Läget för en arbetssökande präglas av en distinkt laglöshet. Sedan Arbetsförmedlingens förlorade dignitet som jobbmatchningsmyndighet och utvecklandet av nya rekryteringsmetoder tycks mycket ha förändrats. Den här studien syftar till att undersöka arbetssökandes upplevelser av rekryteringsprocesser och hur de upplever det är att söka jobb i fråga om rättvisa och personlig integritet. Genom sju semistrukturerade intervjuer med individer på olika platser i livet, men främst arbetslösa som har stor erfarenhet av att söka jobb i närtid, söks svar på hur det är att söka jobb idag. Genom Interpretative Phenomenological Analysis, Göran Ahrnes teori om förhållanden mellan organisationer och människor samt med begreppen anställningsbarhet och arbetsideologin analyseras de sju transkriberade intervjuerna. Resultaten visar att arbetssökande är en uttröttande och otacksam delvis påtvingad heltidssysselsättning där det är svårt att komma till sin rätt. Rekryteringsprocessernas utformning och nya metoder gör att det hela känns orättvist. Ett stort problem i att vara arbetssökande för respondenterna var obefintligheten av återkoppling i samtliga stadier av rekryteringsprocesserna. Det gör att den arbetssökande känner sig illa respekterad samt att hen inte vet hur hen ska gå vidare i fråga om jobbsökningsmetod. Personlig integritet visade sig inte vara ett element som ställde till mycket problem för respondenterna, men också att det finns en anledning till detta – att arbetssökande väljer att inte dela med sig av känslig information för att det ökar risken att i så fall bli bortvald på grund av informationen. Det hela visar på att vara arbetssökande är en osäker situation att befinna sig i där denne själv måste ta allt ansvar för sin situation och visa sig anställningsbar och att arbetssökande inte kan kritisera rekryterare och arbetsgivare.

Personalutvecklarna i dagens organisationer verkar inom den så kallade Human Resource avdelningen. Deras arbetsuppgifter handlar om allt från personalutveckling till arbetsrättsliga frågor och kräver att man som personalutvecklare både kan planera, genomföra organisations-, personal- och ledarskapsutveckling i olika former. Arbetet kräver på så sätt att personalutvecklaren är en högutbildad proaktiv nyckelperson som ser till att medarbetarna finns på plats, är nöjda, vidareutvecklas och är engagerade i sin arbetssituation. Denna insats, för medarbetaren, görs för att vidhålla medarbetarnas fortsatta anställningsbarhet i arbetslivet. Samtidigt som personalutvecklaren arbetar efter att hålla andra anställningsbara måste denne även alltid hålla sin egen anställningsbarhet i fokus. Detta för att personalutvecklaren ska fortsätta vara aktuell på arbetsmarknaden. Syftet med denna studie är att undersöka vad olika personalutvecklare i arbetslivet har för syn på anställningsbarhet. Vi vill även undersöka om de uppfattar att deras utbildning har styrkt deras anställningsbarhet samt hur de fortsätter att hålla sig anställningsbara. Studien är utförd med en kvalitativ metod då det har gjorts åtta stycken individuella, semistrukturerade intervjuer. Respondenterna arbetar alla inom HR-yrket, från olika organisationer. Vår teori består av Bourdieus tre begrepp: habitus, fält och kapital. Slutsatserna efter denna studie är att våra respondenter ser på anställningsbarhet som något individen själv måste ta ansvar för. Detta på grund utav att de flesta tjänster genomgår ständiga vidareutvecklingar i och med de rådande globala kraven och konkurrensen som existerar idag, däribland även i personalutvecklaryrket. Då vi ser till vad tidigare forskning säger angående samarbetet mellan arbetsgivare och arbetstagare gällande individens anställningsbarhet skiljer sig detta från vad vårt resultat presenterar. Respondenterna anser i denna mening att det är dem som tar det största ansvaret och det framträder inte att det existerar något samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare för detta intresse. Vidare uppfattar respondenterna att deras utbildning är ett formellt kapital som anses nödvändig för att kunna få ett arbete, inom HR-yrket. Detta beror enligt respondenterna på att de genom sin utbildning, som personalutvecklare, utvecklar både ett strategiskt samt ett kritiskt förhållningssätt. Man kan på så sätt se utbildningen fylla en initial betydelse där respondenternas befintliga kunskap, färdigheter och förmågor bildar deras kompetens. Samtliga respondenter visade sig använda olika strategier för att upprätthålla anställningsbarheten inom sin yrkespraktik. Detta visar på att respondenterna tar sitt eget ansvar gällande anställningsbarhet. Dock har vi ett kritiskt förhållningssätt till det strategiska tänkandet gällande anställningsbarhet och dess pågående process. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället

