienter beskrevs som en återkommande patientgrupp som ofta hade en tidigare kontakt med psykiatrin. Närstående reagerade olika vid suicidförsök och behövde stöd enligt intensivvårdssjuksköterskornas beskrivningar. De upplevde lång väntan på psykiatrikonsulten vilket bidrog till fördröjd planering av patientens fortsatta vård. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev självmord som tragiskt och att det väckte olika känslor hos dem. Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev vidare att de upplevde skillnader av suicidförsökets allvarlighetsgrad, utifrån metoden patienten använt, samt att fördomar förekom mot denna patientkategori bland deras kollegor. Intensivvårdssjuksköterskorna upplevde att de saknade kunskap om psykisk ohälsa samt önskade ett bättre samarbete med psykiatrin. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna beskrev upplevelsen av komplexiteten att vårda, kommunicera och bemöta denna patientgrupp, då de saknar kunskap samt att samarbetet med psykiatrin kan utvecklas. / Background: Suicide is a global health problem, according to WHO 800 000 people worldwide commit suicide every year and the suicide attempts are far more. Aim: To describe intensive care nurses’ (ICU nurse) experiences of taking care of patients, at an intensive care unit, who has committed a suicide attempt. Method: A descriptive design with a qualitative approach was used. Semi structured interviews with ten ICU nurses were conducted and analyzed using qualitative content analysis. Results: Five categories were found; To meet patients who has committed a suicide attempt is complicated, To meet relatives of patients who has committed a suicide attempt, To patients who has committed a suicide attempt, psychiatry has meaning, To care for patients who has committed a suicide attempt brings up a lot of emotions, and To experience limitations and possibilities when taking care of patients who has committed a suicide attempt. ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating patients who have committed a suicide attempt. These patients were described as a recurrent group, who often had an earlier experience of psychiatric care. They described a variety of reactions from relatives and the relatives need for support. ICU nurses experienced a long wait for the psychiatric consultation which contributed to slowing down the planning of the patients’ continued care. ICU nurses referred to suicide as tragic and that it brings up a lot of emotions among them. They also described that they experienced differences in severity of the suicide attempt depending on the use of suicide method and that prejudices existed among colleagues. ICU nurses described they lacked knowledge about mental illness and wished for better cooperation with psychiatric care. Conclusion: ICU nurses described the complexity of nursing, communicating and treating this group of patients due to lack of knowledge and that cooperation with psychiatric care could be improved.

Parkinson’s disease (PD) is one of the most common neurodegenerative disorders and it is caused by a loss of dopamine (DA) producing neurons in the basal ganglia in the brain. The PD patient suffers from motor symptoms such as tremor, bradykinesia and rigidity and treatment with levodopa (LD), the precursor of DA, has positive effects on these symptoms. Several factors affect the availability of orally given LD. Gastric emptying (GE) is one factor and it has been shown to be delayed in PD patients resulting in impaired levodopa uptake. Different enzymes metabolize LD on its way from the gut to the brain resulting in less LD available in the brain and more side effects from the metabolites. By adding dopa decarboxylase inhibitors (carbidopa or benserazide) or COMT-inhibitors (e.g. entacapone) the bioavailability of LD increases significantly and more LD can pass the blood-brain-barrier and be converted to DA in the brain. It has been considered of importance to avoid high levodopa peaks in the brain because this seems to induce changes in postsynaptic dopaminergic neurons causing disabling motor complications in PD patients. More continuously given LD, e.g. duodenal or intravenous (IV) infusions, has been shown to improve these motor complications. Deep