<p>Det är vanligt förekommande att företag drabbas av förlust på grund av att en anställd förskingrar eller stjäl, även om få fall anmäls. Förlusten av egendom innebär en kostnad för företaget men också en intäkt för den anställde. Det råder dock osäkerhet om hur kostnaden ochintäkten skall behandlas skatterättsligt. Om företaget medges avdrag för förlusten och den anställde inte skall beskattas för den brottsliga intäkten kan det finnas risk för skatteplanering.Det är också osäkert om den lagstiftning som finns gällande förlust av kontanta medel även gäller för annan egendom. Syftet med uppsatsen är att utreda företagets avdragsrätt och beskattningskonsekvenser för den anställde. Syftet är också att utreda om det finns någon skatterättslig skillnad om förskingring eller stöld har skett av kontanta medel eller annan egendom. I uppsatsen tas dock ingen hänsyn till försäkring som eventuellt kan utfalla. Inte heller tas hänsyn till skadestånd som den anställde kan tvingas betala till företaget. Eftersom lagstiftning saknas och rättspraxis inte är entydig är rättsläget osäkert. Rättspraxis förefaller dock luta mer åt att medge avdrag för företagets förlust medan den brottsliga intäkten inte är beskattningsbar.Det torde därför finnas en risk för skatteplanering.</p>

Det är vanligt förekommande att företag drabbas av förlust på grund av att en anställd förskingrar eller stjäl, även om få fall anmäls. Förlusten av egendom innebär en kostnad för företaget men också en intäkt för den anställde. Det råder dock osäkerhet om hur kostnaden ochintäkten skall behandlas skatterättsligt. Om företaget medges avdrag för förlusten och den anställde inte skall beskattas för den brottsliga intäkten kan det finnas risk för skatteplanering.Det är också osäkert om den lagstiftning som finns gällande förlust av kontanta medel även gäller för annan egendom. Syftet med uppsatsen är att utreda företagets avdragsrätt och beskattningskonsekvenser för den anställde. Syftet är också att utreda om det finns någon skatterättslig skillnad om förskingring eller stöld har skett av kontanta medel eller annan egendom. I uppsatsen tas dock ingen hänsyn till försäkring som eventuellt kan utfalla. Inte heller tas hänsyn till skadestånd som den anställde kan tvingas betala till företaget. Eftersom lagstiftning saknas och rättspraxis inte är entydig är rättsläget osäkert. Rättspraxis förefaller dock luta mer åt att medge avdrag för företagets förlust medan den brottsliga intäkten inte är beskattningsbar.Det torde därför finnas en risk för skatteplanering.

Taxable persons’ right to deduct input VAT is an integral part of the VAT system and may in principle not be limited. Carousel schemes deprive the Member States a great deal of tax revenue, investigations show that up to EUR 100 billion disap-pear every year. In order to stop these trading arrangements and reduce the big amount of tax revenue which disappears every year, some Member States would like to deny traders involved in carousel frauds the right to deduct the input VAT. It exist different opinions regarding taxable persons’ ability to deduct input VAT when involved in carousel frauds. The ECJ has given judgements in three interest-ing cases dealing with the right to deduct in case of carousel fraud. In the Optigen case, it was established that taxable persons who do not know or have any reason to believe that they are involved in a carousel fraud cannot be denied the right to deduct the input VAT. In the FTI case, it was concluded that taxable persons in-volved in carousel frauds can be jointly and severally liable to pay the VAT to-gether with the person, actually liable to pay the VAT. A precondition for making a taxable person jointly and severally liable is that the taxable person has to be aware or should have been aware that the transaction made, was