Utbildning ses idag som centralt för att bli och förbli anställningsbar och de senaste åren har ansökningarna till högskolor och universitet ökat i Sverige. Personalvetarprogrammen är ett av de program som ökat mest. Vårt intresse väcktes för att undersöka vilka motiv studenter har för att söka till personalvetarprogram och vilka förväntningar som finns på programmet. För att kontrastera och problematisera detta gjordes en jämförelse med vad företrädare inom HR-området har för krav och förväntningar på personalvetarstudenter som potentiella arbetstagare. Vi har utfört fem semistrukturerade intervjuer med studenter på Opus-programmet och fem med HR-företrädare. Resultatet visar att studenterna har ett instrumentellt förhållningssätt till studierna och att det främsta motivet för att läsa på högskolan är för att få ett jobb med kvalificerade arbetsuppgifter. Studenterna främjar sin anställningsbarhet genom utbildningen men betraktas ej av HR-företrädarna som anställningsbara till de representerade HR-avdelningarna i studien.

Vår studie ger en inblick i hur platsannonser från kommunala grundskolor som söker specialpedagog stämmer med aktuell examensordning för specialpedagog samt hur rektorer reflekterar kring innehållet i platsannonserna. Syftet är att undersöka om vi är anställningsbara som specialpedagoger i den kommunala grundskolan. Undersökningens metod är dokumentgranskning, som följs av telefonintervjuer. Vårt resultat pekar på att vi är anställningsbara som specialpedagoger. "Social kompetens", "flexibilitet" och personlig lämplighet är viktigare än vilken specialpedagogisk utbildning den sökande har. Preciseringen av arbetsuppgifter och kvalifikationer i platsannonserna styrs av vilka specialpedagogiska behov som finns på skolan. I många platsannonser efterfrågas utökad kompetens, till exempel kunskap/erfarenhet av kompensatoriska hjälpmedel och neuropsykiatriska funktionshinder, vilket kan tyda på att det förutsätts att specialpedagoger eller speciallärare bör ha dessa kompetenser.

En diskrepans mellan högre utbildning och arbetsmarknadens krav tycks existera. Detta avser framförallt den kompetens högre utbildning medför gentemot arbetsmarknadens efterfrågan, vilket påverkar såväl organisationer, studenter som samhället i stort. Anställningsbarheten efter avslutade studier har därmed blivit en framträdande fråga. Denna studie inriktar sig specifikt mot personalvetare och deras möjligheter på arbetsmarknaden efter avslutad utbildning. Intentionen var att skapa en djupare förståelse och kunskap inom området. Syftet med studien var att undersöka arbetsgivares inställning till nyexaminerade personalvetare och hur kompetensen genom utbildningen fungerar i tilltänkt arbete, samt hur rekrytering genomförs. För att besvara detta utfördes kvalitativt uppbyggda intervjuer med sex respondenter vilka representerar olika segment på arbetsmarknaden. Undersökningens resultat visade att arbetslivserfarenhet inom personalarbetet var betydelsefullt inför framtida anställningar. Det var även upp till respektive individ att vara attraktiv och erhålla de kompetenser som efterfrågas på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna betraktade sedan den arbetsförlagda praktiken samt praktiska erfarenheter som en värdefull erfarenhet och ytterst relevant för personalvetarna.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka om det fanns en skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan studenter som läser PAO-programmet termin ett och sex på Stocholms Universitet samt undersöka om det förelåg något samband mellan anställningsbarhet, kompetens, självförmåga, självkänsla och extraversion för respektive termin. En enkät delades ut till samtliga tillgängliga studenter på termin ett och sex. Enkäten undersökte de fem olika variablerna med hjälp av tidigare testade frågor. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan de båda grupperna. Variablerna kompetens, självkänsla, självförmåga och extraversion hade alla ett signifikant samband med anställningsbarhet för båda undersökningsgrupperna. Stora delar av resultatet bekräftar tidigare teorier angående vad som påverkar anställningsbarhet. Det finns dock delar i resultatet som ifrågasätter tidigare teori så som att den upplevda anställningsbarheten inte ökade trots utbildning. Det kan bero på att studenternas upplevda anställningsbarhet påverkades mer av deras personliga egenskaper än av den kunskap som erhölls under utbildningen. En liknande studier bör genomföras i form av en longitudinell undersökning för att bevisa dessa spekulationer.

