No description available.

No description available.

Bakgrunden till denna uppsats är att i Sverige borde alla medborgare ha samma rätt att uttrycka sin åsikt. Det är en grundläggande rättighet som försvaras i vår grundlag, Regeringsformen 2:1, samt en mänsklig rättighet som skyddas av artikel 10 i Europakonventionen. Av yttrandefriheten följer rätten att som arbetstagare framföra kritik. Yttrandefriheten är i första hand tillförsäkrad medborgaren gentemot det allmänna och därmed skiljer sig rätten att uttrycka sig för anställda inom privat respektive offentlig sektor.Som ett konkurrerande intresse till kritikrätten är lojalitetsplikten som följer av anställningsavtalet. Lojalitetsplikten innebär en skyldighet för arbetstagaren att sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget och därmed undvika situationer där vederbörande kan komma i pliktkollision. Denna uppsats har undersökt hur långt arbetstagarens kritikrätt sträcker sig i förhållande till den lojalitetsplikt som följer av anställningsförhållandet för privatanställda. För att tillgodogöra sig syftet har det utretts vilka kriterier som Arbetsdomstolen valt att tillmäta betydelse vid bedömningen av överskriden kritikrätt. För att fastställa gällande rätt har lagar, lagförarbeten, praxis och doktrin använts.Det som framkommit är att privatanställda saknar den meddelarrätt som arbetstagare i den offentliga sektorn tillförsäkras. Ytterligare begränsning i yttrandefriheten tillkommer genom den grundläggande principen om avtalsfrihet som möjliggör ingåendet av avtalsenlig tystnadsplikt mellan parterna på den privata arbetsmarknaden. Mot bakgrund av detta blir kritikrättens omfattning för privatanställda än mer begränsad och komplicerad. Gränsdragningen blir inte klarare av att lojalitetsprincipen följer som en allmän rättsgrundsats. Bakom bedömningen om arbetstagaren anses uppfylla lojalitetskravet finns synen på att arbetstagaren ska sätta arbetsgivarens intresse framför sitt eget. Synsättet präglar helhetssynen på parterna i anställningsavtalet och utkristalliseras genom arbetsgivarens arbetsledningsrätt. Till följd av arbetsledningsrätten kan arbetsgivaren kräva att kritiken som framförs är saklig. Slutsatsen är att kritiken anses osaklig om den syftar till att skada arbetsgivaren.

The subject of this study is transfer of undertakings and employment protection in cases of outsourcing. The aim of the study is to examine how the Swedish law in the area relates to the EU law. This is done by comparing the Swedish case law of Arbetsdomstolen to the case law of the Court of Justice of the European Union and by critically reviewing the case law of Arbetsdomstolen from a gender perspective. The method used for this study is a doctrinal research method. This is supplemented with a social science perspective. Cases of outsourcing are often complex and have given rise to a lot of case law from both the Court of Justice of the EU and Arbetsdomstolen. Arbetsdomstolen has furthermore been subject to criticism for interpreting the EU directive too independently and for being too employer friendly. The results of the study show that Arbetsdomstolens assessments are different from the Court of Justice of the EU assessments in some aspects. Both courts, but Arbetsdomstolen in particular, distinguishes between undertakings that are based on material assets and undertakings that are based on personnel assets. Case law shows that a transfer of undertaking is more likely to occur when it concerns an undertaking based on material assets. This means that Arbetsdomstolens assessments are unfavorable for employees working in undertakings based on personnel. The conclusion is therefore that, since the Swedish labor market is gender segregated, the employment protection is stronger for men than for women.

<p>Statligt arbetsledarskap och chefskaps skall utövas av individer som är bäst lämpade för uppgifterna. Enligt Regeringsformen skall vid tillsättning av statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Med stöd av bestämmelserna i förvaltningslagen är myndigheter inte skyldiga att motivera ett anställningsbeslut. Varje år överklagas drygt hundratalet ärenden av enskilda som är missnöjda med anställningsbeslutet. Syftet med detta arbete är att skildra vad kriterierna saklig grund såsom förtjänst och skicklighet är vid statlig anställning. Ett ytterligare syfte är att visa hur myndigheter, regeringen och domstolen tillämpar de nämnda kriterierna. Dessutom avser uppsatsen att svara på om kriteriet endast sakliga grunder beaktas av det allmänna vid tillsättning av statliga tjänster. Undersökningen kännetecknas av en traditionell rättsvetenskaplig metod. Två regeringsärenden ligger till grund för analys och slutsatser. En slutledning är att myndigheter och regeringen inte antecknar uppgifter enligt kraven i förvaltningslagen. Andra slutsatser är att Arbetsdomstolens meritvärderingsprinciper inte alltid följs i fråga om värdering av utbildning, arbetslivs- och yrkeserfarenhet samt personliga egenskaper. Det torde också kunna dras den slutsatsen att myndigheterna och regeringen inte fäster avseende endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet när de fattar beslut om tillsättning av statlig tjänst. Sammanfattningsvis bör det, enligt författarens uppfattning, ställas högre krav på dokumentation och utredning vid myndigheternas handläggning av anställningsärenden. Detta för att arbetsledarskapet och chefskapet inom statliga myndigheter skall utövas av individer som är bäst lämpade för uppgiften och tillsättningen i högre grad skall uppfylla kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet.</p>