involved in such a scheme. If the taxable person did not know or had no reason to suspect this, he cannot be made jointly and severally liable. The ruling in the Kittel case confirms the Optigen judgement as well as concludes that when a taxable person is aware or should have been aware that he is involved in a carousel scheme, he is not enti-tled to deduct the input VAT. If this is the case, it is possible for the tax authori-ties in the different Member States to deny taxable persons this right as well as claim a refund. These judgements clarify when the national tax authorities can deny a taxable per-son the right to deduct input VAT when the transactions are made in a chain of fraud. However, another problem occurred, it is up to the national courts to de-cide when a taxable person should be aware that he is involved in a carousel fraud. This decision shall be based upon objective factors, no guidelines or any other help as to what these objective factors should consist of have been published. This creates an interpretation gap for the national courts followed by the risk of having an outcome with different interpretations from the courts in the Member States. / Den avdragsrätt som beskattningsbara personer besitter utgör en oskiljaktig del av mervärdesskattesystemet och kan därför i princip inte inskränkas. Karusellhandel berövar medlemsstaterna på stora mängder skatteinkomster. Olika undersökning-ar visar att upp till 100 miljarder euro försvinner varje år till följd av karusellbe-drägerier. Vissa medlemsstater vill kunna neka avdragsrätt för beskattningsbara personer som är inblandade i olika typer av karusellhandel som ett försök att stoppa dessa arrangemang och för att minska de skatteintäkter som årligen förlo-ras. Det finns olika åsikter om möjligheten att neka avdragsrätt för beskattningsbara personer involverade i karusellhandel. EG-domstolen har avkunnat domar i tre in-tressanta mål som rör avdragsrätten vid karusellhandel. I Optigen målet fastställ-des att beskattningsbara personer som inte vet eller har någon anledning att miss-tänka att de är inblandade i en karusellhandel inte kan bli nekade att dra av den in-gående mervärdesskatten. I FTI målet drogs slutsatsen att beskattningsbara per-soner involverade i karusellhandel kan bli solidariskt betalningsansvariga för sälja-rens mervärdesskatteskuld. Förutsättningen för att sådant ansvar skall kunna åläg-gas är att den beskattningsbara personen visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var involverad i ett karusellbedrägeri. Däremot kan en beskatt-ningsbar person som inte visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var inblandad i ett karusellbedrägeri inte åläggas solidariskt betalningsansvar. Do-men i Kittel målet bekräftar Optigen domen samtidigt som den fastställer att be-skattningsbara personer som medvetet eller som haft skälig anledning att misstän-ka att han är inblandad i ett karusellbedrägeri kan förlora avdragsrätten. Om så är fallet kan följaktligen de nationella skattemyndigheterna neka avdragsrätt för en beskattningsbar person samt kräva en återbetalning av redan utbetalad mervärdes-skatt. Dessa domar klarlägger när de nationella skattemyndigheterna kan neka en be-skattningsbar person avdragsrätten när en transaktion är genomförd i samband med ett karusellbedrägeri. Ett annat problem uppstod dock eftersom det är upp till de nationella domstolarna att bestämma när en beskattningsbar person skall ha skälig anledning att misstänka att han är involverad i ett karusellbedrägeri. Detta beslut ska baseras på objektiva faktorer, det finns emellertid inga riktlinjer eller annan hjälp att ta till för att bestämma vad dessa objektiva faktorer skall vara. Det-ta skapar ett tolkningsproblem för de nationella domstolarna, vilket kan resultera i olika tolkningar mellan medlemsstaterna.

