Inledning: Personer med Aspergers syndrom har svårigheter med tidshantering och tidsuppfattning vilket påverkar vardagsstrukturen negativt. De är i behov av en förutsägbar och strukturerad vardag och behöver hjälp att konkretisera tiden vilket kan ske med hjälp av tidshjälpmedel. Syfte: Syftet med denna studie är att undersöka vilka problem i vardagen, relaterat till tidsuppfattning, som finns hos personer med AS, i vilken omfattning tidshjälpmedel används samt vilken nytta det gör. Metod: En empirisk studie gjordes då tre arbetsterapeuter i semi-strukturerade intervjuer berättade deras uppfattning av tidshjälpmedel för barn och ungdomar med AS, både generellt och med specifika exempel. Kvalitativ innehållsanalys användes. Kategorierna delades upp i teman inre faktorer; då egenskaper hos personen själv påverkar tidsuppfattningen och hur problemen hanteras, och yttre faktorer; då faktorer utanför personen påverkar. Resultat: P.g.a. den bristande tidskänslan kan de inte förutse hur lång tid något kommer att ta och får därför svårt att planera. De vet inte när de ska göra vad, inte heller hur länge de bör fortsätta vilket leder till att de fastnar i aktivitet.  Många har insiktsproblem, vilket gör det svårt att få rätt hjälp. För att vardagen ska fungera är rutin och struktur viktiga byggstenar, då det är grunden för att hantera tid. Vilka tidshjälpmedel som barn och ungdomar med AS är i behov av och använder är väldigt individuellt. Vanligt är dock scheman, 20 minuters- och timstock, handi/handifon och Sigvart dygnstavla. Ett hjälpmedel ska lösa ett problem och hjälpa personen förbi en begränsning i vardagen. Målet är ofta att skapa självkontroll och självständighet. Eftersom tidshjälpmedel aldrig är statiskt krävs uppföljning kontinuerligt. Det är viktigt att omgivningen, skola och föräldrar, hjälper till då barnen ofta inte har förmågan till att ta till sig hjälpmedlet och få det att fungera på en gång. Även omgivningen har nytta av att barnen fått ett hjälpmedel då det blir mindre tjat från båda hållen. Diskussion: En förbättrad tidsuppfattning, t.ex. med hjälp av hjälpmedel, påverkar positivt den självskattade autonomin och förenklar för personerna att leva det liv de vill.

Övergången från studerande till yrkesverksam kan vara överväldigande för många arbetsterapeutstudenter. Arbetsterapeuter arbetar inom hälso- och sjukvård och är ett legitimationsyrke. Tidigare forskning visar att många upplever att det finns en kunskapslucka mellan det som lärs ut under utbildningen och de färdigheter som behövs ute i praktiken. Att få adekvat stöd som nyexaminerad har visats vara betydelsefullt för den fortsatta yrkesutvecklingen. Syftet: Syftet med studien var att sammanställa litteratur som undersöker nyexaminerade arbetsterapeuters erfarenheter och upplevelser av att arbeta kliniskt. Metod: En kvalitativ design användes och nio vetenskapliga artiklar inkluderades i litteraturöversikten. Artiklarna kvalitetsgranskades och analyserades systematiskt med kvalitativ innehållsanalys. Analysen resulterade i tre huvudkategorier och sex underkategorier. Resultatet: Resultatet belyser vikten av att få stöd som nyexaminerad, utmaningen i att implementera teori i praktiken och att övergången från studerande till yrkesverksam ofta upplevs utmanande. Slutsatsen: Slutsatsen visar på vikten av stöd och handledning för nyexaminerade ute på sin första kliniska verksamhet. Nyexaminerade ställs inför många utmaningar och övergången från studerande till kliniker kan vara överväldigande. Vidare forskning behövs inom ämnet för att dra generella slutsatser.

Bakgrund: Vuxna autismpatienter har olika svårigheter kopplat till socialtsamspel och begränsade eller repetitiva beteenden, mönster, rörelser, aktiviteter ellerspecialintressen. Många med autism kan även ha samtidiga andra diagnoser och psykiskohälsa. Svårigheterna kan orsaka olika aktivitetsproblem. Arbetsterapeuter arbetar med olikainsatser för patientgruppen, vilket exempelvis kan vara att utveckla strategier för att främjamöjlighet till delaktighet. Syfte: Att beskriva arbetsterapeuters erfarenheter av att arbeta inomvuxenhabilitering med vuxna autismpatienter utan samtidig intellektuell funktionsnedsättning.Metod: Examensarbetet är av kvalitativ design. Datainsamlingen skedde via semistruktureradeintervjuer med åtta arbetsterapeuter, som arbetar inom vuxenhabilitering medvuxna autismpatienter. Data analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat:Arbetsterapeuternas erfarenheter var liknande gällande uppdrag, arbete och upplevelse avpatientgruppen. Resultatet består av fyra kategorier: Arbetsterapeutens yrkesroll påvuxenhabiliteringen, Vuxna med autism, Arbetsterapeutiska insatser för vuxnaautismpatienter och Anpassningar av arbetsterapeutisk praxis utifrån kontextuellaförutsättningar. Slutsats: Arbetsterapeuter som jobbar på olika vuxenhabiliteringar i Sverige arbetar på många sätt lika, med liknande insatser och har samma grundsyn på sitt arbete.Vuxna autismpatienter har olika, individuella, behov trots samma diagnos. Arbetsterapeutiskainsatser tar tid att implementera, och ställer höga krav på patienten att vara motiverad samt påbehandlaren att hitta de lösningar som fungerar för just den individen. Samtidigt påverkarkontextuella förutsättningar möjligheterna till behandling, där arbetsterapeuten behöveranpassa sitt arbete efter omständigheterna i verksamheten och kring patienten. I arbetet medvuxna autismpatienter är det viktigt att arbetsterapeuten jobbar personcentrerat och ser till denindividuella patientens behov för att behandlingen ska vara framgångsrik.