brain stimulation of the subthalamic nucleus (STN DBS) has also been proven to improve motor complications and to make it possible to reduce the LD dosage in PD patients. In this doctoral thesis the main purpose is to study the pharmacokinetics of LD in patients with PD and motor complications; in blood and subcutaneous tissue and study the effect of GE and PD stage on LD uptake and the effect of continuously given LD (CDS) on LD uptake and GE; in blood and cerebrospinal fluid (CSF) when adding the peripheral enzyme inhibitors entacapone and carbidopa to LD infusion IV; in brain during STN DBSand during oral or IV LD treatment. To conclude, LD uptake is more favorable in PD patients with less severe disease and GE is delayed in PD patients. No obvious relation between LD uptake and GE or between GE and PD stage is seen and CDS decreases the LD levels. Entacapone increases the maximal concentration of LD in blood and CSF. This is more evident with additional carbidopa and important to consider in avoiding high LD peaks in brain during PD treatment. LD in brain increases during both oral and IV LD treatment and the DA levels follows LD well indicating that PD patients still have capacity to metabolize LD to DA despite probable pronounced nigral degeneration. STN DBS seems to increase putaminal DA levels and together with IV LD treatment also increases LD in brain possibly explaining why it is possible to decrease LD medication after STN DBS surgery. / Parkinsons sjukdom (PS) är en av de vanligaste s.k. neurodegenerativasjukdomarna och orsakas av förlust av dopamin(DA)producerande nervceller i hjärnan. Detta orsakar motoriska symptom såsom skakningar, stelhet och förlångsammade rörelser. Levodopa (LD) är ett ämne, som kan omvandlas till DA i hjärnan och ge symptomlindring och det är oftast förstahandsval vid behandling av patienter med PS. Flera faktorer påverkar tillgängligheten av LD, bl.a. den hastighet som magsäcken tömmer sig med och denna verkar förlångsammad hos personer med PS vilket ger sämre tillgänglighet av LD i blodet och därmed i hjärnan. LD bryts även ner i hög grad av olika enzym ute i kroppen vilket leder till mindre mängd LD som hamnar i hjärnan och till fler nedbrytningsprodukter som orsakar biverkningar. Tillägg av enzymhämmare leder till ökad mängd LD som kan nå hjärnan och omvandlas till DA. Det anses viktigt att undvika höga toppar av LD i hjärnan då dessa verkar bidra till utvecklandet av besvärliga motoriska komplikationer hos patienter med PS. Om LD ges mer kontinuerligt, exempelvis som en kontinuerlig infusion in i tarmen eller i blodet, så minskar dessa motoriska komplikationer. Inopererande av stimulatorer i vissa delar av hjärnan (DBS) har också visat sig minska dessa motoriska komplikationer och även resultera i att man kan minska LD-dosen. Huvudsyftet med den här avhandlingen är att studera LD hos patienter med PS; i blod och fettvävnad då LD ges i tablettform och se om det finns något samband med LD-upptag och hastigheten på magsäckstömningen (MT) och om kontinuerligt given LD påverkar LD-upptaget eller MT; i blod och i ryggmärgsvätska då enzymhämmarna entakapon och karbidopa tillsätts LD; i hjärna vid behandling med DBS och då LD ges både som tablett och som infusion i blodet. Sammanfattningsvis kan vi se att LD-upptaget är mer gynnsamt hos patienter med PS i tidigare skede av sjukdomens komplikationsfas. MT är förlångsammad hos patienter med PS och det är inget tydligt samband mellan LD-upptag och MT eller mellan MT och sjukdomsgrad. Kontinuerligt given LD minskar LDnivåerna. Enzymhämmaren entakapon ökar den maximala koncentrationen av LD i blod och ryggmärgsvätska och effekten är mer tydlig vid tillägg av karbidopa vilket är viktigt att ta i beaktande vid behandling av PS för att undvika höga toppar av LD i hjärnan. LD ökar i hjärnan då man behandlar med LD i tablettform och som infusion i blodet och DA-nivåerna i hjärnan följer LD väl vilket visar på att patienter med PS fortfarande kan omvandla LD till DA trots trolig uttalad brist av de DA-producerande nervcellerna i hjärnan. DBS verkar öka DA i vissa områden i hjärnan och tillsammans med LD-infusion i blodet verkar det även öka LD i hjärnan och det kan förklara varför man kan sänka LDdosen efter DBS-operation.