<p>Taxable persons’ right to deduct input VAT is an integral part of the VAT system and may in principle not be limited. Carousel schemes deprive the Member States a great deal of tax revenue, investigations show that up to EUR 100 billion disap-pear every year. In order to stop these trading arrangements and reduce the big amount of tax revenue which disappears every year, some Member States would like to deny traders involved in carousel frauds the right to deduct the input VAT.</p><p>It exist different opinions regarding taxable persons’ ability to deduct input VAT when involved in carousel frauds. The ECJ has given judgements in three interest-ing cases dealing with the right to deduct in case of carousel fraud. In the Optigen case, it was established that taxable persons who do not know or have any reason to believe that they are involved in a carousel fraud cannot be denied the right to deduct the input VAT. In the FTI case, it was concluded that taxable persons in-volved in carousel frauds can be jointly and severally liable to pay the VAT to-gether with the person, actually liable to pay the VAT. A precondition for making a taxable person jointly and severally liable is that the taxable person has to be aware or should have been aware that the transaction made, was involved in such a scheme. If the taxable person did not know or had no reason to suspect this, he cannot be made jointly and severally liable. The ruling in the Kittel case confirms the Optigen judgement as well as concludes that when a taxable person is aware or should have been aware that he is involved in a carousel scheme, he is not enti-tled to deduct the input VAT. If this is the case, it is possible for the tax authori-ties in the different Member States to deny taxable persons this right as well as claim a refund.</p><p>These judgements clarify when the national tax authorities can deny a taxable per-son the right to deduct input VAT when the transactions are made in a chain of fraud. However, another problem occurred, it is up to the national courts to de-cide when a taxable person should be aware that he is involved in a carousel fraud. This decision shall be based upon objective factors, no guidelines or any other help as to what these objective factors should consist of have been published. This creates an interpretation gap for the national courts followed by the risk of having an outcome with different interpretations from the courts in the Member States.</p> / <p>Den avdragsrätt som beskattningsbara personer besitter utgör en oskiljaktig del av mervärdesskattesystemet och kan därför i princip inte inskränkas. Karusellhandel berövar medlemsstaterna på stora mängder skatteinkomster. Olika undersökning-ar visar att upp till 100 miljarder euro försvinner varje år till följd av karusellbe-drägerier. Vissa medlemsstater vill kunna neka avdragsrätt för beskattningsbara personer som är inblandade i olika typer av karusellhandel som ett försök att stoppa dessa arrangemang och för att minska de skatteintäkter som årligen förlo-ras.</p><p>Det finns olika åsikter om möjligheten att neka avdragsrätt för beskattningsbara personer involverade i karusellhandel. EG-domstolen har avkunnat domar i tre in-tressanta mål som rör avdragsrätten vid karusellhandel. I Optigen målet fastställ-des att beskattningsbara personer som inte vet eller har någon anledning att miss-tänka att de är inblandade i en karusellhandel inte kan bli nekade att dra av den in-gående mervärdesskatten. I FTI målet drogs slutsatsen att beskattningsbara per-soner involverade i karusellhandel kan bli solidariskt betalningsansvariga för sälja-rens mervärdesskatteskuld. Förutsättningen för att sådant ansvar skall kunna åläg-gas är att den beskattningsbara personen visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var involverad i ett karusellbedrägeri. Däremot kan en beskatt-ningsbar person som inte visste eller hade skälig anledning att misstänka att han var inblandad i ett karusellbedrägeri inte åläggas solidariskt betalningsansvar. Do-men i Kittel målet bekräftar Optigen domen samtidigt som den fastställer att be-skattningsbara personer som medvetet eller som haft skälig anledning att misstän-ka att han är inblandad i ett karusellbedrägeri kan förlora avdragsrätten. Om så är fallet kan följaktligen de nationella skattemyndigheterna neka avdragsrätt för en beskattningsbar person samt kräva en återbetalning av redan utbetalad mervärdes-skatt.</p><p>Dessa domar klarlägger när de nationella skattemyndigheterna kan neka en be-skattningsbar person avdragsrätten när en transaktion är genomförd i samband med ett karusellbedrägeri. Ett annat problem uppstod dock eftersom det är upp till de nationella domstolarna att bestämma när en beskattningsbar person skall ha skälig anledning att misstänka att han är involverad i ett karusellbedrägeri. Detta beslut ska baseras på objektiva faktorer, det finns emellertid inga riktlinjer eller annan hjälp att ta till för att bestämma vad dessa objektiva faktorer skall vara. Det-ta skapar ett tolkningsproblem för de nationella domstolarna, vilket kan resultera i olika tolkningar mellan medlemsstaterna.</p>