Statligt arbetsledarskap och chefskaps skall utövas av individer som är bäst lämpade för uppgifterna. Enligt Regeringsformen skall vid tillsättning av statlig tjänst avseende fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Med stöd av bestämmelserna i förvaltningslagen är myndigheter inte skyldiga att motivera ett anställningsbeslut. Varje år överklagas drygt hundratalet ärenden av enskilda som är missnöjda med anställningsbeslutet. Syftet med detta arbete är att skildra vad kriterierna saklig grund såsom förtjänst och skicklighet är vid statlig anställning. Ett ytterligare syfte är att visa hur myndigheter, regeringen och domstolen tillämpar de nämnda kriterierna. Dessutom avser uppsatsen att svara på om kriteriet endast sakliga grunder beaktas av det allmänna vid tillsättning av statliga tjänster. Undersökningen kännetecknas av en traditionell rättsvetenskaplig metod. Två regeringsärenden ligger till grund för analys och slutsatser. En slutledning är att myndigheter och regeringen inte antecknar uppgifter enligt kraven i förvaltningslagen. Andra slutsatser är att Arbetsdomstolens meritvärderingsprinciper inte alltid följs i fråga om värdering av utbildning, arbetslivs- och yrkeserfarenhet samt personliga egenskaper. Det torde också kunna dras den slutsatsen att myndigheterna och regeringen inte fäster avseende endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet när de fattar beslut om tillsättning av statlig tjänst. Sammanfattningsvis bör det, enligt författarens uppfattning, ställas högre krav på dokumentation och utredning vid myndigheternas handläggning av anställningsärenden. Detta för att arbetsledarskapet och chefskapet inom statliga myndigheter skall utövas av individer som är bäst lämpade för uppgiften och tillsättningen i högre grad skall uppfylla kraven på rättssäkerhet och förutsebarhet.

No description available.

No description available.

In 1971 the right of re-trial in the Supreme Court was reformed and led to the court becoming a distinct forum for setting precedents. As a consequence of this the possibility of appeal to the Supreme Court was greatly reduced as the court’s primary task would be only to try cases and other issues of importance for the guidance of the application of the law. Before the reform in question, the focus of reviewing cases in the Supreme Court had been to ensure materially correct rulings. However, the legislator’s ambition was, through the reform, to allow the later function to disappear and instead concentrate the judicial activity to the legal system’s need for guidance, to reduce the flow of appealed cases and thereby the court’s workload. As a court of precedent, the Supreme Court’s rulings have a great authoritative effect, not only for the practice in the lower courts, but also for others who operate in the practical legal life such as government agencies, industry- and interest organizations, lawyers and, in the long run, general citizens. Furthermore, the Supreme Court’s way of writing its judgments has changed over time, especially since the 1971 reform. Today the reasons in the decisions, both in criminal and civil cases, show a considerable scope of legal argumentation from several angles in a completely different way compared to the quite laconic rulings from older times. Because of this, a common element in the Supreme Court’s verdicts nowdays is the use of obiter dicta (in singularis: obiter dictum). Ratio decidendi means the reasons that determined the outcome of the case. In other words, the parts of the court’s reasoning that is necessary for the verdict. Obiter dictum is the opposite, i.e. something that is stated in the reasons but not necessary for the court to be able to decide on the disputed matter. For instance, obiter dicta can be made through general statements containing detailed descriptions of the legal situation, solid investigations regarding related issues but not relevant for the case or drawn conclusions linked to things or circumstances not invoked by the parties and therefore outside the frame of the trial. In this context severel interesting questions arise connected to obiter dicum as a legal phenomenon and whether it is appropriate. Some prominent doctrinal authors and former judges of the Supreme Court believe that the same court lacks the mandate to present answers to unclear legal issues and precedential matters outside the framework of the trial and through obiter dicta - statements. A few have even argued that it is unconstitutional. The aim of this master thesis is to examine whether the use of obiter dicta corresponds with the Supreme Court’s main function based on the rules of procedure and other relevant legislation for the court in its precedent setting activity.

The migration to Sweden has increased in the last few years and in order to diminishsegregation and unemployment among the population, it has been a prioritized matterto help the migrants to enter the Swedish labour market. Employers that set languagerequirements when recruiting can reduce the possibility for a person with a differentethnical background to obtain employment. These language requirements can beappropriate and necessary to achieve a legitimate purpose. This study aims toinvestigate in which cases the employer has the right to set a language requirementand in which circumstances setting the requirement is discriminatory on grounds ofethnicity. In order to answer the research question, a legal dogmatic method has beenused.The investigation indicates that the court judge discrimination on grounds of ethnicityvery restrictively and in some cases fails to enforce the law correctly. Employersseem to evade sanctions easily, for example by implying that the decision is based onthe applicant’s personal qualities. This could be a reason why there are only a fewcases taken to the court.