Syftet med föreliggande studie var att undersöka om det fanns en skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan studenter som läser PAO- programmet termin ett och sex på Stockholms Universitet samt undersöka om det förelåg något samband mellan anställningsbarhet, kompetens, självförmåga, självkänsla och extraversion för respektive termin. En enkät delades ut till samtliga tillgängliga studenter på termin ett och sex. Enkäten undersökte de fem olika variablerna med hjälp av tidigare testade frågor. Resultatet visade att det inte fanns någon signifikant skillnad i upplevd anställningsbarhet mellan de båda grupperna. V ariablerna kompetens, självkänsla, självförmåga och extraversion hade alla ett signifikant samband med anställningsbarhet för båda undersökningsgrupperna. Stora delar av resultatet bekräftar tidigare teorier angående vad som påverkar anställningsbarhet. Det finns dock delar i resultatet som ifrågasätter tidigare teori så som att den upplevda anställningsbarheten inte ökade trots utbildning. Det kan bero på att studenternas upplevda anställningsbarhet påverkades mer av deras personliga egenskaper än av den kunskap som erhölls under utbildningen. En liknande studie bör genomföras i form av en longitudinell undersökning för att bevisa dessa spekulationer.

Forskning belyser en diskrepans mellan den kompetens utexaminerade studenter har och den kompetens som arbetsgivare och näringslivet efterfrågar. Studenters anställningsbarhet har blivit en central fråga i dagens samhällsdebatt då ämnet inverkar såväl på samhället i stort som på organisations och individnivå. Syftet med studien var att fördjupa sig inom detta ur ett individperspektiv och ta reda på hur personer som avslutat sina studier upplever sin anställningsbarhet. Eftersom uppsatsen skulle behandla en fördjupad bild av uppfattningar kring anställningsbarhet utfördes kvalitativa intervjuer. Då den problembakgrund som beskrivs visade sig vara högst aktuell inom HR-området fokuserar studien på tidigare personalvetarstudenter. Data från sex intervjuer med utexaminerade personalvetarstudenter låg till grund för studiens resultat och analys. Intervjudata analyserades med inspiration av fenomenografisk metodansats, som lämpar sig väl för att förklara variationen kring olika individers tankar och upplevelser om omvärlden. Resultatet visade att intervjupersonerna ansåg att högre utbildning, flera personliga egenskaper och förmågor, exempelvis att ha höga ambitioner, och praktisk erfarenhet är av stor vikt för sin anställningsbarhet. Praktisk erfarenhet var tillika något som många upplevde att de saknade i samband med examen, och att detta negativt påverkade deras möjligheter på arbetsmarknaden. Bristen på praktisk erfarenhet påverkade både möjligheterna att få ett arbete och hur intervjupersonerna upplevde sig behärska ett kvalificerat arbete. Hur de ansåg att utbildningen ska förbereda dem inför sitt arbetsliv varierade, emellertid upplevde majoriteten att de tog examen med de kompetenser de hade förväntat sig. Ansvaret över en utexaminerad students möjligheter på arbetsmarknaden ansågs av samtliga intervjupersoner till stor del vila på individen. För att uppnå en hög grad av anställningsbarhet är det enligt intervjupersonerna bland annat av stor vikt att erhålla praktisk erfarenhet och skapa sig ett utbrett kontaktnät. Flera tror också att en bredare kunskap om personalvetare och ett höjt anseende på arbetsmarknaden generellt skulle skapa en högre grad av anställningsbarhet hos utexaminerade personalvetarstudenter.