Uppsatsens syfte är att, med fokus på tolkningen och tillämpningen, utreda näringsidkarens utrymmet att få avdragsrätt för FoU-bidrag lämnade till statliga universitet och högskolor. Vidare ska det rådande rättsläget problematiseras samt en utredning göras huruvida denna avdragsrätt bör särregleras i en egen lagparagraf.   Avdragsregeln för FoU-utgifter stadgas i 16 kap. 9 § IL. För att avdragsrätt ska föreligga krävs att: kostnaden kan kategoriseras som en FoU-utgift, att bidraget villkoras till att enbart avse FoU-verksamheten, att någon form av motprestation erhålls, samt att ett samband föreligger mellan FoU-verksamheten och bidragsgivarens näringsverksamhet. Tidigare var regeln i 16 kap. 9 § IL förenad med en forskningsförordning, vilken medgav en ovillkorad avdragsrätt för FoU-bidrag till universitet och högskolor. Förordningen upphävdes vid skattereformen 1991. Lagstiftarens avsikt var dock att förordningens funktioner: att förenkla förfarandet, att undvika tvister med Skatteverket, samt att öka förutsebarheten för den skattskyldige fortsatt skulle tillämpas genom en generösare praxis.   Avdragsrätt för FoU-bidrag till universitet och högskolor har prövats i tre kammarrättsmål. I samtliga mål har avdragsrätt nekats då sambandskravet ansetts bristande. Då Regeringsrätten nekat prövningstillstånd i samtliga mål kan rättsläget tolkas som att i stort sett ett avdragsförbud råder för lämnande av FoU-bidrag till universitet och högskolor, för grundforskning inom t.ex. ekonomi. Kritik kan riktats mot att Sverige nu är tillbaka i det restriktiva rättsläge som förelåg innan särregleringen av FoU-avdragsregeln gjordes 1970. Därför är det nu hög tid att FoU-avdragsregeln ses över och korrigeras. Den specifika avdragsrätten för FoU-bidrag till universitet och högskolor bör även särregleras i en egen lagparagraf för att därigenom lätta upp det nu rådande restriktiva rättsläget.

No description available.

Avdragsrätten för forsknings- och utvecklingsutgifter, nedan betecknat FoU, är en lex specialis bestämmelse i inkomstskattelagen (1999:1229), vilket framgår av 16 kap. 9 § IL. Det subjekt som hävdar avdrag enligt specialbestämmelsen behöver endast visa att utgiften som erlagts har varit av rimligt intresse sett till verksamheten som bedrivs. Således har FoU-avdraget en vid tillämpning. Periodiseringen sker, för det fall inte annan lag föreskriver annat, enligt det materiella sambandet till redovisningen. Periodiseringen kommer därmed, i viss mån, att påverkas av vilken kompletterande normgivning subjektet tillämpar för redovisningen. Periodiseringen kan dessutom ske enligt skatterättsliga regler, vilket uppsatsen även redogör för.  Eftersom skatterätten har kopplingar till redovisningen är den första delen av uppsatsen fokuserad kring att försöka förklara hur kopplingen är uppbyggd. Begrepp såsom klassificering, god redovisningssed, periodisering, kompletterande normgivning förklaras och problematiseras. Nästkommande avsnitt redogör för tillämpligheten av respektive kompletterande normgivning samt redogör för respektive kompletterande normgivning klassificerar tillgångar. Därefter förklaras mer ingående hur periodiseringen går till utifrån de olika kompletterande normerna samt tillämpliga skatterättsliga regler. I analysen diskuteras vilken påverkan tillämpningen av olika kompletterande normer får för periodiseringsfrågan, hur subjektiviteten hos företag kan leda till skattedriven redovisning, klassificerings- och omfångfrågans betydelse för periodiseringen och konsekvenserna av utformningen av 18 kap. IL. Därtill analyseras skillnaden mellan internt bedriven FoU och externt förvärvad FoU. För de slutsatser som vi drar i vårt arbete hänvisar vi läsaren till avsnitt 7. Analysen och slutsatsen bidrar med insikt om hur olika klassificeringar i redovisningen och beskattningen kan leda till olika utfall.