Bakgrund: Tidigare forskning visar på en förändring inom intensivvården och att fler patienter vårdas lättsederade i mekanisk ventilation. Sederingsnivån ska vara tillräcklig för att patienter ska tolerera endotrakealtuben och fortsatt behandling trots obehaget det ger. Detta leder till att patienter blir mer delaktiga i sin egen vård men ställer även högre krav på intensivvårdssjuksköterskor som ska vårda dessa patienter. Syfte: Att belysa patienters upplevelse av att vara lättsederad och vårdas vaken med mekanisk ventilation. Metod: För att besvara examensarbetets syfte användes en allmän litteraturöversikt. Tjugo vetenskapliga artiklar som bestod av både kvalitativ, kvantitativ och mixed method design användes. Analysen skedde genom att identifiera likheter och skillnader i syfte, metod och resultat. Resultat: I resultatet framkom det både fördelar och nackdelar med att vårdas lättsederad i mekanisk ventilation. Tre teman framkom i analysarbetet: upplevelser av sitt tillstånd, upplevelsen av att bli sedd och hörd samt upplevelsen av samspel och delaktighet. Slutsats: Patientupplevelsen visade på både psykiskt och fysisk påfrestning. Patienter uttrycker hinder gällande kommunikation, existentiella faktorer och relationer med anhöriga och sjuksköterskor. Trots detta uttrycks önskemål om att få vårdas lättsederade i mekanisk ventilation under ett vårdtillfälle på intensivvårdsavdelningen.

Bakgrund: I slutet av år 2019 upptäcktes ett nytt coronavirus, SARS-CoV-2 och sedan dess har det spridit sig över världen och lett till COVID-19 pandemin. Detta har ställt höga krav på intensivvården och dess organisation, oerfaren personal har fått arbeta inom intensivvården för att möta upp det ökade patientflödet. Tidigare studier visar hur teamarbetet skall fungera och vad som krävs för att det ska fungera optimalt för att uppnå god patientsäkerhet. Syfte: Syftet med denna studie var att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelse av teamarbete under COVID-19 pandemi. Metod: Designen som valdes var en kvalitativ intervjustudie, Urvalet som användes var ett ändamålsenligt urval och åtta intensivvårdssjuksköterskor intervjuades med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Data analyserades med en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Fyra kategorier framkom; En extraordinär och svår utmaning, Genom utmaningar utvecklas man som team och individ, Alla bidrar med sin kompetens för patientens bästa samt Nya relationer, funktioner och personer i teamet. I resultatet framkom det att intensivvårdssjuksköterskorna upplevt utmaningar och utvecklingar inom teamarbetet,o erfarna har fått en mer etablerad plats och nya rutiner har förbättrat teamarbetet. Första tiden var mycket påfrestande men utveckling har skett. Diskussion: Tidigare forskning visar på att teamarbetet har mycket utmaningar att övervinna för att fungera optimalt, men det finns tillvägagångssätt för att underlätta när läget väl är skarpt. Slutsats: Det finns möjligheter för att öka beredskapen genom utbildning, men ytterligare forskning om pandemins effekter på teamarbete är något som författarna anser vara av stor vikt.