Begreppet anställningsbarhet förekommer allt mer på den svenska arbetsmarknaden där det hänvisar till en individs möjlighet att få en anställning såväl som förmågan att förbli anställd. Det är upp till den enskilde individen att förbli anställningsbar och att utbilda sig är ett sätt att göra sig attraktiv på arbetsmarknaden. Syftet med denna studie är att belysa ett urval av personalvetarstudenters upplevelser av begreppet anställningsbarhet. I studien undersöktes hur snart nyexaminerade personalvetarstudenter resonerar kring sin egen anställningsbarhet samt huruvida utbildning bidrar till att öka deras anställningsbarhet. Metoden som tillämpades var kvalitativ och vi utgick ifrån en semistrukturerad intervjuguide. Resultatet påvisade av studenterna generellt sätt definierar anställningsbarhet som “någon värd att anställa” och samtliga studenter framhöll utbildning som avgörande för en individs anställningsbarhet. Studenterna menade dock att utbildning inte räcker för att göra en individ attraktiv på arbetsmarknaden utan betonade betydelsen av relevant arbetslivserfarenhet samt personliga egenskaper som social kompetens och flexibilitet.

Individer ställer sig kritiskt till frågan: Hur är man anställningsbar? Definitionen av begreppet är svår att fastställa, individer tolkar och beskriver begreppet på olika sätt beroende på verksamhetsvärderingar och typ av tjänst. Inom forskning har det talats om att arbetssökande uppnår anställningsbarhet först när de matchar arbetsgivarens efterfrågan i form av kompetenser och egenskaper som avser en specifik tjänst. Eftersom att samhället utvecklas ärdet svårt för arbetssökande att anpassa sig då man inte vet hur morgondagens efterfrågan på kompetens och egenskaper kommer att se ut. Syftet med undersökningen är att få en förståelse för hur rekryterare definierar begreppet anställningsbarhet och varför de tar fasta på vissa kompetenser och egenskaper i en rekryteringsprocess, samt på vilket sätt de går till väga för att öka matchningen mellan medarbetare och tjänst. I denna studie utgår vi ifrån vårarespondenters åsikter, upplevelser och erfarenheter inom vårt ämnesområde. Detta för att få en förståelse för hur personalvetare som arbetar med, eller kommer i kontakt med rekryteringsprocessen resonerar kring våra teman: rekryteringsprocessen, passform/matchningoch anställningsbarhet. För att besvara vårt syfte kommer vi att använda oss av en kvalitativ ansats i form av semistrukturerade intervjuer. Detta för att få en djupare förståelse för hur vårarespondenter uttrycker sig kring våra teman.Genom vår studie har vi kommit fram till slutsatser som berör våra teman. Vi har bland annat fått en förståelse för att genomförandet av rekryteringsprocessen skiljer sig beroende på tjänst, ansvar och arbetsuppgifter. I vår konkreta undersökning har vi kommit fram till att flexibilitet,anpassningsbarhet, personlig attityd, motivation till arbetet, samarbetsförmåga ochinitiativtagande etc. är egenskaper som våra respondenter uttryckt som viktiga för att enarbetssökande ska vara anställningsbar. Våra respondenter betonar dessa begrepp på olika sätt beroende på deras personliga erfarenheter och respektive företags värderingar. / Program: Organisations- och personalutvecklare i samhället