Companies use different forms of representation to promote business negotiations. The regulations for the right to deduction for the cost of representation are stated in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). According to the law there must be an im-mediate connection between the expenditure and the business practice and the claimed de-duction must be reasonable. The Swedish tax authority publishes general recommendations regarding representation which are used as guidelines for the tax payer to follow. The gen-eral provision about tax deduction can be found in Chapter 16 section 1 of the Swedish In-come Tax Act (IL), stating that expenses to acquire or retain income shall be deductible. Expenses that have an immediate connection with incomes count as tax deductible ex-penses in the business practice. The provision about deductible representation is in this manner more restrictive than the general principle in Chapter 16 section 1 of the Swedish Income Tax Act (IL). Taxation law is complicated and it may demand interpretation of the regulations. When gaps are present in regulations, certain interpretation methods and pro-cedures can be applied in order to increase the foreseeability for the tax payer. The Swedish tax authority’s general recommendation contributes to an increased foreseeability and con-formity since their instructions play a significant role regarding deduction for representa-tion. Personal living costs are not deductible according to Chapter 9 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). The provision about representation in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL) is not applicable on personal living costs since a strict de-mand for an immediate connection between the expenditure and business practices is re-quired. What is considered as an immediate connection between the expenditure and busi-ness practices is a matter of judgement on the basis of the circumstances in each individual case. The circumstances that need to be considered are differences between companies, type of movement, the form of representation and at how many occasions representation has occurred. Representation can adopt the form of bribes or other improper rewards as it lies in the na-ture of representation to function as an economic lubricant. According to Chapter 9 sec-tion 10 of the Swedish Income Tax Act (IL), expenses for bribes or other improper re-wards are not deductible. The meaning of improper is not further defined in the taxation regulations. Case law emanating from the criminal regulations in Chapter 17 section 7 and Chapter 20 section 2 of the Swedish Penal Code (BrB) may instead be used to clarify this conception. A judgement of all the circumstances in each individual case must be made to determine what is considered as improper. / Företag använder sig av olika former av representation för att främja affärsförhandlingar. Reglerna för rätt till avdrag för representation finns i 16 kap. 2 § IL. Enligt lagrummet skall det finnas ett omedelbart samband mellan utgiften och näringsverksamheten samt att det yrkade avdraget skall vara skäligt. SKV ger ut allmänna råd rörande representation vilka skall vara vägledande. Den allmänna bestämmelsen om avdragsrätt i 16 kap. 1 § IL anger att utgifter för att förvärva eller bibehålla inkomster skall vara avdragsgilla. Utgifter som har ett samband med inkomster räknas som omkostnad i näringsverksamhet. Bestämmelsen om representationsavdrag är sålunda restriktivare än den allmänna principen om avdrags-rätt. Skattelag är komplicerad och det kan krävas tolkning av lagreglerna. För en ökad för-utsebarhet för den skattskyldige används vissa tolkningsmetoder och tolkningsförfaranden vid komplettering av luckor i lag. SKV:s allmänna råd bidrar till ökad förutsebarhet och en-hetlighet då deras anvisningar har en betydande roll vad gäller representationsavdrag. Personliga levnadskostnader är inte avdragsgilla vilket framgår av 9 kap. 2 § IL. Bestämmel-sen om representation i 16 kap. 2 § IL är inte heller tillämpbar på det som ses som person-liga levnadskostnader då ett strikt krav på omedelbart samband med näringsverksamheten fordras. Vad som anses utgöra omedelbart samband med näringsverksamheten bedöms ut-ifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning tas hänsyn till skillnader mellan företag, bedriven verksamhet, formen av representation samt vid hur många tillfäl-len som representation har skett. Representation kan anta formen av mutor eller andra otillbörliga belöningar då det ligger i representationens natur att fungera som ekonomiskt smörjmedel vid affärsförhandlingar. Enligt 9 kap. 10 § IL får utgifter för mutor eller andra otillbörliga belöningar inte dras av. Vad som avses med otillbörligt framgår inte vidare av de skatterättsliga reglerna. Praxis bakom de straffrättsliga bestämmelserna i 17 kap. 7 § BrB och 20 kap. 2 § BrB får istället användas för att förklara begreppet. En samlad bedömning av omständigheterna i det en-skilda fallet måste göras vid bedömningen av otillbörlighet.