The purpose of this essay is to study how and why the profession of occupational therapist evolved and what role their association played in 1944-1964. During the first decades of the post-war period, Swedish health care system grew. In particular, rehabilitation health care was developed, in which occupational therapy has a key role. The association of occupational therapists, FAST and later FSA, initially promoted the general development of the area, but after a few years it put more emphasis on the professional perspective itself. Other related professions had developed through the "exclusion" of competing groups in line with sociologist Frank Parkin's theory. However, in this study I find no evidence of FAST/FSA applying that method.  On the basis of empirical sources, such as the Association's meeting minutes, government committee reports, newspaper articles, personal notes, documents from the international organization WFOT's congresses, I describe how FAST/FSA and other key players acted during the studied period. FAST/FSA organized courses, began publishing a member paper, and built a reference library, but also lobbied with the purpose to establish the profession.  After a few years, FSA was expelled from the international organization of occupational therapists, WFOT, whose purpose was to develop the profession internationally by creating a standard of education. Sweden’s education did not meet that standard. After several government committee reports, it was only with a report in 1962 followed by a bill and parliamentary decision in 1964 that education of an acceptable standard was established. Thus, an important prerequisite was in place to regard occupational therapists as a profession in Sweden according to sociologist Magali Sarfatti Larsson's definition.

Diss. Linköping : Univ.

Idag visar statistik att äldre personer är en målgrupp som deltar mindre i sociala aktiviteter än övriga grupper i samhället, vilket kan göra dem mer utsatta för ensamhet. Arbetsterapeuter i kommunal verksamhet möter dagligen äldre personer i sitt yrkesutövande inom hemsjukvård. Där utgör arbetsterapeuten en viktig roll i att möjliggöra meningsfulla aktiviteter och en fungerande vardag. Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av att i sitt arbete bemöta ensamhet och främja social delaktighet bland äldre personer. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem legitimerade arbetsterapeuter verksamma inom kommunal verksamhet. Intervjuerna analyserades med hjälp av kvalitativ innehållsanalys och resulterade i tre huvudkategorier; Att uppmärksamma ensamhet och stödja social delaktighet, Begränsningar i arbetet med att främja social delaktighet hos ensamma äldre samt Utvecklingsområden för att bidra till social delaktighet. Resultatet visar att arbetsterapeuter vanligen träffar ensamma äldre och att det är viktigt som arbetsterapeut att bemöta detta. Informanterna upplever att dem indirekt arbetar med att främja social delaktighet i deras uppdrag, men att det är svårt att prioritera på grund av tids- och resursbrister. En önskan finns därför att utveckla arbetssättet inom kommunal arbetsterapi för att kunna fokusera mer på social delaktighet. Slutsatsen är att arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet bemöter målgruppen ensamma äldre, men skulle behöva mer utrymme för utveckling inom området för att kunna arbeta mer ingående med social delaktighet.

Diss. (sammanfattning) Uppsala : Univ., 2002. / Härtill 5 uppsatser.