Background: Mechanical ventilation and sedation are common in intensive care and can be stressful for the patient as many experience physical and mental complications such as delirium. Nurses in intensive care play an important role in assessing the need for pain relief and sedation. The care environment and communication opportunities are also factors that affect patients' experiences. Aim: The aim of the study was to make patients' experiences of having been mechanically ventilated and/or sedated in an intensive care unit visible. Method: A literature study was chosen to get a picture of the current state of knowledge. Based on a thematic analysis method 15 articles were analyzed. Results: The analysis resulted in the following themes: physical and mental reactions with the subtheme fear/anxiety and pain, the importance of the environment with the subtheme security and communication and memories with the subtheme confusion and dreams. Conclusion: It is a difficult experience to be mechanically ventilated and/or sedated in an intensive care unit. Communication difficulties were a prominent experience that affected many patients. Continued research: Continued research is necessary in the subject matter of the study. There is also a need for research on the care environment and communication aids for intensive care patients. / Bakgrund: Mekanisk ventilation och sedering är vanligt förekommande inom intensivvården och kan vara påfrestande för patienten då många upplever fysiska och psykiska komplikationer som till exempel delirium. Specialistsjuksköterskor inom intensivvård har en viktig roll vid bedömning av behov av smärtlindring och sedering. Även vårdmiljö och kommunikationsmöjligheter är faktorer som påverkar patienters upplevelser. Syfte: Syftet med studien var att synliggöra patienters upplevelser av att ha varit mekaniskt ventilerade och/eller sederade på en intensivvårdsavdelning. Metod: En litteraturstudie valdes för att få en bild av det aktuella kunskapsläget. Utifrån tematisk analysmetod analyserades 15 artiklar. Resultat: Analysen resulterade i följande teman: fysiska och psykiska reaktioner med subtema rädsla/ångest och smärta, omgivningens betydelse med subtema trygghet och kommunikation samt minnen med subtema förvirring och drömmar. Slutsats: Det är en svår upplevelse att vara mekaniskt ventilerad och/eller sederad på en intensivvårdsavdelning. Kommunikationssvårigheter var en framträdande upplevelse som påverkade många patienter. Fortsatt forskning: Fortsatt forskning är nödvändig inom ämnet som studien berör. Det finns även behov av forskning kring vårdmiljön samt kommunikationshjälpmedel för intensivvårdspatienter.

Abstrakt Introduktion: Intensivvårdssjuksköterskor möter i sin yrkesroll många individer och en vård som bedrivs i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet skall erbjudas till såväl patienter som anhöriga. Upplevelsen av vården bygger på intensivvårdssjuksköterskans förmåga att utveckla en trygg och pålitlig relation. Studier visar att när intensivvårdssjuksköterskor konfronteras med etiska dilemman, leder de inre konflikterna till osäkerhet i hur situationen ska hanteras vilket i sin tur påverkar vården och upplevelsen av mötet med patienter och anhöriga. Syfte: Att beskriva intensivvårdssjuksköterskors upplevelser av att vårda eller möta patienter eller anhöriga som de har en relation till. Metod: Studien genomfördes med kvalitativ metod. Ändamålsenligt urval användes där inklusionskriterierna var sjuksköterskor med en specialistutbildning inom intensivvård, att de i sin roll som intensivvårdssjuksköterskor mött eller vårdat en patient eller anhörig som de hade en relation till samt att de hade en nuvarande anställning på en intensivvårdsavdelning. Datainsamlingen genomfördes med ostrukturerade intervjuer, dessa transkriberades och analyserades genom kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats. Resultat: Resultatet presenteras med fem huvudkategorier och elva subkategorier. Resultatet visar att intensivvårdssjuksköterskorna vill undvika att vårda någon de har en relation till, men under vissa omständigheter kan de känna sig tvungna att vårda även fast de inte vill. Intensivvårdssjuksköterskorna poängterar vikten av att värna om patientens integritet i vården och mötet. Att möta eller vårda någon de har en relation till skapar starka känslor oavsett hur nära relationen är, ett bra stöd på arbetsplatsen underlättar i dessa situationer. Intensivvårdssjuksköterskorna beskriver att de upplever press för att vården ska bli bra och anstränger sig därför mer i situationer som involverar någon de har en relation till. Det kan vara en positiv upplevelse för anhöriga att den som vårdar är någon de har en relation till, då de upplever mer tillit och trygghet i situationen. Intensivvårdssjuksköterskorna upplever också en inre konflikt mellan att vara vän eller personal och de beskriver ett behov av att distansera sig fysiskt och känslomässigt för att klara av situationen. Slutsats: Intensivvårdssjuksköterskorna upplever det svårt och påfrestande att vårda eller möta någon de har en relation till men relationens karaktär påverkar upplevelsen. Det finns en stark oro och ovilja över att behöva ställas emot detta, men när det inträffar så underlättas situationen av ett bra stöd på arbetsplatsen. Det är därför viktigt med bra och utförliga rutiner för hanteringen av dessa situationer.