<p>Companies use different forms of representation to promote business negotiations. The regulations for the right to deduction for the cost of representation are stated in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). According to the law there must be an im-mediate connection between the expenditure and the business practice and the claimed de-duction must be reasonable. The Swedish tax authority publishes general recommendations regarding representation which are used as guidelines for the tax payer to follow. The gen-eral provision about tax deduction can be found in Chapter 16 section 1 of the Swedish In-come Tax Act (IL), stating that expenses to acquire or retain income shall be deductible. Expenses that have an immediate connection with incomes count as tax deductible ex-penses in the business practice. The provision about deductible representation is in this manner more restrictive than the general principle in Chapter 16 section 1 of the Swedish Income Tax Act (IL). Taxation law is complicated and it may demand interpretation of the regulations. When gaps are present in regulations, certain interpretation methods and pro-cedures can be applied in order to increase the foreseeability for the tax payer. The Swedish tax authority’s general recommendation contributes to an increased foreseeability and con-formity since their instructions play a significant role regarding deduction for representa-tion.</p><p>Personal living costs are not deductible according to Chapter 9 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL). The provision about representation in Chapter 16 section 2 of the Swedish Income Tax Act (IL) is not applicable on personal living costs since a strict de-mand for an immediate connection between the expenditure and business practices is re-quired. What is considered as an immediate connection between the expenditure and busi-ness practices is a matter of judgement on the basis of the circumstances in each individual case. The circumstances that need to be considered are differences between companies, type of movement, the form of representation and at how many occasions representation has occurred.</p><p>Representation can adopt the form of bribes or other improper rewards as it lies in the na-ture of representation to function as an economic lubricant. According to Chapter 9 sec-tion 10 of the Swedish Income Tax Act (IL), expenses for bribes or other improper re-wards are not deductible. The meaning of improper is not further defined in the taxation regulations. Case law emanating from the criminal regulations in Chapter 17 section 7 and Chapter 20 section 2 of the Swedish Penal Code (BrB) may instead be used to clarify this conception. A judgement of all the circumstances in each individual case must be made to determine what is considered as improper.</p> / <p>Företag använder sig av olika former av representation för att främja affärsförhandlingar. Reglerna för rätt till avdrag för representation finns i 16 kap. 2 § IL. Enligt lagrummet skall det finnas ett omedelbart samband mellan utgiften och näringsverksamheten samt att det yrkade avdraget skall vara skäligt. SKV ger ut allmänna råd rörande representation vilka skall vara vägledande. Den allmänna bestämmelsen om avdragsrätt i 16 kap. 1 § IL anger att utgifter för att förvärva eller bibehålla inkomster skall vara avdragsgilla. Utgifter som har ett samband med inkomster räknas som omkostnad i näringsverksamhet. Bestämmelsen om representationsavdrag är sålunda restriktivare än den allmänna principen om avdrags-rätt. Skattelag är komplicerad och det kan krävas tolkning av lagreglerna. För en ökad för-utsebarhet för den skattskyldige används vissa tolkningsmetoder och tolkningsförfaranden vid komplettering av luckor i lag. SKV:s allmänna råd bidrar till ökad förutsebarhet och en-hetlighet då deras anvisningar har en betydande roll vad gäller representationsavdrag.</p><p>Personliga levnadskostnader är inte avdragsgilla vilket framgår av 9 kap. 2 § IL. Bestämmel-sen om representation i 16 kap. 2 § IL är inte heller tillämpbar på det som ses som person-liga levnadskostnader då ett strikt krav på omedelbart samband med näringsverksamheten fordras. Vad som anses utgöra omedelbart samband med näringsverksamheten bedöms ut-ifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vid denna bedömning tas hänsyn till skillnader mellan företag, bedriven verksamhet, formen av representation samt vid hur många tillfäl-len som representation har skett.