Bakgrund: I dagsläget finns kunskapsluckor angående vad äldre upplever som meningsfulla aktiviteter. Författarna vill genom denna intervjustudie bidra med kunskap om äldre personers subjektiva upplevelser av meningsfulla aktiviteter. Syfte: Att beskriva äldre personers upplevelser och erfarenheter av meningsfulla aktiviteter samt vad som hindrar eller främjar meningsfulla aktiviteter. Metod: Kvalitativ intervjustudie med induktiv och fenomenologisk ansats. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med tio äldre personer som gått i pension. Ett strategiskt urval användes. Dataanalysen utgick från en kvalitativ innehållsanalys. Resultat: I analysen framkom tre huvudkategorier som beskriver resultatet: Upplevelsen av meningsfulla aktiviteter är subjektivt, faktorer som kan verka hindrande vid utförandet av meningsfulla aktiviteter samt faktorer som kan verka främjande för utförandet av meningsfulla aktiviteter. Slutsatser: Betydelsen av meningsfulla aktiviteter beror  på den unika personen och dennes sammanhang. Studien visar att främjande faktorer för utförandet av meningsfulla aktiviteter är den sociala delaktigheten och en positiv inställning medan kroppsliga och ekonomiska begränsningar upplevs som hindrande faktorer. Val av meningsfulla aktiviteter utifrån personen kan bidra till en mer positiv inställning samt en känsla av kontroll och autonomi hos personen. Ur ett arbetsterapeutiskt perspektiv bör även andra aktiviteter och sammanhang utöver basala behov utforskas och belysas, då dessa kan vara meningsfulla för individen. / Background: Currently, there are knowledge gaps regarding what the elderly perceive as meaningful activities. Through this interview study, the authors want to contribute knowledge about older people's subjective experiences of meaningful activities. Purpose: To describe older people’s experiences of meaningful activities and what hinders or promotes meaningful activities. Method: Qualitative interview study with inductive and phenomenological approach. Data collection took place through semi-structured interviews with ten elderly people who had retired. A strategic sampling was used. The data analysis was based on a qualitative content analysis. Results: In the analysis, three main categories emerged that describe the result: The experience of meaningful activities is subjective, factors that can act as obstacles to the performance of meaningful activities, and factors that can act as a promotion for the performance of meaningful activities. Conclusions: The meaning of meaningful activities depends on the unique person and their context. The study shows that promoting factors for the performance of meaningful activities are social participation and a positive attitude, while physical and financial limitations are perceived as hindering factors. Choosing meaningful activities based on the person can contribute to a more positive attitude and a sense of control and autonomy in the person. From an occupational therapy perspective, other activities and contexts in addition to basic needs should also be explored and highlighted, as these may be meaningful for the individual.

Syfte: Syftet med studien var att beskriva om aktivitetskorten i I-HOPE motsvarar äldre personers aktiviteter i hemmet utifrån svenska förhållanden samt identifiera behov av att komplettera med ytterligare aktiviteter. Metod: Datainsamling utfördes med en kvantitativ standardiserad webbenkät med kvalitativt inslag. Totalt deltog 41 personer mellan 65 och 87 år med en medelåldern av 73.3 år och standardavvikelse på 5.1 år. Samtliga deltagare bodde i ordinärt boende i Södra Norrland kust- och inland i Sverige. Datamaterialet bearbetades med kvantitativ analysmetod, resultatet presenterades i löptext med tabeller och figurer. Svaren från webbänktens öppna fråga angående saknade aktiviteter kategoriserades i grupper utifrån de faktiska svaren. Resultat: Resultatet från studien visade att samtliga deltagare kunde identifiera 18 av de 44 aktivitetskorten utan vägledning och 16 aktivitetskort kunde 75-99% av deltagarna identifiera utan vägledning.Vidare var det 10 aktivitetskort som färre än 50% av studiens deltagare identifierade utan vägledning. På flertalet aktivitetskort kunde deltagarna identifiera aktiviteten men de identifierade sig sedan inte med miljön, utrustningen eller hur aktiviteten utfördes. Resultatet visade även att 10 av de 44 aktiviteterna inte utfördes av samtliga deltagare i studien. Vidare framkom behov av att komplettera I-HOPE med ytterligare aktivitetskort för att svara mot svenska förhållande. Slutsats: Utifrån studiens resultat finner författarna ett behov av att komplettera med fler aktivitetskort samt att revidera ett antal av bilderna på de befintliga aktivitetskorten i bedömningsinstrumentet I-HOPE. / Purpose: The purpose of the study was to describe whether the activity cards in I-HOPE correspond to older people's activities in the home based on Swedish conditions and identify the need to supplement additional activities. Method: Data collection was performed with a quantitative standardized web quote with qualitative elements. In total, 41 participants participated between 65 and 87 years with an average age of 73.3 years and a standard deviation of 5.1 years. All participants lived in Ordinary accommodation in southern Norway, coastal and inland in Sweden. The data was processed using quantitative analysis method, the result was presented in running text with tables and figures. The answers from the web site's open question about missing activities were categorized into groups based on the actual answers. Results: The result of the study showed that it was 18 of the 44 activity cards that all participants could identify without guidance. 16 activity cards were 75-99% of the participants who could identify. In addition, there were 10 activity cards that fewer than 50% of the study participants were able to Identify without guidance. On most activity cards, participants were able to identify the activity without guidance but they could not identify with the environment, equipment or how the activity was performed. The result also showed that 10 of the 44 activities were not performed by all participants in the study. Furthermore, there was a need to supplement I-HOPE with additional activity cards to respond to Swedish conditions. Conclusion: Based on the results of the study, the authors find a need to supplement more activity cards and to revise a number of the pictures on the existing activity cards in the I-HOPE assessment tool.

No description available.