</p><p>Representation kan anta formen av mutor eller andra otillbörliga belöningar då det ligger i representationens natur att fungera som ekonomiskt smörjmedel vid affärsförhandlingar. Enligt 9 kap. 10 § IL får utgifter för mutor eller andra otillbörliga belöningar inte dras av. Vad som avses med otillbörligt framgår inte vidare av de skatterättsliga reglerna. Praxis bakom de straffrättsliga bestämmelserna i 17 kap. 7 § BrB och 20 kap. 2 § BrB får istället användas för att förklara begreppet. En samlad bedömning av omständigheterna i det en-skilda fallet måste göras vid bedömningen av otillbörlighet.</p>

Förbättringsutgifter på privatbostäder får dras av vid kapitalvinstberäkningen när bostaden säljs. För att ett sådant skattemässigt avdrag ska medges har normalt krävts att kvitton eller fakturor visats för utgifterna. Två domar från Regeringsrätten år 2002 visade dock att det går att bevisa att förbättringsutgifter funnits med annan bevisning än kvitton och fakturor. I de två fallen ansåg Regeringsrätten att den bevisning som visats utgjorde en godtagbar utredning över förbättringsutgifterna trots att bevisningen inte bestod av kvitton eller fakturor. I denna uppsats har författaren undersökt vilken bevisning rättstillämparna ansett utgöra en godtagbar utredning efter 2002 års Regeringsrättsavgöranden. Detta har till största delen gjorts genom att undersöka praxis från förvaltningsdomstolarna. I uppsatsen har även undersökts om Skatteverket och förvaltingsdomstolarna gör samma bedömningar av de skattskyldigas utredningar. Detta har gjorts för att se hur dagens rättsläge förhåller sig till kraven på rättssäkerhet och likabehandling i svensk rätt. I uppsatsen konstaterar författaren att det går att identifiera vissa krav som ställs på en godtagbar utredning men att det är svårt att med säkerhet konstatera att vissa former av bevisning alltid skulle anses utgöra, eller inte anses utgöra, en godtagbar utredning. Vad gäller frågeställningen om Skatteverket och förvaltningsdomstolarna gör samma bedömningar av de skattskyldigas utredningar så konstaterar författaren att Skatteverket och förvaltningsdomstolarnas bedömningar skiljt sig åt vid ett flertal tillfällen och att det i detta avseende finns problem ur ett rättssäkerhetsperspektiv. / Expenses for improvement of private real estate or condominiums are deductible when calculating the capital gain of the sale of the property. Previously it was necessary to show receipts or invoices regarding the expenses in order to be granted such deduction. In the year 2002 however, two rulings of the Supreme Administrative Court showed that expenses for improvement of private real estate or condominiums could be proved with other evidence than receipts or invoices. In these two cases the Supreme Administrative Court came to the conclusion that an acceptable investigation of the expenses for improvement had been shown spite the fact that the evidence did not consist of receipts or invoices. In this thesis the author has investigated what kind of evidence the Swedish tax agency and the administrative courts have deemed to show an acceptable investigation regarding expenses for improvement of private real estate or condominiums. Case law from the administrative courts has been used in this investigation to a large extent. The author has also investigated whether the Swedish tax agency and the administrative courts makes the same evaluations of the investigations performed by the persons liable to taxation. This have been done in order to see how todays legal position relates to the principle of legal security and the demand of equal treatment in Swedish taxation law. In the thesis, the author comes to the conclusion that it is possible to identify certain requirements for an acceptable investigation. Regarding the question whether the Swedish tax agency and the administrative courts makes the same evaluations of the investigations, the author comes to the conclusion that the Swedish tax agency’s and the administrative courts evaluations have differed in a number of cases and that this discrepancy creates problems in respect of the principle of legal security.